PianoVisions på Konstakademien 2021-10-24
Hans Pålsson, pianoBeethoven: Eroica-variationer op 35
Beethoven: Sex bagateller op 126
Beethoven: Sonat nr 32 c-moll op 111
Hans Pålsson kan med rätta sägas vara en legend i svenskt musikliv, inte bara som konserterande pianist, utan även som folkbildare med sina 30 TV-program i serien "I döda mästares sällskap". Det var därför med stora förväntningar jag satte mig till rätta i den intima salen på Konstakademien. Och förväntningarna infriades med råge.
Beethoven skrev sina Eroica-variationer 1802, ett mörkt år i hans liv. Det var då han insåg att den tilltagande dövheten skulle komma att bli total. Det är därför fascinerande att känna den livsbejakande stämningen i musiken. Pålsson förmedlade struktur, frilade stämmorna och gav utrymme för luft i den annars ganska täta musiken.
De sex bagatellerna skrevs sent i hans liv, de är bland det allra sista han skrev för pianot. De är senare än pianosonaterna, senare än pianokonserterna, senare än symfonierna. Själv höll han den här musiken mycket högt. De är skrivna som en helhet och förebådar på sätt och vis romantiken med sitt personliga tonfall. Man kan se dem som små porträtt eller dagboksanteckningar, eller varför inte som stämningar? De täcker hela skalan från det lyriskt finstämda till det nästan brutalt kraftfulla.
Pålsson spelade dem med mening. Varje ton var avvägd och balanserad. Han fick musiken att andas och sjunga med mänsklig röst. Det var extra tydligt i den tredje bagatellen - Andante, cantabile e grazioso. I den sjätte bagatellen - Presto, andante amabile e con moto - tog han vara på musikens inneboende mystik. Han fick den att framstå som det den är - musik som bryter ny mark i uttryckets kontraster. Detta är musik som är allt i ett.
Sonaten op 111 är hans sista pianosonat - den har av naturliga skäl fått en särställning för alla pianister. Med den långsamma inledningen tar han avstamp i den traditionella formen, men han fyller den med nytt och mycket personligt innehåll. Allegro-delen utvecklar sig helt organiskt ur den långsamma inledningen.
Pålsson var mycket precis och pregnant i rytmiken, något som är nödvändigt i den här musiken - här finns inte utrymme för bludder. Hans pianospel hade en helt naturlig andning där det alltid fanns luft.
Han tog vara på den andra satsens rytmer som ibland bryter mot varandra, ibland så att det nästan blir jazzigt. Men han behöll hela tiden melodilinjen, utan att falla för det showiga.
Och nog hörde jag "Tochter aus Elysium" från den nionde symfonins slutsats....
En sådan här kväll visar varför Beethoven är en av de största, speciellt för pianot.