PianoVisions på Konstakademien 2019-09-22
Stephen Kovacevich, piano
Bach: Preludium & Fuga nr 4, ciss-moll, BWV849
Brahms:
– Ballade H-dur, opus 10 nr 4
– Intermezzo, h-moll, opus 119 nr 1
– Capriccio, d-moll, opus 116 nr 1
Beethoven: Sonat nr 31 i Ass-dur, opus 110
Schubert: Sonat nr 21 i B-dur, D 960
Extra
Bach: Sarabande ur Partita nr 4, D-dur, BWV828
En av de verkligt stora klassiska pianisterna bjöd på en helkväll med några av de största klassiska tonsättarna. En sådan här kväll kan lätt bli enbart upprepningar och igenkännande, vilket kan ha ett värde i sig. Men det är inte därför jag går på konsert. Jag vill ha något mer - antingen en fördjupning eller ett nytt perspektiv. Det kan göras i form av för mig ny musik eller musiker som öppnar nya dörrar i för mig känd musik.
Någon ny musik blev det inte ikväll, men Stephen Kovacevich lyckades dock glänta en smula på en dörr in till nya rum.
Hans Bach har en välavvägd tolkning som inte söker effekter. Han spelar musiken inifrån på ett sätt som om han rör sig i rum där han vet var varje möbel står. Detta blev extra tydligt i extranumret.
Brahms musik för piano är inte riktigt min grej måste jag tyvärr erkänna. Jag tror att detta är musik som ofta uppskattas mer av pianisterna än av åhörarna. Kovacevich lyckades fånga karaktären i varje stycke, och skapa en välbalanserad helhet i vart och ett av dem. Men han lyckades inte väcka mitt intresse.
Beethovens näst sista sonat är ett fantastiskt verk. Han var långt ifrån vid god hälsa vid den här tiden, men ändå skriver han ett verk så fullt av kraft och glädje. Här finns en klassiska första sats, en nästan humoristisk andra sats och en avslutande sats med växlande episoder av inåtvända ariosi och övertygande fugor.
Kovacevich spelade med en klar idé om verkets struktur, men lyckades inte hålla ihop de kraftfullare delarna. Det blev en smula för återhållet och kontrollerat på vägen mot det avslutande ackordet i Ass-dur. Men hans förmåga att arbeta med crescendo och diminuendo var förstklassigt.
Halva konserten ägnades åt Schuberts sista pianosonat, ett av pianolitteraturens verkligt stora (långa) verk. Kovacevich visade att han hade en tydlig idé om verket. Han balanserade de inneboende motsättningarna i musiken, och han fick fermater och pauser att ha en mening.
Genomgående var hans högerhand tydligare och mer precis än hans vänsterhand. Drillarna i det lägre registret blev ofta suddiga, och några gånger kändes det som om vänsterhanden var något tung eller kanske till och med fördröjd.
Det var ändå på det hela taget en fin upplevelse att få uppleva en av de stora pianisterna i verk som verkligen är hans hemmaplan.
Inlägg
