Schumann från olika håll

PianoVisions på Konstakademien 2018-12-09
Francisca Skoogh, piano

Storm: Unbekanntes Blatt aus Endenicher Zeit
Debussy: Images, bok 2
Olofsson: Play always as if in the presence of a master
Robert Schumann: Sonat nr 1 i fiss-moll, opus 11

Jag hörde Francisca Skoogh första gången då hon som 13-åring spelade Ravels G-durkonsert i Helsingsborgs konserthus. Det var med förväntan jag nu gick för att höra henne som vuxen musiker. Det skulle visa sig att hennes intellektuella nyfikenhet parad med pianistisk skicklighet skulle resultera i en konsert som gav mersmak.

Staffan Storms inledande verk bygger på två textavsnitt av Robert Schumann kopplade till hans sammanbrott och vistelse på mentalsjukhuset i Endenich. I verket finns också fragment av koralen "Wenn mein Stündlein vorhanden ist" som han harmoniserade under sin tid på sjukhuset.
Verket är i sin sin stil fragmentariskt och sökande. Koralen blir en slags stödpunkt.

Debussys andra bok av Images har delvis inflytande av östasiatiska bilder. Här är Debussy totalt impressionist - utan minsta tvekan. Han ger inte detaljerade beskrivningar, utan antyder och föreslår. Francisca Skoogh fångade det på ett utmärkt och lyhört sätt.

Kent Olofssons stycke blev för mig kvällens höjdpunkt. Det tar sin utgångspunkt i Schumanns sonat i fiss-moll, och det väver samman samtal, fraser, inspelad musik och musik i rummet på ett fascinerande och lekfullt sätt. Här finns det prövande, det sökande, det som skaver och musikerns egen närvaro.

Schumanns första pianosonat är skriven av en ung Robert som har blivit kär i den unga Clara. Verket är inspirerat av henne som person och av hennes musik.
Sonaten är mångskiftande, och man märker att det är en Robert på mycket gott humör som har skrivit den. Här finns det udda infall och en överraskande humor. Och naturligtvis slutar allt i dur - i triumf. Och visst fick Robert sin Clara till slut.
Francisca Skoogh vågade låta musiken ta plats, utan att försöka samla in alla infall och trådar i en enda smal korridor. Hon fick verket att klinga så intensivt som det sannolikt var tänkt att låta.

Massiv pianomusik och en Tjajkovskij som blev på allvar

Berwaldhallen (Stockholm) 2018-12-07
Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent: Gustavo Gimeno
Solist: Víkingur Ólafsson

Thorvaldsdottir: Dreaming
Bjarnason: Processions, konsert för piano och orkester
Tjajkovskij: Symfoni nr 6 h-moll op 74 "Pathétique"


Jag fick intrycket av en något reservbetonad orkester, möjligen en effekt av den nyligen avslutade turnén med en mängd konserter i stora delar av Europa. Men det visade sig att även med musiker som kanske inte är helt samspelta så kan det tända till och bli otroligt tajt och bra.

Kvällen inleddes med Anna Thorvaldsdottirs smått akvarelliska stycke Dreaming. Det var nästan synd att konserten började med det här stycket som förtjänar "uppvärmda" öron. Detta är musik som vågar vara långsam och sökande. Detta är musik som litar på såväl musiker som lyssnare. Det finns en försiktig skirhet i hela verket som orkester och dirigent tog vara på.

Jag gissar att de flesta var där för att höra kvällens solist, den unga och omskrivne isländske pianisten Víkingur Ólafsson. Han är utan tvekan en mycket begåvad pianist, något som märktes i de lyriska avsnitten. Men i de tyngre och massivare avsnitten blev det bara starkt. Pianot kändes överflödigt. Jag vill nog skylla på verket som inte riktigt hänger ihop. Efteråt hade jag känslan av "för mycket och för starkt". En slags besvikelse....

Tjajkovskijs sista symfoni kräver mycket av dirigent och orkester. Om man bara spelar den som det står så riskerar den att bli nästan som en parodi på sig själv. Men här blev det på allvar.
Den första satsen inleddes nästan lte försiktigt. Successivt förtätades såväl musik som framförande. Den andra satsen blev återhållen och nära i uttrycket. I den tredje satsen är det som om något händer med orkestern. Musiken blir på allvar. I takt med att satsen drivs mot klimax ökar närvaron, och man kan till och med se på orkesterns medlemmar att något håller på att hända. I en långsamma sista satsen är närvaron total. Orkestern spelar som ett enda instrument. Det är nästan fysiskt smärtsamt. Efter den utdöende sista frasen stannar tystnaden länge i Berwaldhallen. Och det är nog det finaste erkännande en orkester och dirigent kan få efter den symfonin.