Kränktheten

Jag förundras över människors förmåga att känna sig kränkta/mobbade, det är som om det blivit den nya folksjukdomen.
Det är begrepp som tas till när folk inte får som de vill eller när någon stoppas från att mobba/kränka andra.
(Jag talar inte om den verkliga mobbing/kränkthet som förekommer, där offren för det mesta lider i tysthet.)

Jag har nyligen noterat förekomsten när SD:s partiledare är "mobbad" eftersom han inte är välkommen på Nobelfesten. Samma sak från samma håll när Stockholms biskop Eva Brunne i en predikan tagit avstånd från främlingsfientlighet med utgångspunkt i Bibeln. Då är SD mobbade/kränkta. (Att sedan SD med förkärlek ägnar sig åt att sparka på andra - såväl invandrare som meningsmotståndare - är en sak som de gärna glömmer bort i sammanhanget.)

Jag har sett samma typ av resonemang från en grupp människor vars verksamhet lades ner av huvudmannen, främst av ekonomiska skäl. Då skrek de i media att de var "kränkta" på ett personligt plan av beslutsfattarna. De framställde de som fattat beslutet som alltigenom onda och endast ute efter att manifestera sin makt.
Men det som saken handlade om var ett (svårt) beslut att lägga ner en verksamhet som man inte längre hade pengar att driva.

Ett annat exempel är de inom vården som vägrar medverka i aborter eftersom det skulle "kränka" deras personliga övertygelse.


I allt detta ser jag en gemensam nämnare - de som känner sig kränkta är de som uppfattar att andra är till för dem, inte att de är till för andra. De utgår från sitt eget perspektiv och klarar inte av att se saker i ett större sammanhang.
Mest tydligt är det i fallet med de inom vården som vägrar delta i aborter. Är vården till för att de ska förverkliga sig själva, eller är vården (och de själva i sin yrkesroll) till för patienterna?
Det är en egocentrerad världsbild som får allt mer genomslag.

Vi måste tillbaka till JFK:s klassiska fråga: "...ask not what your country can do for you; ask what you can do for your country."

Och vi måste inse att genom att använda begreppet mobbing/kränkthet i fel situationer så gör vi de verkligt mobbade och kränkta ännu mer osynliga.

Mutor och korruption

Återigen diskuteras betalda resor och andra förmåner till politiker, nu aktualiserat i samband med Moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten..
Är det mutor eller inte? Är det ok eller inte? Är det förenligt med deras uppdrag som folkvalda?
För mig är svaren solklara.
1. Det är mutor.
2. Det är inte ok.
3. Det är inte förenligt med ett uppdrag som folkvald.

Den politiker som påstår att de kan förhålla sig objektiva trots att de blivit bjudna på resor, fri bil etc är naiv och saknar elementär självinsikt.
Detta är fakta:
1. Man blir positivt inställd till den leverantör/organisation som är så engagerad så att de bjuder.
2. Man får en tillrättalagd bild av verkligheten, sedd genom den betalande leverantörens/organisationens glasögon.

Detta visar på ett allvarligt problem - alltför många politiker saknar bakgrund från näringslivet. Även om sådant här ibland förekommer även i privata företag så har de flesta större företag en mycket klar policy i de här frågorna.

För mig finns det mycket enkla regler att förhålla sig till:

• Man låter sig inte bjudas på evenemang annat än det som är direkt kopplat till en affär eller liknande, dvs man får bli bjuden på en standard affärslunch eller middag. (Detta omfattar inte lyxrestauranger.)
• Man låter inte leverantören/organisationen betala resor, övernattningar etc.
• Man accepterar inte biljetter till konserter, idrottsevenemang etc.
• Man tar inte emot gåvor som har större värde än enklare reklamprodukter, t ex pennor och t-shirtar.

Om man får en gåva tillsänd, t ex ett par flaskor vin till jul så returnerar man dem med ett vänligt brev där man förklarar sin syn.
Om man deltar på ett evenemang som kräver resa och/eller övernattning så betalar man det själv.

Det bästa är om man från det egna företaget eller den egna organisationen är tydlig och öppen med sin hållning, då riskerar man inte att komma i sådaan här situationer.

Våra politiker har en hel del att lära om etik och moral. Och de har en hel del att lära om förtroendekapital.


Jag läser ursäkter från våra politiker där de säger att de inte vill använda skattebetalarnas pengar för informationsresor etc. Uselt argument! Om syftet med resan verkligen är viktigt så betalar jag gärna för det som skattebetalare. (Och jag utgår från att resor för att få information om kärnkraftens risker inte behöver förläggas till Bali i november.)

Jag kräver en strikt och tydlig policy för våra folkvalda politiker.

Nya namn

Sedan 2010-10-12 heter jag Rudberg i efternamn. I samband med att Johnas och jag gifte oss i augusti så diskuterade vi det här med efternamn. Vi var överens om att ha ett gemensamt efternamn, frågan var bara vilket.
Ingen av oss var särskilt pigg på dubbla efternamn. Och Johnas kunde inte alls tänka sig kombinationen Johnas Jonsson. Eftersom båda hans systrar har övergett Rudberg-namnet och eftersom min bror har behållt Jonsson så var det naturligt för mig att byta från Jonsson till Rudberg.

Eftersom jag ändå var igång med namnbyte så har jag passat på att byta min signatur från PEA till PA. Det är ju ändå så folk har uppfattat det när jag sagt PEA.

Och då kunde ju inte den här bloggen längre heta "Mitt liv som PEA". Istället för att bara plocka bort ett E så valde jag att döpa om den. Den fick namnet "Alldeles lagom av det mesta" eftersom det väldigt bra beskriver mitt liv. Skulle jag skriva mina memoarer skulle det mycket väl kunna ha den titeln, med undertiteln "... och massor av kärlek".

Nu ska jag bara hitta en ny fungerande underskrift.....