Messias - som en dans

Jag har genom åren spelat Händels Messias 7 gånger och sjungit den 2 gånger. Jag har studerat partituret i olika omgångar. I tillägg till det har jag hört verket ett otal antal gånger i olika versioner. Men efter idag kommer jag inte att kunna höra den igen utan att minnesbilderna från dagens balettföreställning på Kungliga Operan spelas upp för mitt inre.

Jag var inte riktigt säker på vad jag hade att vänta mig inför föreställningen. För det första är jag ingen balettkännare. För det andra kunde jag inte fatta hur man skulle berätta en historia baserat på Händels musik.
Men ett par sekunder efter att ridån gått upp hade jag glömt alla sådana tankar. Jag drogs rakt in i upplevelsen. Och när ridån gick ner efter 1 timme och 20 minuter kändes det bara som ett andetag senare.

Koreografin av Mauricio Wainrot var magisk. Han utnyttjade formationer med de 22 dansarna utan att det blev stelt eller förutsägbart. I en formation kunde plötsligt en dansare bryta mönstret och något nytt uppstod. En rörelse kunde röra sig mellan dansarna, utvecklas och bli till något helt nytt. Det var som om alla dansare var förenade av osynliga kommunikationslänkar.
Ofta uppstod rent geometriska figurer av enskilda kroppar eller grupper av kroppar. Kropparna fungerade ibland till och med som rekvisita.
Rörelserna bröts ibland ner i sina beståndsdelar i ett långsamt tempo som lät varje detalj komma till sin fulla rätt.

I några avsnitt blev uttrycket smärtsamt vackert som t ex i "But who may abide" eller i "For behold darkness shall cover the earth". I den sistnämnda interagerade tre manliga dansare med en intensiv och gripande känsla. I "Thy rebuke" fick jag en vision av hur Kristus tas ner från korset. (Men det var också den enda gången som jag upplevde koreografin som konkret.) I körsatsen "He trusted in God" var det som om dansarna illustrerade själva partituret och stämmornas rörelser.
Men ofta var dansens rörelser som egna stämmor som inte speglade musiken utan istället samspelade med den som helt nya stämmor. Och den klang som uppstod var himmelsk!
I den avslutande Halleluja-kören fick jag en känsla som jag tror är mitt svar på vad den här baletten vill uttrycka - en trotsig kraft som hämtas ur gemenskapen.

Varenda dansare glänste i samspel, rörelsekontroll och uttryck.
Sångsolisterna var genomgående mycket bra, med ett stort extra plus för alten Susanna Sundberg.
Hovkapellet spelade polerat och med en vacker klang speciellt i de svaga nyanserna.
Dirigenten Rossen Milanov valde en tämligen traditionell tolkning av musiken. Han hade inte hämtat mycket från moderna "tidstrogna" läsarter. Tempi var överlag tämligen långsamma, men det gav å andra sidan koreografin fantastiska möjligheter.

Detta är en föreställning som jag verkligen rekommenderar alla att se. Man behöver inte kunna något om vare sig musik eller dans, man kan bara låta intrycken ta över.


Läs mer om föreställningen: Messias på Operans hemsida
Se en film från föreställningen: Messias på Youtube

SD ljuger och förfalskar

SD anklagar andra för att inte våga säga sanningen och att ducka för verkligheten. Samtidigt som man själva gör allt man kan för att sanningen om sig själva.
Inte ens när de ställs inför rena fakta klarar de av att säga som det är. Hur ska ett sådant parti kunna kräva respekt och hur ska man kunna ta deras argumentation på allvar?

Till alla som stöder eller försvarar SD - öppna ögonen!

Läs mer: SD ljuger om sin historia

Andrea Chenier - en ny bekantskap

Jag var på Stockholmoperan igår och stiftade en helt ny bekantskap - operan Andrea Chenier av Giordano. Jag har faktiskt aldrig vare sig hört eller sett den här operan förut.

Efter att ha sett den förstår jag varför den inte spelas så ofta. Även om historien bjuder på en del intressanta scener så är dramatiken övervägande platt och musiken känns mest som yta.

Dirigenten Pier Giorgio Morandi visade sig återigen vara en superb uttolkare av italiensk musik. Han laddade musiken med allt som kunde önskas av kraft, känsla och precision. Inte alls hans eller Hovkapellets fel att  musiken inte höll.

Lars Cleveman sjöng titelrollen. Han är tyvärr den ende tenoren på Stockholmsoperan som kan tilldelas verismoroller. Ändå saknar han alldeles för mycket. Hans låga register bär inte, hans svaga nyanser har ingen klang, hans översta höjd är skrikig. Men får han ta i för fullt i ett bekvämt övre register så imponerar han genom sin rena kraft. Men det räcker inte för en sådan här roll, även om många i publiken uppskattade honom.
Angela Rotondo som Madeleine var enbart skrikig. Och hennes trovärdighet i spelet var mycket nära noll.
Övriga sångare lyckades tyvärr inte heller de. Alldeles för mycket "talsång" utan linjer och flöde. Detta är faktiskt inte Wagner.

Men det fanns ett undantag - och ett lysande sådant. Ola Eliasson var storartad som Gérard! Efter en något blek första akt så lade han publiken totalt för sina fötter i andra akten genom en vokal och dramatisk lysande prestation. Det är den enda intressanta rollen i operan eftersom det är den enda som genomgår någon form av förändring, och Eliasson gav verkligen allt i den. Han bjöd på både magnifik sång och lysande teater.

Jag måste också nämna scenografin av Hartmut Schörghofer. Den gyllene ramen som inramade scenen användes på ett fascinerande sätt i alla akterna. Det var inte bara en "kul grej", utan något som verkligen tillförde något i själva dramat. Den användes dessutom som rumsavskiljare, trappa mm.


Kanske det bästa med kvällen var middagen med goda vänner på Pong innan föreställningen då jag upptäckte dumplings...

SJ, SJ, gamle vän...

Ola Wong har skrivit en intressant kolumn i SvD den 3 januari om det svenska "tågkaoset": Inte vinterns fel att tågen inte går.

De senaste årens problem med tågtrafiken beror till viss del på eftersatt underhåll och dåligt material. Men det grundläggande problemet är uppdelningen i en massa separata ansvarsområden som gör att ingen tar ett övergripande ansvar.
Istället för operativ personal som kan få tågen att rulla så har det byggts upp staber av presstalesmän, marknadsförare mm.
I slutänden är det politikerna som gått vilse i en dimma av konkurrenslöften och ideologiska missuppfattningar. De har heller inte haft kraft att rätta till sina missgrepp - och det är väl egentligen ännu värre...

När minoriteten måste tänka om

I den utmärkta amerikanska tidskrften Advocate skriver Jonathan Rauch en mycket intressant artikel om hur kampen för HBT-rättigheter måste förändras när stödet och acceptansen ökar. Den är i högsta grad relevant även för svenska förhållanden.
Jonathan Rauch: The Majority Report

Kontentan av artikeln är att när en minoritet får ökat gehör så måste den skifta synsätt och medel i sitt fortsatta arbete för lika rättigheter. Det går inte att brännmärka alla som är emot eller som har en tveksam inställning. Man måste ge ett utrymme för de som är emot, annars uppfattas den förtryckte som förtryckare. Det är att spela motståndarna i händerna genom att ge dem möjligheten att utmåla sig själva som offer.
Minoritetsgruppen kan säkert tycka att det är fullt legitimt att "klämma till" motståndarna när man får större inflytande och gehör. Men är det verkligen konstruktivt? Det är ju lika rättigheter som är målet, inte hämnd.

Kampen för lika rättigheter för HBT-personer kan inte längre föras med förbud och uteslutningar av oliktänkande. Istället måste arbetet nu handla om en långsiktig påverkan av människors synsätt. Ett arbete som kanske inte ger lika braskande rubriker, men som är enda vägen i ett öppet och demokratiskt samhälle.