Jag förundras över människors förmåga att känna sig kränkta/mobbade, det är som om det blivit den nya folksjukdomen.
Det är begrepp som tas till när folk inte får som de vill eller när någon stoppas från att mobba/kränka andra.
(Jag talar inte om den verkliga mobbing/kränkthet som förekommer, där offren för det mesta lider i tysthet.)
Jag har nyligen noterat förekomsten när SD:s partiledare är "mobbad" eftersom han inte är välkommen på Nobelfesten. Samma sak från samma håll när Stockholms biskop Eva Brunne i en predikan tagit avstånd från främlingsfientlighet med utgångspunkt i Bibeln. Då är SD mobbade/kränkta. (Att sedan SD med förkärlek ägnar sig åt att sparka på andra - såväl invandrare som meningsmotståndare - är en sak som de gärna glömmer bort i sammanhanget.)
Jag har sett samma typ av resonemang från en grupp människor vars verksamhet lades ner av huvudmannen, främst av ekonomiska skäl. Då skrek de i media att de var "kränkta" på ett personligt plan av beslutsfattarna. De framställde de som fattat beslutet som alltigenom onda och endast ute efter att manifestera sin makt.
Men det som saken handlade om var ett (svårt) beslut att lägga ner en verksamhet som man inte längre hade pengar att driva.
Ett annat exempel är de inom vården som vägrar medverka i aborter eftersom det skulle "kränka" deras personliga övertygelse.
I allt detta ser jag en gemensam nämnare - de som känner sig kränkta är de som uppfattar att andra är till för dem, inte att de är till för andra. De utgår från sitt eget perspektiv och klarar inte av att se saker i ett större sammanhang.
Mest tydligt är det i fallet med de inom vården som vägrar delta i aborter. Är vården till för att de ska förverkliga sig själva, eller är vården (och de själva i sin yrkesroll) till för patienterna?
Det är en egocentrerad världsbild som får allt mer genomslag.
Vi måste tillbaka till JFK:s klassiska fråga: "...ask not what your country can do for you; ask what you can do for your country."
Och vi måste inse att genom att använda begreppet mobbing/kränkthet i fel situationer så gör vi de verkligt mobbade och kränkta ännu mer osynliga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
En applåd från mig!
jag stämmer in i applåden och lyfter på hatten!
Till stora delar håller jag med dig i ämnet. Däremot undrar jag hur du lyckas få in abortfrågan här? Håller inte med att människor i alla sammanhang, oavsett ifall de är stats/vård/privat anställda i alla lägen måste eller bör lyda order, utan även kan hamna i situationer där samvetet kräver, antingen passivt eller aktivt att hon handlar på ett annat sätt. Att människan har ett samvete och ibland måste, och i ett demokratiskt samhälle även bör få lyssna till sitt eget samvete ser jag som en nödvändig dynamik i ett demokratiskt samhälle. Det skulle behövts mera sådana individer i hitlertyskland än att bara lyda order uppifrån likt de vore marionetter.
Om jag får gnälla lite till. Gällandes JFK klassiska fråga skulle jag säga att detta är en fras som naturligtvis bara blir relevant i ett någorlunda fungerande och rättvist samhälle, nu tog du ju ett någorlunda schysst exempel med USA så jag antar att jag får ge dig rätt i just detta fall.
Mvh
Robin
Robin,
Att jag tog med abortdiskussionen i det här beror på att de som vägrar att medverka i aborter trots att de arbetar i en yrkesroll där det ingår använder argumentet att det är "kränkande" för dem.
Men det är ingen lätt diskussion.....
Självklart ska man kunna säga nej till att göra sådant som man anser vara totalt fel. Men inom sjukvårfden är man inte underställd militärt kommando. Om man känner att man inte kan fullföra sin yrkesroll så kan man sluta utan att för den skull bli avrättad för att ha deserterat.
För hur skulle det se ut om vi drog tanken vidare? Ska man som man kunna vägra att arbeta under en kvinnlig chef om man tycker att kvinnan ska vara underställd mannen?
Det var bara ett exempel, det finns många fler. Några av dem har vi redan sett i några olika sammanhang.
Kärnfrågan är: Ska jag ha rätt att "kränka" någon annan eller den personens rättigheter för att själv slippa bli "kränkt"?
I en yrkesroll - för vem arbetar jag? Mig själv eller kunderna/patienterna/gästerna etc?
Jag medger att det är en svår fråga, men menar nog att man får vara lite pragmatisk här beroende på tyngd av ämne. Frågan om abort är en sådan otroligt djupt etisk fråga för en del då den rör frågor om liv och död och utgör därmed en helt annan dimension än hurvida vi kan acceptera kvinnliga chefer. Nu ska jag väl säga att jag inte är någon nitisk abortmotståndare även om jag funderat kring dessa frågor mer och mer.
Men om jag får fabulera ett exempel. Om en person tex är emot dödshjälp och dessutom arbetat flera år som läkare, vilket tidigare aldrig varit problematiskt att förena, plötsligt ställs inför en ny arbetssituation då regeringen nyss infört eutanasi, bör denne då få sparken om denne vägrar utföra detta på en patient? Eller om man arbetat inom kriminalvården plötsligt förväntas utföra dödsstraff, är man olämplig som arbetstagare då ?
Jag menar att man måste se en läkares uppriktiga avståndstagande kring en abort som gilltig utan att diskkvalificera honom/henne eller ge denne en reprimand. Sett till Sverige så utgör väl heller inte dessa individer ett problem för svensk vård då abort mer än gärna erbjuds och det lider ju inte brist på personal som utför detta, tvärtom. Dessutom kan de ju ha andra kvaliteter som vore en ren förlust att förlora för vården.
Jag skulle vända på din fråga. Vad vore/är ett samhälle som inte respekterar detta? Jag menar tvärtom, man måste ha rätt att "kränka uppåt" i ett demokratiskt samhälle, om du förstår vad jag menar med det.
Mvh
Robin
Robin,
Jag ser absolut problematiken i det här. Och jag har inget självklart givet svar.
Dock var inte min frågeställning primärt kring abort, utan om användandet av "kränkthet" som argument för snart vad som helst.
Då ska jag naturligtvis backa, och som sagt, jag instämmer i övrigt fullt ut.
Robin
Skicka en kommentar