Kungliga Operan (Stockholm) 2023-02-04
Puccini: La Boheme
Regi, scenografi och ljus: José Cura
Kostym, mask: José Cura
Dirigent: Tobias Ringborg
Mimì: Magdalena Risberg
August Strindberg/Rodolfo: Bror Magnus Tødenes
Edvard Munch/Marcello: Jens Persson Hertzman
Tulla Larsen/Musetta: Sigrid Vetleseter Bøe
Søren Kirkegaard/Colline: Lennart Forsén
Edvard Grieg/Schaunard: Mikael Horned
Benoit: Mikael Onelius
Alcindoro: Peter Haeggström
Julbocken/Parpignol: Mikael Stenbaek
Kungliga Operans kör
Kungliga Hovkapellet
Boheme var den allra första opera som jag såg på Kungliga Operan i Stockholm, så långt tillbaka som 24 april 1982. Det var ett mycket fint sångargäng den gången - MariAnne Häggander, Rolf Björling, Rolf Jupither, Dorrit Kleimert m fl - under ledning av Kjell Ingebretsen.
Jag minns det inte bara för att det var första gången jag var på Kungliga Operan, utan för att jag precis blivit avlöst vid Högvakten på Slottet, och kom springande i full uniform och med andan i halsen och landade på min plats uppe på tredje radens vänstra sida.
Jag minns inte så många detaljer från denna kväll mer än 40 år sedan, men jag minns att jag var helt överväldigad av upplevelsen.
Så hur var det ikväll?
En bra föreställning. Uppsättningen är otroligt vacker. Scenbilden är nog den bästa jag sett i det här verket. Den ger utrymme för agerande och skapar stämning. Detta förstärks av en utmärkt ljussättning.
En bra föreställning. Uppsättningen är otroligt vacker. Scenbilden är nog den bästa jag sett i det här verket. Den ger utrymme för agerande och skapar stämning. Detta förstärks av en utmärkt ljussättning.
Jag är lite tveksam till greppet att helt ohistoriskt sätta nordiska kända namn på rollerna och förflytta dem till Stockholm, inklusive ändringar i texten. (T ex så blir Momus till Berns.) Det blir lite underligt när namnen ändå italieniseras, t ex blir August Strindberg till Augusto. Det ger här och var upphov till skratt, vilken nog inte var avsikten,
Tobias Ringborg väljer låga tempi som ger utrymme för detaljer som annars missas, men det innebär också att en del av energin och spänsten tappas.
Bror Magnus Tødenes är en utmärkt Rodolfo. Det lilla extra han saknar på höjden kompenserar han fuller väl med massor av lyrisk känsla. Han har också en naturlig scenisk närvaro.
Magdalena Risberg har en ren och fri röst, men blir tyvärr lite metallisk på höjden.
Jens Persson Hertzmans röst saknar tyvärr den klang och lyster som behövs för att bära igenom, nu blir den stundtals något pressad och grötig när han tar i.
Sigrid Vetleseter Bøe är en fullträff som Musetta. Hon har en scenisk dramatisk närvaro som stöttas av en härlig röst som bubblar och fräser av energi. Men som också kan bli vackert lyrisk, som t ex i den sista aktens slut.
Lennart Forsén är tyvärr helt fel här. Han är stel och kantig i såväl röst som agerande. Han hörs knappt. Jag misstänker att han helt enkelt inte var fullt frisk den här kvällen.
Mikael Horned är superb som Schaunard. han har en tydlighet och ett ping i rösten som gör att jag kommer att hålla ögon och öron öppna efter honom i fortsättningen.
Låter det som om jag är kritiskt gnällig? Kanske.
Men då kan jag berätta att ju längre föreställningen pågick desto bättre blev det. Det var som om röster värmdes upp och blommade ut. Små skavanker i första akten försvann och ersattes av flödande värme, briljanta höjdtoner, total närvaro. Speciellt gällde det Rodolfo och Mimi som på slutet skapade magi. Jag grät....
Det går ett rykte som säger att detta var den allra sista föreställningen av den här uppsättningen. Att den ska skrotas för att aldrig mer återkomma. Det tycker jag vore synd. Detta är en otroligt vacker uppsättning som förtjänar att få komma tillbaka. Varje operahus ska ha en Boheme i förrådet - och få operahus har en lika vacker Boheme som den här.