Världsklass i Berwaldhallen

Mäktigt, imponerande, innerligt, övertygande, suggestivt, medryckande - superlativen är många efter kvällens konsert i Berwaldhallen med Mahlers andra symfoni i c-moll "Uppståndelsen". Det var jag inte ensam om att tycka - publikens jubel var både högljutt och långvarigt.

Helt klart är att Radiosymfonikernas chefsdirigent Daniel Harding har tagit orkestern till nya toppnivåer. Ikväll briljerade de med en tät och mustig klang - speciellt i stråket som klingade helt superbt. Jag måste lyfta fram kontrabasarna som stod placerade helt centralt och som även blev en centralpunkt med sitt bett och sin sonoritet. Redan i inledningen befäste din sin roll, och när de lade sig som enda följeslagare under kören i sista satsen var det med en nobel värme.
Orkestern var fullbesatt - och lite till. Med 16 förstavioliner, 8 kontrabasar och 10 valthorn blir det klang. Men kvantiteten var inte på något sätt på bekostnad av kvaliteten. Det fanns en precision och en gemensam andning i orkestern som höll världsklass. Inte ens lite orenhet i trumpeterna vid något tillfälle förtog det intrycket.

Radiokören och Eric Ericsons kammarkör sjöng så sublimt som bara de kan. Faktum är att körsatsen troligen inte kan sjungas bättre än så här. Den homogenitet och lyster som finns i de här körerna är helt unik.

Kvällens solister var världsrösterna Miah Persson och Katarina Karnéus. Miah Persson lät en smula sträv, något som är väldigt ovanligt för henne. Men hon sjöng med uttryck och lade rösten perfekt ovanpå klangen. Katarina Karnéus är lite av Mahler-specialist vilket hon gav utmärkt prov på. Hon gav dramatiskt uttryck åt de rader som bär mycket av det centrala temat i symfonin, och hennes klang var varm, tydlig och tät.

Men kvällens centralfigur var ändå Daniel Harding. Hans läsning av symfonin övertygade stort. Han lät de tätare och mer dramatiska avsnitten bli stabila fundament som han sedan byggde broar mellan. Det fanns hela tiden en riktning och en konsekvens i hans tolkning. Ingen detalj fick existera enbart för sin egen skull, utan varje del inlemmades i den överordnade planen.
Det var en fröjd att se hur han på pulten balanserade drivning, andning, inspiration och förtroende. Hans ekonomisering av de egna rörelserna i slutet av finalen visade på ett starkt band mellan dirigent och musiker/sångare.

Capriccio - eller carpaccio?

Kungliga Operan (Stockholm) 2012-03-12

Strauss: Capriccio

Kungliga Hovkapellet

Dirigent: Ralf Weikert

Regi: Wilhelm Carlsson

Koreografi: Elise Englund

Scenografi: Lars Östbergh

Kostym: Annsofi Nyberg

Ljus: Hans-Åke Sjöquist

Grevinnan Madeleine: Charlotta Larsson

Greven: Ola Eliasson

Flamand: Jonas Degerfeldt

Olivier: Carl Ackerfeldt

La Rocher: John Erik Eleby

Mlle Clairon: Marianne Eklöf

Monsieur Taupe: Magnus Kyhle

En italiensk sångerska: Marianne Hellgren Staykov

En italiensk sångare: Conny Thimander

Hovmästaren: Magnus Lindén

m fl

Jag har fått möjligheten att se en opera jag  aldrig varken sett eller hört tidigare - Capriccio av Richard Strauss.

Kungliga Operan i Stockholm fortsätter att bjuda på den ena intressanta produktionen efter den andra med stor omväxling mellan de populäraste verken och mer sällan spelade saker. 

Capriccio är en metaopera om en opera - eller egentligen om förhållandet mellan text och musik. Det är en utmaning att skapa stor musikdramatik av något som knappast förmår röra vid de djupare känslorna - och Strauss misslyckas. Det blir en långdragen och pratig opera som i långa avsnitt går på tomgång. Visst är orkestersatsen förförisk, men det händer inget. Det var ingen överraskning att stora delar av publiken lämnade i pausen. (Den första akten är den mest träiga, det blir lite bättre efter paus.)

Om en sådan hör opera ska hålla så måste orkestern fungera. Det gjorde Hovkapellet inte vid den här föreställningen. Det lät som om man spelade och var glad att man inte villade bort sig eller spelade falskt. Det blir inte mycket feeling då. Den rutinerade dirigenten Ralf Weikert verkade inte ens försöka att få till något mer. (Kan det vara så att det var ett stort utbyte av musiker jämfört med vid lördagens premiär?)

Det bjöds på husets egna sångare - några av dem fick definitivt till det. 

Slitvargen John Erik Eleby sjöng med pondus och inlevelse i rollen som teaterdirektören La Roche. Hans stora scen om teaterkonstens (och sin egen) betydelse blev en av kvällens höjdpunkter. Han hade ett härligt bett och fokus i sin bas.

Poeten Olivier som värnar om ordets betydelse sjöngs av Carl Ackerfeldt med en mjuk, varm och böjlig röst. Han lyckades också hitta rätt uttryck för sin rollkaraktär - en slags valpig överhettning.

Marianne Eklöf var suverän som skådespelerskan Mlle Clairon. Divig, bitsk, elegant - och vilken stämklang! Hon blev ett slags kraftcentrum så snart hon var på scenen.

Conny Thimander hade med kort varsel ersatt en sjuk Klas Hedlund i rollen som "italiensk sångare" vid lördagens premiär. Han gjorde även rollen ikväll. Här har vi en sångare/skådespelare som vi ska hålla ögon och öron på. Efter lite inledande onödigt forcerande så hittade han sin röst - en röst som bär och som har lätthet, fokus och rörlighet. Sceniskt var han helt suverän - ofattbart att se inhoppare så inne i en roll.

Grevinnan Madeleine sjöngs av Charlotta Larsson utan att övertyga. Hon var igenom större delen av operan ointressant. När hon försökte ta plats blev hennes röst "shrill". Först i sin stora scen i slutet av operan fick hon behärska scenen - men det var mycket tack vare en läcker scenografi (Lars Östbergh) och det faktum att hon var ensam på scenen. 

Hennes bror greven sjöngs av Ola Eliasson så där lite lagom halvträigt. Vacker röst, men knappast intressant.

Musikerns Flamand som försvarar musikens roll sjöngs av Jonas Degerfeldt. Han verkade som vanligt lite obekväm på scenen och hans röst kompenserar tyvärr inte för det.

En eloge till Magnus Kyhle och Magnus Lindén i sina små roller som Monsieur Taupe respektive hovmästaren. De förvaltade sina instaser och satte en liten guldkant på dem. (Äntligen lite teater.)

I rollen som "italiensk sångerska" hördes (tyvärr) Marianne Hellgren Staykov. Hon är ett av de svagaste korten i Kungliga Operans ensemble. Hennes röst är skrikig och skallrig. 

Jag är tveksam till att den här "operan" sätts upp. Den gör sig bättre konsertant med en riktigt välrepeterad orkester och sångare som kan koncentrera sig på att sjunga. För det sceniska tillför absolut ingenting.

En träig, pratig, oangelägen, navelskådande opera som hade urpremiär 1942 - mitt under brinnande krig. (Hade Strauss verkligen inget viktigare att sätta musik till?)

Faktum är att den är lika platt som en carpaccio. Men carpaccion är klart godare.

Flickan gör succé på Operan

Kungliga Operan (Stockholm) 2011-12-29

Puccini: Flickan från Västern

Regi: Christof Loy

Koreografi: Thomas Wilhelm

Ljus: Bernd Purkrabek

Scenografi och kostym: Herbert Murauer

Dirigent: Pier Giorgio Morandi

Minnie: Nina Stemme

Jack Rance: John Lundgren

Dick Johnson/Ramerrez: Aleksandrs Antonenko

Nick: Niklas Björling Rygert

Ashby: Michael Schmidberger

Sonora: Ola Eliasson

Trin: Karl Rombo

Sid: Gunnar Lundberg d.y.

Bello: Linus Börjesson

Harry: Conny Thimander

Joe: Magnus Kyhle

Happy: Kristian Flor

Larkens: Ian Power

Billy Jackrabbit: Alar Pintsaar

Wowkle: Agneta Lundgren

Jake Wallace: John Erik Eleby

José Castro: Anton Eriksson

En postiljon: Jon Nilsson

Kungliga Operans Kör

Kungliga Hovkapellet

Vi har sett Puccinis opera Flickan från Västern på Kungliga Operan i Stockholm. Vilken kväll!

För det första - en opera av en av de stora operatonsättarna som spelas otroligt sällan och som jag aldrig förut hört i sin helhet.
För det andra - den omtalade regissören Christof Loy gör sin första uppsättning i Stockholm.
För det tredje - vår "egen" internationella stjärnsopran Nina Stemme gör ett av sina sällsynta gästspel på "hemmaplan" i en roll som hon aldrig tidigare sjungit.
För det fjärde - den lysande dramatiske tenoren Aleksandrs Antonenko är tillbaka på Kungliga Operan.
För det femte - Pier Giorgio Morandi dirigerar, bara det ett skäl att gå.

Operan
Det är en opera som skiljer sig markant från Puccinis andra operor. Här finns mycket lite av smäktande arior och långa melodiska fraser som fastnar. Istället anpassar sig musiken hela tiden till det dramatiska skeendet - här är det ingen musik för musikens egen skull. Det är inte många takter som löper på i samma takt/tempo.
Det finns de som tycker att storyn är svag och högst konstruerad. Men den är långt mera trovärdig är de flesta andra av Puccinis operor. Och den är inte svagare än de flesta filmer, speciellt inte om vi håller oss inom västerngenren.

Regissören
Christof Loy har verkligen skapat en helhet där såväl huvudroller som biroller har sin naturliga plats och bidrar till upplevelsen. Han spelar på den klassiska västernfilmen med filmprojiceringar i skakigt svartvitt av händelserna på scen. Det kan tyckas som ett billigt knep, men det skapar en alldeles speciell stämning.
Han skapar ett samspel mellan huvudrollerna som känns trovärdigt. När han tvingar(?) Antonenko att hålla igen i rollen som Dick Johnson så tänker man först att han inte kan agera, men frånvaron av utspel skapar en nödvändig kontrast mot Minnies känslosamhet.
Han lyckas också med konststycket att få alla mindre roller att ta sin egen plats. Det förfaller med något undantag inte i fasta uppställningar. Inte heller faller han för frestelsen att låta ovidkommande "lustigheter" ta fokus från situation eller stämning.

Nina Stemme
Jag har haft mina betänkligheter när det gällt hennes röst på sistone. Hon har låtit allt mer ansträngd och tidvid till och med skakig. Men här - en flödande stämma med ett lägre register som var som flytande guld - rikt, skimrande, varmt. Och även den dramatiska höjden satt, även om hon lät en smula "shrill" till att börja med. Och hennes agerande skapade en rent fysisk laddning.

Aleksandrs Antonenko
När han släpper på så är det omöjligt att stå emot. En röst med en glänsande stålklang och med en dramatisk nerv som slår knockout. Kanske inte den störste skådespelaren, men nog räckte det till och blev över.

Pier Giorgio Morandi
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - den mannen är ett geni! Ge honom en orkester och ett partitur så händer det fantastiska saker. Hans sätt att hålla ihop, driva på, följa, accentuera och skapa musik var fullständigt enastående. Han hade varje sekund hela skeendet i sin hand. Han skapade en naturlig andning i musikens flöde och när dramatiken tätnade så fick han orkestern att brinna.


Det finns mycket mer att nämna.
John Lundgren sjöng sheriffen Jack Rance med scarpiansk svärta. Tyvärr så hade han bara en volym och dessutom en hård och nästan skallrig röst.
Det finns många småroller i operan. Varenda en av dem var välbesatt med bra röster och i många fall även med utmärkt agerande. Tillsammans med herrarna i Operakören skapade de en fin inramning till dramat.
Hovkapellet hade gärna få vara aningen större på stråksidan, men när det gäller kvaliteten finns inget övrigt att önska. De spelade med nerv och precision - inget slentrianspel där inte!

Det djupaste intrycket satte ändå den andra akten som utspelas i Minnies stuga. Nina Stemme ägde totalt akten - både på egen hand och även i samspelet med Antonenko och med Lundgren. Jag har sällan hört en så dramatiskt fullödig rolltolkning på en operascen som den hon levererade i andra akten. Och jag var inte ensam om att tycka det - salongen var som tokig vid ridåfallet efter andra akten.

Summa summarum så är nog detta (tillsammans med Rossinis La Cenerentola för ett par år sedan) en av Kungliga Operans största succéer på senare tid.


Under de senaste åren har jag sett flera utmärkta föreställningar på Operan, både av opera och balett. Det finns tecken på att Operan kan vara på väg in i en ny guldålder. Dock är det inte så mycket sångarna den här gången (jämfört med 60-talet), utan mer en allmän kvalitetshöjning i kör och orkester, intressant repertoarval samt utmärkta dirigenter, regissörer och koreografer. När i tillägg till det någon eller några sångare glimmar till lite extra så hamnar Kungliga Operan på en hög internationell nivå.
Och snart så får Kungliga Operan äntligen en hovkapellmästare som garanterat kommer att öka nivån ytterligare.
Dessutom har det hänt saker på andra fronter - Operan har fått till en marknadsföring som fångar och skapar intresse. Man kommunicerar via sociala media, man ser till att förmedla intressant information om föreställningarna etc.
Jag kan bara lyckönska operachefen Birgitta Svendén till framgångarna. Jag misstänker också att hon personligen spelar en stor roll i tillkomsten av den nya guldåldern på Kungliga Operan.

En tydlig statsminister

Det finns många åsikter om Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, men på en punkt tror jag att alla kan vara överens - hans avståndstagande till SD och deras idéer är mycket tydligt och har klar logisk skärpa.
I en intervju i Sydsvenskan (SD får Reinfeldt att se rött) så visar han på en övertygelse som gör att jag känner förtroende för honom. Han argumenterar inte utifrån ett politiskt manövrerande utan utifrån en personlig moralisk övertygelse som imponerar.

När sedan Jimmie Åkesson (partiledare för SD) går i svaromål i samma tidning (Åkesson: Reinfeldt är feg och föraktfull) så blir det svävande, otydligt och inkonsekvent. Han tar avstånd  från den öppna rasismen och främlingsfientligheten på nätet men berömmer samtidigt sajter som t ex Avpixlat där den sortens skriverier förekommer. (Värt att notera är att bakom Avpixlat ligger ledande företrädare för SD.)
Åkessons påstående om att Reinfeldt skulle vara "svenskfientlig" är rent löjeväckande. Det visar att han inte har förstått Reinfeldts resonemang. Dessutom klarar han inte av att beskriva vad "svenskhet" skulle vara mer än som en slags luddig "känsla".
Det är också intressant att se hur Jimmie Åkesson försöker ta  avstånd från sina väljares åsikter. Det ger ett intryck av en elitism där man i ledningen struntar i vad partiets medlemmar och väljare tycker.
Vad gäller feghet och förakt så gör jag följande reflektion: SD har ledande företrädare som ligger bakom rena hatsajter där personpåhopp och lögner sprids. Men offentligt vågar man inte erkänna den inblandningen.

Vinst i vård drabbar de redan utsatta

Johan Alvehus är ekonomie doktor och arbetar som lektor på Institutionen för Service Management vid Lunds universitet. Han har skrivit ett mycket bra inlägg i SvD om problemen med priskonkurrens inom branscher som vården.
Tyvärr har politiska principer fått gå före ekonomisk insikt och verklig kvalitet/omsorg.

SvD: Riskabelt att skapa en låtsasmarknad