En romantisk Bartok

Berwaldhallen

Jörg Widmann: Antifon

Bartok: Riddar Blåskäggs borg

Radiosymfonikerna

Dirigent: Daniel Harding

Solister: Elena Zjidkova och Gábor Bretz

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – Radiosymfonikerna under Daniel Harding åstadkommer storverk!  Den här gången fortsatte de sin verksamhet med att ge operor konsertant. Det är inte alltid som operor fungerar på konsertscenen, men just Bartoks Riddar Blåskäggs borg är en opera som faktiskt fungerar i det här formatet.

Harding valde en romantisk tolkning med grund i en varm och tät stråkklang. Han skapade böljande rörelser där stråket rörde sig som en enda organism - både hörbart och synbart. Det fanns en laddning och ett engagemang som genomsyrade varje musiker ner till sista pult. Jag vill speciellt lyfta fram förstaviolinerna och kontrabasarna. Förstaviolinernas lyster var rent magisk. Kontrabasarnas bett och sonoritet stod i en helt egen klass – även i en internationell jämförelse.

Träblåset glänste i förstklassiga solistiska insatser, speciellt måste förstaklarinettisten nämnas. Ordet ekvilibristisk ligger nära till hands.
Men mest påtagligt var den grad av total integration och gemensam riktning som orkestern uppnådde. Detta är i hög grad Daniel Hardings förtjänst. Han ger intrycket av att ge en tydlig riktning, men ändå ge utrymme för de enskilda musikernas initiativ inom den riktningen.

Elena Zjidkova gestaltade en fascinerande Judith, full av liv och kärlek. Hennes livsbejakande tolkning tydliggjorde den del av tragiken i operan som ligger i att inte ens det kan bryta Blåskäggs obeveklighet och ödets gång. Zjidkovas röst strålade utan att någonsin förlora sin mänsklighet.
Gábor Bretz var en smula torr Blåskägg som inte riktigt fyllde rollen. Han sjöng polerat, men utan den känslomässiga botten som jag vill höra i rollen. Hans tolkning gjorde det svårt att förstå varför Judith inte kunde övervinna honom.

Daniel Harding visade att han inte bara är en förstklassig dirigent, utan att han även har en talang som entertainer. Med brittiskt torr humor presenterade han verket, utan att för den skull banalisera det.
Men hans största insats var att han visade Bartok som romantiker istället för som den modernist han ofta klassas som.