Och jag som trodde att jag inte gillade modern balett...

Så har jag varit på Kungliga Operan i Stockholm igen för att se balett - modern balett till och med.
Det var faktiskt mitt förra operabesök då jag såg baletten Messias som gav mersmak. (Läs min recension här på bloggen.) Jag har ju alltid trott att jag inte tycker om modern balett, men så upptäckte jag att jag faktiskt gillar det!

Den här gången såg jag två baletter - Altro Canto och SYNC.

Altro Canto är skapad av Jean-Christophe Maillot till 1600-talsmusik av Monteverdi, Barini och Kapsberger.
Det är en abstrakt balett som har både en sakral känsla och en lekfullhet i rörelserna. Musiken avspeglas i dansarnas rörelser med vad som ibland känns som om det lekts fram men sedan förts in i en fast struktur. Det är gripande vackert på ett sätt som inte behöver förstås, utan bara upplevas. Dansarna har en enorm närvaro i varje sekund.

SYNC är skapad av Nils Christe till modern musik av Ludovico Einaudi. Här är det kraftfullt, utagerande, kontrastrikt och nästan lite poserande av och till. Men det är hela tiden medryckande och "breathtaking".
Utan att kunna baletteknik så fick jag en stark känsla av total teknisk behärskning av varje dansare.
Den invändning jag har mot baletten är att den ibland blir lite för poserande, koreografen har förälskat sig i en viss rörelse eller pose utan att kritiskt granska dess reslation till helheten. Och delar av baletten fungerar som en "nummerrevy" där sammanhanget går förlorat.

Men låt mig säga så här - när de här baletterna kommer tillbaka på Operan så tänker jag se dem igen. Så bra var de!
Den föreställning jag såg (25/3) var den sista i den här omgången, men man har beslutat att ta upp den igen pga publiktrycket.

Ett litet smakprov: Altro Canto och SYNC

Att känna en katastrof

Jag läser och hör i princip varje dag om olika katastrofer och tragedier i världen. Oftast tänker jag "Så hemskt!" och går vidare. Ibland får jag en starkare känsla och jag tar till mig mer, kanske söker mer information. Och några gånger träffar det rakt in i hjärtat.

Jag har funderat över vad som gör att rapporteringar gör olika intryck och når olika djupt i mig. På ett intellektuellt plan kan jag förstå "80 000 döda", "explosion i kärnkraftverk" etc. Men det är inte det som får det att hugga till i hjärtat. Det sker istället de gånger då katastroferna får ett vardagsperspektiv, då det stiger fram människor eller situationer som jag på något sätt kan relatera till.

Igår morse (lördag 12 mars) satte jag mig med SvD vid köksbordet. På förstasidan hade de en stor bild av hur tsunamin är på väg in över Natori i Japan. I bilden kan man se en inhägnad plan med en A-formad konstruktion i gult och blått, en gul tunnelanordning och några låga "höjdhoppshinder". Det är en agilityplan. Agility är en sport där hundar tar sig fram på tid på en bana med olika hinder. Det är en kul och fartfylld sport som bygger på kontakt, följsamhet och framför allt glädje.
Jag kan ana hur människor i närheten kommit till den här planen med sina hundar och tränat, umgåtts och skrattat tillsammans. Hur man tillsammans byggt och skött den. Hur mycket glädje och hopp som funnits där.
Inom loppet av några sekunder så kommer den planen att vara bortsköljd av vågen.

Den bilden träffade mig rakt i hjärtat och plötsligt blev den ofattbara katastrofen i Japan verklig för mig. Hur glädje vänds i förtvivlan. Hur människors liv inom loppet av några sekunder för alltid förändras. Hur hopp och liv sköljs bort.