Att känna en katastrof

Jag läser och hör i princip varje dag om olika katastrofer och tragedier i världen. Oftast tänker jag "Så hemskt!" och går vidare. Ibland får jag en starkare känsla och jag tar till mig mer, kanske söker mer information. Och några gånger träffar det rakt in i hjärtat.

Jag har funderat över vad som gör att rapporteringar gör olika intryck och når olika djupt i mig. På ett intellektuellt plan kan jag förstå "80 000 döda", "explosion i kärnkraftverk" etc. Men det är inte det som får det att hugga till i hjärtat. Det sker istället de gånger då katastroferna får ett vardagsperspektiv, då det stiger fram människor eller situationer som jag på något sätt kan relatera till.

Igår morse (lördag 12 mars) satte jag mig med SvD vid köksbordet. På förstasidan hade de en stor bild av hur tsunamin är på väg in över Natori i Japan. I bilden kan man se en inhägnad plan med en A-formad konstruktion i gult och blått, en gul tunnelanordning och några låga "höjdhoppshinder". Det är en agilityplan. Agility är en sport där hundar tar sig fram på tid på en bana med olika hinder. Det är en kul och fartfylld sport som bygger på kontakt, följsamhet och framför allt glädje.
Jag kan ana hur människor i närheten kommit till den här planen med sina hundar och tränat, umgåtts och skrattat tillsammans. Hur man tillsammans byggt och skött den. Hur mycket glädje och hopp som funnits där.
Inom loppet av några sekunder så kommer den planen att vara bortsköljd av vågen.

Den bilden träffade mig rakt i hjärtat och plötsligt blev den ofattbara katastrofen i Japan verklig för mig. Hur glädje vänds i förtvivlan. Hur människors liv inom loppet av några sekunder för alltid förändras. Hur hopp och liv sköljs bort.