Tillbaka till 1791

Onsdag 10 augusti - riktigt bra dag.
Tog en dag ledigt från jobbet. Johnas och jag mötte upp med två goda vänner för middag på Ulriksdals Wärdshus och för en föreställning av Mozarts Trollflöjten på Confidencen (Ulriksdals slottsteater).

Mitt första besök på Confidencen. En teater med en fascinerande historia. Byggnaden är från sent 1600-tal, från början använd som ridhus och som värdshus. I mitten av 1700-talet ombyggd till teater i rokokostil med plats för 230 personer. (Ansvarig för ombyggnaden var samma Adelcrantz som ritat Adolf Fredriks kyrka, Drottningsholms slottsteater och Kina slott.) Tyvärr skritades det ursprungliga teatermaskineriet på 1800-talet, men 2004 kunde man inviga ett teatermaskineri i återställt 1700-talsskick.

Confidencen lever ett mycket innehållsrikt liv idag med opera, balett, konserter mm. Den person som  betytt mest för Confidencens moderna liv är Kjerstin Dellert som sedan 1970-talet har arbetat på alla fronter för att hålla igång och utveckla såväl lokal som verksamhet.

Kvällens föreställning var alltså Mozarts opera Trollflöjten, eller sångspel som han själv rubricerade det. (Sångspel = verk med talad dialog och musikinslag.)
Trollflöjten är en minst sagt trasslig historia med en hel del inkonsekvenser i handlingen. Bakgrunden var den brådska och de ändringar som fick göras för att hinna före ett konkurrerande teatersällskap med ett liknande verk.
Detta har gjort att uppsättningar av Trollflöjten nästan alltid innebär någon form av bearbetning för att få till en mer sammanhängande historia, lite beroende på vilken historia man väljer att berätta. Det är inte alls ovanligt med såväl strykningar som omstuvningar i ordningen mellan olika nummer i operan.
För kvällens bearbetning svarade Arnold Östman, internationell dirigent och legendarisk ledare för Vadstena-akademien, Drottningholmsteatern och Norrlandsoperan. Han är kanske mest känd som Mozart-tolkare, bl a med inspelningar av de flesta av Mozarts operor från Drottningholmsteatern.
Östman hade valt att helt plocka bort dialogen. Tyvärr gör det ett svårbegripligt verk ännu svårare att förstå. Man måste kunna historien i förväg för att hänga med i handlingen, annars reduceras det bara till ett antal löst sammanknutna musiknummer. Nu blev många relationer och sammanhang helt hängande i luften. Dessutom avstod man från många fina tillfällen till humor, något som utan tvekan spelade en roll för verkets librettist Schikaneder.

Ansvarig för iscensättningen var Per Arthur Segerström vars dansbakgrund var mycket tydlig. Föreställningen byggde i hög grad på stiliserade rörelser, poser och formationer med bas i 1700-talets estetik. Mycket vackert, men också en smula distanserande.
Rent generellt för kvällen kan man säga att det var långt till verkliga känslor. Allt försvann  i stilisering och idealisering. Rollfigurerna blev bara principer, aldrig människor.
Men estetiskt var det så det förslog! Grupperingar, förflyttningar, poser - ytterst välavvägt och harmoniskt. Väldigt rokoko.
Det hela förstärktes av kostymer som genomgående var sagolikt vackra. Och vi ska inte glömma själva lokalen vars intimitet förstärktes av att hela föreställningen genomfördes i skenat av endast levande ljus. Det gav en känsla  av att salong och scen smälte samman i ett mjukt, lite fladdrande ljus.

Men musikaliskt då?
På samma sätt som Trollflöjtens tillkomst i mångt och mycket är ett hastverk så blev kvällens föreställning också ett "hastverk", i den betydelse att det gick fort - väldigt fort. De flesta tempi var så snabba att musikens naturliga andning helt försvann i jakten på att komma till nästa ton. Musiken läts aldrig dröja vid en fras vilket gjorde att en dimension i musikens inneboende kontraster tappades bort.
Dessutom skapade farten ett slarvigt orkesterspel av Confidencens egna musiker, speciellt i småstråket. Detaljer, betoningar, nyanser etc försvann i brådskan.
Det var mycket intressant att höra orkestersatsen reducerad och omarbetad för en mycket liten ensemble. Tre violiner, en viola, en cello, en kontrabas, en flöjt, en klarinett, två valthorn och ett klockspel.
Borta var en flöjt, två oboer, en klarinett, två fagotter, två trumpeter, tre tromboner och puka. Trots en mycket skicklig ominstrumentering (där bl a fagotten ibland dök upp i cellon) så blev det väl tunt. Speciellt saknade jag en bredare träblåsbesättning. Dessutom hade stråkbesättningen gott kunnat utökats med två violiner och en viola för att ge en fylligare klang. Då hade man också minskat problemet med den bitvis störande orenheten. (Lite av det orena spelet kan skyllas på en minst sagt fuktig väderlek.)
Orkesterns motor var den förstklassige cellisten som skapade ett driv och en attack utan vilket föreställningen hade säckat ihop musikaliskt. Övriga stråkar var bleka och en smula tafatta. Jag saknade attack och precision i spelet. Blåsarna höll genomgående en mycket hög klass, speciellt flöjtisten som naturligtvis har en nyckelroll i operan.

Jo, det var några som sjöng också.
Och den som dominerade i kraft av vokal och scenisk förmåga var Jakob Högström som Papageno. Han gjorde en av de bästa Papageno jag har hört och sett. En varm, rörlig, nyansrik och tydlig baryton som är som skapad för Mozarts musik. (Jag skulle verkligen vilja höra honom som Leporello.) Hans till synes improviserade samspel med sin fågel (handdocka) gav den humoristiska ton som är så nödvändig i Trollflöjten.
En annan imponerande stämma var Miriam Ryen som Nattens Drottning. Efter en tveksam inledning så kom hon starkt igen i sin andra stora aria. Koloraturen var helt stadig och hon gav rätt karaktär åt rollen.
På topplistan hör också Conny Thimander hemma. Han har kanske inte en av de volymmässigt starkaste rösterna, men det är en otroligt välklingande röst. Och han har en scenisk förmåga som imponerar stort. Han skapade som Monostatos rörelse på gränserna till den i övrigt extremt stiliserade uppsättningens ramar. I sin enda aria lyckades han med konststycket att förmedla en känsla, något som inte var alltför vanligt i uppsättningen i övrigt.
Rasmus Bodén sjöng en klassisk statuarisk Sarastro, en smula distanserad. En mycket vacker varm röst som dock tappade fästet av och till, troligen på grund av att luftförsörjningen inte riktigt räckte. Dessutom drogs han med samma problem som många av de andra sångarna - usel diktion. Men det är en ung (äkta!) bas som jag garanterar att vi kommer att få höra mer av. Och det gör jag gärna.
Lars Martinsson sjöng Talaren med en mycket ren klang - och tydlig diktion. En slaggfri röst med en klang som bar igenom. Dock i en roll som är tämligen hopplös att göra något intressant av.
De tre tärnorna är effektiva, speciellt Tredje tärnan (alt) som har en underbart fin klang. (Dock missade jag hennes namn.) Kan också vara värt att nämna Frida Jansson som sjöng både Andra tärnan och Papagena. En fin röst med bra precision.
En av de allra viktigaste rollerna i operan är Pamina. Man kan säga att hela handlingen rör sig kring henne. Hon är orsaken till allt som sker, och hennes kraft är det som skapar räddningen. Tyvärr misslyckas uppsättningen med att tillvarata detta centrum. Iscensättningens estetik och stilisering fångar aldrig upp Pamina. Vokalt får Mariella Karle heller aldrig chansen att gestalta med sin röst pga alltför uppdrivna och stressade tempi.
Fredrik Strid sjunger Tamino, denna hopplösa Mozarthjälte som bara är principer - en kusin till Don Ottavio. Fredrik Strid är en av dem som verkar helt bekväm i uppsättningens stilisering. Han ger rollen en mycket fin ädelhet och ett patos som faktiskt legitimerar idealiseringen. Hans rörelser verkar fullständigt rätt i sammanhanget. Vokalt sliter han dock, både med diktionen och med höjden. I lägre lägen märker man dock en vilja att förmedla en dramatik, men det hindras (återigen) av alltför uppdrivna  tempi.


En vacker kväll i en intim miljö med härlig musik i lummigt grönskande omgivningar. Och god mat i goda vänners sällskap.
Lite grann som en sensommarkväll i Wien 1791?