Går jag för fort?

Den sista tiden har varit en tid av insikter. Jag har mött människor och hamnat i situationer som fått mig att se mig själv ur en annan vinkel. Det har varit spännande, lärorikt och tämligen omtumlande. Jag är glad för de här möjligheterna.

En av de mer banala insikterna har varit min fart när jag går. Jag tar mig fram med stora steg längs raka linjer. Jag småstrosar sällan. Oftast finns det en slags målmedvetenhet i mitt sätt att gå, även när jag egentligen inte har bråttom.
Detta gör att jag, oftare än vad jag egentligen önskar, blir irriterad på människor som går långsamt och/eller som inte lämnar plats där jag ska fram.
Men vad vet jag om deras liv? Kanske de går långsamt för att koppla av och uppleva världen? Kanske de går långsamt i egna tankar av sorg, oro, förtvivlan? Vem är jag att döma?
Min insikt är att jag kanske borde sakta ner och inse att jag inte är ensam på jorden. Att jag borde se de människor som omger mig på ett annat sätt. Kanske jag då kan se även mig själv mer rättvisande?

Jag är tacksam för att en person den här helgen gav mig den insikten. Att stanna upp och se varandra i det viktiga samtalet.
Tack!

Men så starta ett parti då!

I ett inlägg på Svenska Dagbladets ledarsida blottlägger Ivar Arpi en skrämmande okunskap om vad demokrati är och hur det fungerar.
Han skriver bl a: "Relativt stora grupper saknar representation i de etablerade partierna. Det är ett demokratiskt problem som bör tas på allvar."
Han tycks tro att de politiska partierna är någon slags myndigheter som har ett ansvar för att representera alla. Men så är det inte. Politiska partier startas och drivs av människor med vissa idéer och åsikter. I Sverige har vi helt fri partibildning. Om någon har åsikter som de inte tycker sig hitta i de etablerade partierna så står det dem fritt att starta ett nytt parti med de idéerna. Så har i modern tid partier som Ny Demokrati, Sverigedemokraterna, Junilistan, Feministiskt initiativ och Miljöpartiet startats.
Ivar Arpis syn att partierna måste ge utrymme för alla åsikter är i linje med den självcentrerade kravställarmentalitet som råder bland många idag. De vill inte anstränga sig själva, utan företag, organisationer, partier etc ska göra jobbet åt dem. 
Det finns ytterligare ett problem i konsekvensen av Ivar Arpis önskemål - nämligen att våra politiska partier vattnas ur och blir statliga institutioner i vars förlängning enpartistaten finns. 

Läs hela hans inlägg här:
SvD / Ivar Arpi: Tyst majoritet bör höras mer

Våga vägra Almedalen

Nu svämmas media över av inslag från Almedalen. Det är en ständig ström av utspel, intervjuer och rapporter. Och finns det inga utspel att rapportera om eller politiker att intervjua så rapporterar journalisterna om själva veckan och intervjuar varandra.

Vad är egentligen syftet med Almedalsveckan? På plats finns politiker, myndighetsrepresentanter, företagsföreträdare, lobbyister och journalister. Här skapas kontakter på kors och tvärs. Här är ”viktiga” människor tillgängliga för intervjuer och samtal. Så långt kan det ju tyckas vara ett utmärkt tillfälle till informationsfördjupning och granskning.  

Men jag påstår att det är raka motsatsen. I den gemytliga stämningen av sol, vin och fritidsklädsel tillhandahålls en gemytlig scen för tillrättalagda utspel som aldrig granskas på allvar. På Visby ställs inte de svåra frågorna till våra politiker och makthavare. I vänskapliga samspråk med några glas vin sker ingen kritisk granskning. Istället korrumperas medias företrädare mer eller mindre medvetet. Och en annan sak - enbart det faktum att så många företag tycker att det är viktigt att vara på plats visar att här finns möjligheter till vad som annars skulle ses som otillbörlig påverkan av politiker.  

Hela veckan har blivit ett slags ”måste” i kampen om makt, inflytande och en plats i ljuset. Åtminstone är det vad deltagarna påstår eller kanske till och med tror. Almedalsveckan har blivit en metahändelse som har väldigt lite med verkligheten att göra; mer än att det finansieras med verklighetens pengar. Det är vi som betalar en massa människor för att de ska ha en trevlig sommarvecka i Visby. Och så låtsas de att det de gör är viktigt för oss.

Almedalsveckan är en dyr och uppblåst pseudohändelse som korrumperar. Vem ska ifrågasätta det när den tredje statsmakten själv är en del av spelet?

När människor talar utan att tänka på att de kommunicerar

Vi människor har språket som ett sätt att kommunicera. Språket ger oss unika möjligheter att informera och påverka. När inte språket fungerar krackelerar också kommunikationen. Viktig information faller bort eller missförstås. Det händer när vi faktiskt talar olika språk. Det händer också när vi använder samma språk, men med helt olika referensramar. Och det händer när vi inte klarar av att använda enkla regler för ordföljd, meningsbyggnad etc.

En variant av det sistnämnda förekommer allt oftare på Sveriges Radio P1. På något sätt känns det som om just den kanalen har lite högre krav på sig, både ur perspektivet Public Service och ur traditionen som kvalitetskanal.

Det som har blivit allt vanligare är att många journalister, korrespondenter och experter uttrycker sig i osammanhängande meningar. Det är allt vanligare att de trasslar in sig i det de försöker säga. Istället för tydliga meningar så blir det intrasslingar i bisatser eller halva meningar utan egentlig innebörd. Det är som att ta del av någons inte helt färdigtänkta tankar.

Resultatet blir att det bara blir en massa ord utan tydlig mening. En rapport från Kiev blir oförståelig eftersom man inte fattar vem som avses i det reportern/korrespondenten berättar. En beskrivning i ett vetenskapligt magasin blir ännu mer komplicerad eftersom reportern/experten inte har tänkt innan han/hon talar.

Vad beror detta på? En orsak är nog helt enkelt bristande insikt i språket och språkets betydelse som kommunikationsverktyg. En annan orsak är att de inte har tillräcklig respekt för lyssnaren för att ta sig tid att i förväg tänka igenom det de ska säga.

Man kan fråga sig hur ungdomar och de som lär sig svenska påverkas av det här. Vad får de för bild av språket när det hanteras så här illa?

Och jag tänker inte ens beröra avarten med utfrågare som istället för att ställa en genomtänkt och tydlig fråga ställer 3-4 delvis omformulerade frågor i följd eftersom de själva känner att den första formuleringen var otydlig. Och då blir svaret därefter…

1954 och 2014 - en vital legend

Konserthuset

Bach: Orkestersvit nr 2 h-moll
Beethoven: Pianokonsert nr 1 C-dur
Hindemith: Mathis der Maler

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Herbert Blomstedt
Flöjt: Andreas Alin
Piano: Garrick Ohlsson



En legend är tillbaka. 1954 dirigerade Herbert Blomstedt det här programmet i samma sal med samma orkester. Nästan på dagen 60 år senare så dirigerar han det igen. OK, ingen i orkestern var med då, men salen är densamma. Och dirigenten!
I det fullsatta Konserthuset fanns många vars föräldrar inte ens var födda när den här konserten gavs första gången.  

I Bach-sviten fick vi möta en rejält reducerad orkester om 3-3-2-2-1 och cembalo.
Det var ett finstämt spel med gestik i fraserna. Lätt, lyhört, aktivt, engagerat. Fint flöde i solistens spel med viss frihet, främst i den avslutande Badinerien. Jag måste också nämna förstecellisten Johannes Rostamo vars spel var sublimt!

Tolkningen av Beethoven blev i sedvanlig Blomstedt-stil. Och då menar jag att det var otroligt bra. Det är inga revolutionerande eller nyskapande tolkningar Blomstedt ägnar sig åt. Men han går in i musikens kärna och vågar låta Beethoven tala. Det är stort!
Det fanns en omsorg om såväl  klang som frasering. Kontakten mellan dirigent och musiker var stark. 
Solisten fungerade utmärkt i Blomstedts läsning av Beethoven. Hans spel var rättframt och öppet. I de lyriska partierna blev det silvrigt finspunnet. 

Efter pausen lade Blomstedt bort partituren och tog fram dirigentpinnen. Och så bjöd han och orkestern på en intensiv och magnifik tolkning av Hindemiths Mathis der Maler. Han valde att måla med bred pensel och skapa täta färglager. Orkestern klingade som en enda kropp. Men ändå måste jag nämna bleckblåset som har en extremt viktig roll i det här verket. De glänste med klang, täthet och precision!

Stämningen i salen var elektrisk. Folk stod upp och ropade. Orkestern gav touche.
Och så tumlade vi ut med vetskapen om att vi upplevt stor musik ledd av en sann musikant.