DN har valt att tillfälligt stänga kommentarsfälten till artiklar i sin nätutgåva av tidningen.
Man väntar på ett nytt system med inloggning och/eller verifiering av epostadress.
Orsaken är att kommentarsfäölten svämmat över av kommentarer som är i strid mot DN:s regler för kommentarar, bl a grovt rasistiska och/eller hatiska kommentarer från anonyma personer.
Och då blåser det upp till en storm med uttalanden i stil med:
- Yttrandefriheten är hotad
- Demokratin är i fara
- Media förtrycker människor
- Media går i makthavarnas ledband
Detta är ju tokerier!
Yttrandefriheten är inte alls hotad. Det står var och en fritt att starta en blogg på nätet där han/hon kan skriva i stort sett vad som helst.
Det är ingen medborgerlig rättighet att få skriva vad som helst på någon annans plats på nätet.
Jag är glad att DN tar det här steget.
Kanske vi kan få lite mer av konstruktiv diskussion och sansad debatt kring artiklar i fortsättningen.
Jag tycker att vi alla ska vara medvetna om att ett ohejdat hat på nätet öppnar upp för ett samhällsklimat där våld och icke-demokratiska metoder ligger väldigt nära till hands. (Behöver man påminna om det som hände i Norge 22 juli?)
Det är också intressant (och skrämmande) att se hur anonymiteten tar fram de lägsta instinkterna hos människor, precis som anonymiteten i en pöbel eller i en grupp fotbollshuliganer.
DN: Därför stänger vi kommentarsfälten tillfälligt
tisdag, augusti 30, 2011
måndag, augusti 29, 2011
SL tänker fel - igen
Jag blir mer och mer uppgiven över SL - Stor-Stockholms Lokaltrafik. Deras klumpiga agerande och brist på sunt förnuft har för länge sedan passerat rimlighetens gräns.
Eftersom de i praktiken har monopol på kollektivtrafik i regionen så kan de medvetet spela med att det inte finns alternativ.
Jag förstår att de vill att folk ska köpa månadskort istället för SMS-biljett, det ger dem mer pengar in i förhållande till antalet utförda resor. Men då glömmer de bort sällan-resenärerna, de som kanske åker kollektivt på helgen eller någon enstaka vardag. För de personerna är det orimligt att köpa ett månadskort som skulle innebära en kostnad på kanske 100-150 kr för en resa. Med kraftigt ökade priser för SMS-biljetter kommer de sällan-resenärer som har tillgång till bil hellre att ta den. Dvs SL:s nya biljettprisewr motverkar ett av de uppdrag som SL har från sin huvudman.
De som reser ofta kommer att fortsätta att köpa månadskort.
De som reser sällan kommer i högre grad att ta bil.
Och för de sällan-resenärer som inte har tillgång till bil kommer det att innebära en kraftig fördyring, oavsett om de väljer SMS-biljett eller månadskort.
SvD: SMS-biljetten höjs mest
Eftersom de i praktiken har monopol på kollektivtrafik i regionen så kan de medvetet spela med att det inte finns alternativ.
Jag förstår att de vill att folk ska köpa månadskort istället för SMS-biljett, det ger dem mer pengar in i förhållande till antalet utförda resor. Men då glömmer de bort sällan-resenärerna, de som kanske åker kollektivt på helgen eller någon enstaka vardag. För de personerna är det orimligt att köpa ett månadskort som skulle innebära en kostnad på kanske 100-150 kr för en resa. Med kraftigt ökade priser för SMS-biljetter kommer de sällan-resenärer som har tillgång till bil hellre att ta den. Dvs SL:s nya biljettprisewr motverkar ett av de uppdrag som SL har från sin huvudman.
De som reser ofta kommer att fortsätta att köpa månadskort.
De som reser sällan kommer i högre grad att ta bil.
Och för de sällan-resenärer som inte har tillgång till bil kommer det att innebära en kraftig fördyring, oavsett om de väljer SMS-biljett eller månadskort.
SvD: SMS-biljetten höjs mest
fredag, augusti 26, 2011
SD, KD, C och V - behövs de?
Synovates senaste opinionsmätning bjuder på en del resultat som inte känns igen från andra undersökningar. Det kan alltså finnas skäl att ta den här mätningen med en nypa salt. Men å andra sidan har vi haft en del händelser som skulle kunna ge de här resultaten.
Vi har sett tydliga tecken på en kärvare ekonomisk situation som även drabbar Sverige, något som inte var på tapeten för ett par månader sedan. Då valde vi i Sverige att blunda för alla de tecken på problem som fanns i omvärlden, ungefär som om Sverige skulle kunna stå utanför världsekonomin.
I sådana lägen stärks de stora "statsbärande" partierna (m och s) på småpartiernas och särintressenas bekostnad.
Vi har haft terrordåden i Norge den 22 juli, och de diskussioner som förts efteråt. Med tanke på Sverigedemokraternas urusla hantering av den debatten så är det inte överraskande att de tappar. Det har också avslöjats att SD haft samröre med minst sagt tveksamma nätverk och organisationer. Enskilda förtroendevalda i SD har också agerat och uttalat sig på ett sätt som dragit ner byxorna på partiet. Det blir alltmer uppenbart att SD:s bakgrund i rörelser som Bevara Sverige Svenskt inte är historia.
Med socialdemokraterna i opposition så har vänsterpartiet svårt att hitta en roll som är trovärdig. De hamnar i en position där de ska konkurrera med s om att vara kritiska till alliansregeringen, men för att inte bli för lika s så måste de bli så extrema att de tappar trovärdighet.
Centern valde för några år sedan att släppa sina traditionella väljarbas. De släppte också sin miljö- och familjeprofil för att istället satsa på entreprenörskap och Stureplan. De har inte lyckats i det klädombytet.
Kristdemokraterna har troligen Sveriges mest proffsiga partidelare, men de dras med en förmyndarroll som inte går hem i väljarkåren. I sina försök att röra sig bort från sin ursprungliga värdegrund har de tappat i tydlighet. Det är som om de försöker rida två hästar samtidigt - och det straffar sig.
Personligen ser jag ingen förlust för Sverige med dessa partier utanför riksdagen.
Vad gäller SD så ska de ut ur riksdagen vid nästa val - punkt slut!
SvD: Fyra partier under spärren
Vi har sett tydliga tecken på en kärvare ekonomisk situation som även drabbar Sverige, något som inte var på tapeten för ett par månader sedan. Då valde vi i Sverige att blunda för alla de tecken på problem som fanns i omvärlden, ungefär som om Sverige skulle kunna stå utanför världsekonomin.
I sådana lägen stärks de stora "statsbärande" partierna (m och s) på småpartiernas och särintressenas bekostnad.
Vi har haft terrordåden i Norge den 22 juli, och de diskussioner som förts efteråt. Med tanke på Sverigedemokraternas urusla hantering av den debatten så är det inte överraskande att de tappar. Det har också avslöjats att SD haft samröre med minst sagt tveksamma nätverk och organisationer. Enskilda förtroendevalda i SD har också agerat och uttalat sig på ett sätt som dragit ner byxorna på partiet. Det blir alltmer uppenbart att SD:s bakgrund i rörelser som Bevara Sverige Svenskt inte är historia.
Med socialdemokraterna i opposition så har vänsterpartiet svårt att hitta en roll som är trovärdig. De hamnar i en position där de ska konkurrera med s om att vara kritiska till alliansregeringen, men för att inte bli för lika s så måste de bli så extrema att de tappar trovärdighet.
Centern valde för några år sedan att släppa sina traditionella väljarbas. De släppte också sin miljö- och familjeprofil för att istället satsa på entreprenörskap och Stureplan. De har inte lyckats i det klädombytet.
Kristdemokraterna har troligen Sveriges mest proffsiga partidelare, men de dras med en förmyndarroll som inte går hem i väljarkåren. I sina försök att röra sig bort från sin ursprungliga värdegrund har de tappat i tydlighet. Det är som om de försöker rida två hästar samtidigt - och det straffar sig.
Personligen ser jag ingen förlust för Sverige med dessa partier utanför riksdagen.
Vad gäller SD så ska de ut ur riksdagen vid nästa val - punkt slut!
SvD: Fyra partier under spärren
onsdag, augusti 10, 2011
Tillbaka till 1791
Onsdag 10 augusti - riktigt bra dag.
Tog en dag ledigt från jobbet. Johnas och jag mötte upp med två goda vänner för middag på Ulriksdals Wärdshus och för en föreställning av Mozarts Trollflöjten på Confidencen (Ulriksdals slottsteater).
Mitt första besök på Confidencen. En teater med en fascinerande historia. Byggnaden är från sent 1600-tal, från början använd som ridhus och som värdshus. I mitten av 1700-talet ombyggd till teater i rokokostil med plats för 230 personer. (Ansvarig för ombyggnaden var samma Adelcrantz som ritat Adolf Fredriks kyrka, Drottningsholms slottsteater och Kina slott.) Tyvärr skritades det ursprungliga teatermaskineriet på 1800-talet, men 2004 kunde man inviga ett teatermaskineri i återställt 1700-talsskick.
Confidencen lever ett mycket innehållsrikt liv idag med opera, balett, konserter mm. Den person som betytt mest för Confidencens moderna liv är Kjerstin Dellert som sedan 1970-talet har arbetat på alla fronter för att hålla igång och utveckla såväl lokal som verksamhet.
Kvällens föreställning var alltså Mozarts opera Trollflöjten, eller sångspel som han själv rubricerade det. (Sångspel = verk med talad dialog och musikinslag.)
Trollflöjten är en minst sagt trasslig historia med en hel del inkonsekvenser i handlingen. Bakgrunden var den brådska och de ändringar som fick göras för att hinna före ett konkurrerande teatersällskap med ett liknande verk.
Detta har gjort att uppsättningar av Trollflöjten nästan alltid innebär någon form av bearbetning för att få till en mer sammanhängande historia, lite beroende på vilken historia man väljer att berätta. Det är inte alls ovanligt med såväl strykningar som omstuvningar i ordningen mellan olika nummer i operan.
För kvällens bearbetning svarade Arnold Östman, internationell dirigent och legendarisk ledare för Vadstena-akademien, Drottningholmsteatern och Norrlandsoperan. Han är kanske mest känd som Mozart-tolkare, bl a med inspelningar av de flesta av Mozarts operor från Drottningholmsteatern.
Östman hade valt att helt plocka bort dialogen. Tyvärr gör det ett svårbegripligt verk ännu svårare att förstå. Man måste kunna historien i förväg för att hänga med i handlingen, annars reduceras det bara till ett antal löst sammanknutna musiknummer. Nu blev många relationer och sammanhang helt hängande i luften. Dessutom avstod man från många fina tillfällen till humor, något som utan tvekan spelade en roll för verkets librettist Schikaneder.
Ansvarig för iscensättningen var Per Arthur Segerström vars dansbakgrund var mycket tydlig. Föreställningen byggde i hög grad på stiliserade rörelser, poser och formationer med bas i 1700-talets estetik. Mycket vackert, men också en smula distanserande.
Rent generellt för kvällen kan man säga att det var långt till verkliga känslor. Allt försvann i stilisering och idealisering. Rollfigurerna blev bara principer, aldrig människor.
Men estetiskt var det så det förslog! Grupperingar, förflyttningar, poser - ytterst välavvägt och harmoniskt. Väldigt rokoko.
Det hela förstärktes av kostymer som genomgående var sagolikt vackra. Och vi ska inte glömma själva lokalen vars intimitet förstärktes av att hela föreställningen genomfördes i skenat av endast levande ljus. Det gav en känsla av att salong och scen smälte samman i ett mjukt, lite fladdrande ljus.
Men musikaliskt då?
På samma sätt som Trollflöjtens tillkomst i mångt och mycket är ett hastverk så blev kvällens föreställning också ett "hastverk", i den betydelse att det gick fort - väldigt fort. De flesta tempi var så snabba att musikens naturliga andning helt försvann i jakten på att komma till nästa ton. Musiken läts aldrig dröja vid en fras vilket gjorde att en dimension i musikens inneboende kontraster tappades bort.
Dessutom skapade farten ett slarvigt orkesterspel av Confidencens egna musiker, speciellt i småstråket. Detaljer, betoningar, nyanser etc försvann i brådskan.
Det var mycket intressant att höra orkestersatsen reducerad och omarbetad för en mycket liten ensemble. Tre violiner, en viola, en cello, en kontrabas, en flöjt, en klarinett, två valthorn och ett klockspel.
Borta var en flöjt, två oboer, en klarinett, två fagotter, två trumpeter, tre tromboner och puka. Trots en mycket skicklig ominstrumentering (där bl a fagotten ibland dök upp i cellon) så blev det väl tunt. Speciellt saknade jag en bredare träblåsbesättning. Dessutom hade stråkbesättningen gott kunnat utökats med två violiner och en viola för att ge en fylligare klang. Då hade man också minskat problemet med den bitvis störande orenheten. (Lite av det orena spelet kan skyllas på en minst sagt fuktig väderlek.)
Orkesterns motor var den förstklassige cellisten som skapade ett driv och en attack utan vilket föreställningen hade säckat ihop musikaliskt. Övriga stråkar var bleka och en smula tafatta. Jag saknade attack och precision i spelet. Blåsarna höll genomgående en mycket hög klass, speciellt flöjtisten som naturligtvis har en nyckelroll i operan.
Jo, det var några som sjöng också.
Och den som dominerade i kraft av vokal och scenisk förmåga var Jakob Högström som Papageno. Han gjorde en av de bästa Papageno jag har hört och sett. En varm, rörlig, nyansrik och tydlig baryton som är som skapad för Mozarts musik. (Jag skulle verkligen vilja höra honom som Leporello.) Hans till synes improviserade samspel med sin fågel (handdocka) gav den humoristiska ton som är så nödvändig i Trollflöjten.
En annan imponerande stämma var Miriam Ryen som Nattens Drottning. Efter en tveksam inledning så kom hon starkt igen i sin andra stora aria. Koloraturen var helt stadig och hon gav rätt karaktär åt rollen.
På topplistan hör också Conny Thimander hemma. Han har kanske inte en av de volymmässigt starkaste rösterna, men det är en otroligt välklingande röst. Och han har en scenisk förmåga som imponerar stort. Han skapade som Monostatos rörelse på gränserna till den i övrigt extremt stiliserade uppsättningens ramar. I sin enda aria lyckades han med konststycket att förmedla en känsla, något som inte var alltför vanligt i uppsättningen i övrigt.
Rasmus Bodén sjöng en klassisk statuarisk Sarastro, en smula distanserad. En mycket vacker varm röst som dock tappade fästet av och till, troligen på grund av att luftförsörjningen inte riktigt räckte. Dessutom drogs han med samma problem som många av de andra sångarna - usel diktion. Men det är en ung (äkta!) bas som jag garanterar att vi kommer att få höra mer av. Och det gör jag gärna.
Lars Martinsson sjöng Talaren med en mycket ren klang - och tydlig diktion. En slaggfri röst med en klang som bar igenom. Dock i en roll som är tämligen hopplös att göra något intressant av.
De tre tärnorna är effektiva, speciellt Tredje tärnan (alt) som har en underbart fin klang. (Dock missade jag hennes namn.) Kan också vara värt att nämna Frida Jansson som sjöng både Andra tärnan och Papagena. En fin röst med bra precision.
En av de allra viktigaste rollerna i operan är Pamina. Man kan säga att hela handlingen rör sig kring henne. Hon är orsaken till allt som sker, och hennes kraft är det som skapar räddningen. Tyvärr misslyckas uppsättningen med att tillvarata detta centrum. Iscensättningens estetik och stilisering fångar aldrig upp Pamina. Vokalt får Mariella Karle heller aldrig chansen att gestalta med sin röst pga alltför uppdrivna och stressade tempi.
Fredrik Strid sjunger Tamino, denna hopplösa Mozarthjälte som bara är principer - en kusin till Don Ottavio. Fredrik Strid är en av dem som verkar helt bekväm i uppsättningens stilisering. Han ger rollen en mycket fin ädelhet och ett patos som faktiskt legitimerar idealiseringen. Hans rörelser verkar fullständigt rätt i sammanhanget. Vokalt sliter han dock, både med diktionen och med höjden. I lägre lägen märker man dock en vilja att förmedla en dramatik, men det hindras (återigen) av alltför uppdrivna tempi.
En vacker kväll i en intim miljö med härlig musik i lummigt grönskande omgivningar. Och god mat i goda vänners sällskap.
Lite grann som en sensommarkväll i Wien 1791?
Tog en dag ledigt från jobbet. Johnas och jag mötte upp med två goda vänner för middag på Ulriksdals Wärdshus och för en föreställning av Mozarts Trollflöjten på Confidencen (Ulriksdals slottsteater).
Mitt första besök på Confidencen. En teater med en fascinerande historia. Byggnaden är från sent 1600-tal, från början använd som ridhus och som värdshus. I mitten av 1700-talet ombyggd till teater i rokokostil med plats för 230 personer. (Ansvarig för ombyggnaden var samma Adelcrantz som ritat Adolf Fredriks kyrka, Drottningsholms slottsteater och Kina slott.) Tyvärr skritades det ursprungliga teatermaskineriet på 1800-talet, men 2004 kunde man inviga ett teatermaskineri i återställt 1700-talsskick.
Confidencen lever ett mycket innehållsrikt liv idag med opera, balett, konserter mm. Den person som betytt mest för Confidencens moderna liv är Kjerstin Dellert som sedan 1970-talet har arbetat på alla fronter för att hålla igång och utveckla såväl lokal som verksamhet.
Kvällens föreställning var alltså Mozarts opera Trollflöjten, eller sångspel som han själv rubricerade det. (Sångspel = verk med talad dialog och musikinslag.)
Trollflöjten är en minst sagt trasslig historia med en hel del inkonsekvenser i handlingen. Bakgrunden var den brådska och de ändringar som fick göras för att hinna före ett konkurrerande teatersällskap med ett liknande verk.
Detta har gjort att uppsättningar av Trollflöjten nästan alltid innebär någon form av bearbetning för att få till en mer sammanhängande historia, lite beroende på vilken historia man väljer att berätta. Det är inte alls ovanligt med såväl strykningar som omstuvningar i ordningen mellan olika nummer i operan.
För kvällens bearbetning svarade Arnold Östman, internationell dirigent och legendarisk ledare för Vadstena-akademien, Drottningholmsteatern och Norrlandsoperan. Han är kanske mest känd som Mozart-tolkare, bl a med inspelningar av de flesta av Mozarts operor från Drottningholmsteatern.
Östman hade valt att helt plocka bort dialogen. Tyvärr gör det ett svårbegripligt verk ännu svårare att förstå. Man måste kunna historien i förväg för att hänga med i handlingen, annars reduceras det bara till ett antal löst sammanknutna musiknummer. Nu blev många relationer och sammanhang helt hängande i luften. Dessutom avstod man från många fina tillfällen till humor, något som utan tvekan spelade en roll för verkets librettist Schikaneder.
Ansvarig för iscensättningen var Per Arthur Segerström vars dansbakgrund var mycket tydlig. Föreställningen byggde i hög grad på stiliserade rörelser, poser och formationer med bas i 1700-talets estetik. Mycket vackert, men också en smula distanserande.
Rent generellt för kvällen kan man säga att det var långt till verkliga känslor. Allt försvann i stilisering och idealisering. Rollfigurerna blev bara principer, aldrig människor.
Men estetiskt var det så det förslog! Grupperingar, förflyttningar, poser - ytterst välavvägt och harmoniskt. Väldigt rokoko.
Det hela förstärktes av kostymer som genomgående var sagolikt vackra. Och vi ska inte glömma själva lokalen vars intimitet förstärktes av att hela föreställningen genomfördes i skenat av endast levande ljus. Det gav en känsla av att salong och scen smälte samman i ett mjukt, lite fladdrande ljus.
Men musikaliskt då?
På samma sätt som Trollflöjtens tillkomst i mångt och mycket är ett hastverk så blev kvällens föreställning också ett "hastverk", i den betydelse att det gick fort - väldigt fort. De flesta tempi var så snabba att musikens naturliga andning helt försvann i jakten på att komma till nästa ton. Musiken läts aldrig dröja vid en fras vilket gjorde att en dimension i musikens inneboende kontraster tappades bort.
Dessutom skapade farten ett slarvigt orkesterspel av Confidencens egna musiker, speciellt i småstråket. Detaljer, betoningar, nyanser etc försvann i brådskan.
Det var mycket intressant att höra orkestersatsen reducerad och omarbetad för en mycket liten ensemble. Tre violiner, en viola, en cello, en kontrabas, en flöjt, en klarinett, två valthorn och ett klockspel.
Borta var en flöjt, två oboer, en klarinett, två fagotter, två trumpeter, tre tromboner och puka. Trots en mycket skicklig ominstrumentering (där bl a fagotten ibland dök upp i cellon) så blev det väl tunt. Speciellt saknade jag en bredare träblåsbesättning. Dessutom hade stråkbesättningen gott kunnat utökats med två violiner och en viola för att ge en fylligare klang. Då hade man också minskat problemet med den bitvis störande orenheten. (Lite av det orena spelet kan skyllas på en minst sagt fuktig väderlek.)
Orkesterns motor var den förstklassige cellisten som skapade ett driv och en attack utan vilket föreställningen hade säckat ihop musikaliskt. Övriga stråkar var bleka och en smula tafatta. Jag saknade attack och precision i spelet. Blåsarna höll genomgående en mycket hög klass, speciellt flöjtisten som naturligtvis har en nyckelroll i operan.
Jo, det var några som sjöng också.
Och den som dominerade i kraft av vokal och scenisk förmåga var Jakob Högström som Papageno. Han gjorde en av de bästa Papageno jag har hört och sett. En varm, rörlig, nyansrik och tydlig baryton som är som skapad för Mozarts musik. (Jag skulle verkligen vilja höra honom som Leporello.) Hans till synes improviserade samspel med sin fågel (handdocka) gav den humoristiska ton som är så nödvändig i Trollflöjten.
En annan imponerande stämma var Miriam Ryen som Nattens Drottning. Efter en tveksam inledning så kom hon starkt igen i sin andra stora aria. Koloraturen var helt stadig och hon gav rätt karaktär åt rollen.
På topplistan hör också Conny Thimander hemma. Han har kanske inte en av de volymmässigt starkaste rösterna, men det är en otroligt välklingande röst. Och han har en scenisk förmåga som imponerar stort. Han skapade som Monostatos rörelse på gränserna till den i övrigt extremt stiliserade uppsättningens ramar. I sin enda aria lyckades han med konststycket att förmedla en känsla, något som inte var alltför vanligt i uppsättningen i övrigt.
Rasmus Bodén sjöng en klassisk statuarisk Sarastro, en smula distanserad. En mycket vacker varm röst som dock tappade fästet av och till, troligen på grund av att luftförsörjningen inte riktigt räckte. Dessutom drogs han med samma problem som många av de andra sångarna - usel diktion. Men det är en ung (äkta!) bas som jag garanterar att vi kommer att få höra mer av. Och det gör jag gärna.
Lars Martinsson sjöng Talaren med en mycket ren klang - och tydlig diktion. En slaggfri röst med en klang som bar igenom. Dock i en roll som är tämligen hopplös att göra något intressant av.
De tre tärnorna är effektiva, speciellt Tredje tärnan (alt) som har en underbart fin klang. (Dock missade jag hennes namn.) Kan också vara värt att nämna Frida Jansson som sjöng både Andra tärnan och Papagena. En fin röst med bra precision.
En av de allra viktigaste rollerna i operan är Pamina. Man kan säga att hela handlingen rör sig kring henne. Hon är orsaken till allt som sker, och hennes kraft är det som skapar räddningen. Tyvärr misslyckas uppsättningen med att tillvarata detta centrum. Iscensättningens estetik och stilisering fångar aldrig upp Pamina. Vokalt får Mariella Karle heller aldrig chansen att gestalta med sin röst pga alltför uppdrivna och stressade tempi.
Fredrik Strid sjunger Tamino, denna hopplösa Mozarthjälte som bara är principer - en kusin till Don Ottavio. Fredrik Strid är en av dem som verkar helt bekväm i uppsättningens stilisering. Han ger rollen en mycket fin ädelhet och ett patos som faktiskt legitimerar idealiseringen. Hans rörelser verkar fullständigt rätt i sammanhanget. Vokalt sliter han dock, både med diktionen och med höjden. I lägre lägen märker man dock en vilja att förmedla en dramatik, men det hindras (återigen) av alltför uppdrivna tempi.
En vacker kväll i en intim miljö med härlig musik i lummigt grönskande omgivningar. Och god mat i goda vänners sällskap.
Lite grann som en sensommarkväll i Wien 1791?
onsdag, augusti 03, 2011
Hur ska SD förklara bort sitt deltagande i möten som planerar våld och terror?
Jesus Alcala skriver idag om de direkta kopplingarna mellan Sverigedemokraterna och nätverk som har våld och terror på sin agenda.
Ledande företrädare inom SD har i en officiell roll som representanter för SD deltagit i ett flertal möten sedan 2007 där man varit talare och aktivt involverade i de här nätverkens planering.
SD har till sina partikongresser bjudit in företrädare för bl a det brittiska högerextrema och våldsbenägna EDL.
Vid SD:s partikongress höll en nuvarande riksdagsledamot ett tal starkt präglat av krigs- och våldsuttryck.
Dessa väl dokumenterade möten gör att det inte råder någon som helst tvivel om att SD högst medvetet spelar ett dubbelspel. SD har fått en plats i riksdagen genom att dölja sanningen - det är fullständigt klart att om de som röstat på SD varit klara över det som kommer fram i den här artikeln så hade inte partiet fått ens i närheten av så många röster som de fick.
Och konsekvenserna borde väl vara ännu tydligare om man tänker på varifrån Anders Breivik fick sin inspiration till terrorattackerna i Norge...
SvD: Hatet känner inga gränser
Ledande företrädare inom SD har i en officiell roll som representanter för SD deltagit i ett flertal möten sedan 2007 där man varit talare och aktivt involverade i de här nätverkens planering.
SD har till sina partikongresser bjudit in företrädare för bl a det brittiska högerextrema och våldsbenägna EDL.
Vid SD:s partikongress höll en nuvarande riksdagsledamot ett tal starkt präglat av krigs- och våldsuttryck.
Dessa väl dokumenterade möten gör att det inte råder någon som helst tvivel om att SD högst medvetet spelar ett dubbelspel. SD har fått en plats i riksdagen genom att dölja sanningen - det är fullständigt klart att om de som röstat på SD varit klara över det som kommer fram i den här artikeln så hade inte partiet fått ens i närheten av så många röster som de fick.
Och konsekvenserna borde väl vara ännu tydligare om man tänker på varifrån Anders Breivik fick sin inspiration till terrorattackerna i Norge...
SvD: Hatet känner inga gränser
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
