När ett år går över i ett annat så är det naturligt att se både bakåt och framåt. Nostalgi, rannsakan, utvärdering, planer, förhoppningar, drömmar....
2013 har varit ett år av förändring. Jag har tvingats hantera situationer jag hoppats att jag aldrig skulle behöva uppleva. Det har varit gråt, oro och förtvivlan.
Men jag har haft lyckan att vara omgiven av människor som velat mig väl - mitt i allt det svåra. Och det har burit mig igenom det värsta.
Ut många aspekter har det gått väldigt bra. Jag har mitt hem, mina djur, mina vänner, mitt arbete. För mig räcker det väldigt långt.
Det gångna får inte bli en belastning som försvårar att ta sig vidare. I stället får jag ta med mig de fina minnena och de goda erfarenheterna in i framtiden. Och förhoppningsvis står jag då bättre rustad att möta nya utmaningar.
Därför har jag bestämt mig för att hoppas på framtiden. Inga orealistiska fantasislott - men högst jordnära och realistiska drömmar om tro, hopp och kärlek.
Vad 2014 kommer att föra med sig vet jag väldigt lite om. Men här är jag.
Välkommen 2014!
tisdag, december 31, 2013
torsdag, mars 14, 2013
Hummel, vem är det?
Konserthuset
Berlioz: Les francs-juges, uvertyr
Hummel: Pianokonsert a-moll
Brahms: Symfoni nr 4
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Sakari Oramo
Piano: Stephen Hough
Det fantastiska med musik är att man ibland kan bli underbart överraskad. Så skedde i Konserthuset torsdagen den 14 mars 2013.
Jag hade egentligen aldrig hört något av Hummel tidigare, möjligen med undantag en ev trumpetkonsert på någon skiva där den var kopplad med Haydns konsert. Så jag var helt oförberedd på den här upplevelsen. För en upplevelse var det!
Hummel var samtida med Beethoven och efterträdde Haydn som kapellmästare hos furst Esterhazy. Men den här konserten kändes som om den var skriven betydligt senare i musikhistorien. Här fanns Chopin, Mendelssohn, Schumann m fl. Såväl speltekniskt som klang- och melodimässigt pekar den tydligt framåt.
Stephen Hough var den perfekte pianisten för det här verkat. Han spelade med en självklarhet och en teknisk briljans som dock aldrig blev ett självändamål. Det fanns en tydlighet i hans spel som fungerade utomordentligt i de snabba infallen i musiken. Han gav en tolkning som tydligt lyfte fram humorn och den inneboende spelglädjen i musiken. I detta var Sakari Oramo och Filharmonikerna utmärkta ledsagare. Orkestern interagerade på ett förstklassigt sätt med solostämman; snabba inpass och flexibilitet.
Stephen Hough bjöd på Chopin som extranummer; där kom hans ytterst känsliga anslag och djupa musikaliska förståelse helt till sin rätt. Det var helt enkelt sublimt.
Tyvärr höll resten av kvällen inte samma höga kvalitet. Berlioz tidiga uvertyr var ett rent ut sagt tråkigt stycke som saknade vitalitet. Och dirigent och orkester lyckades inte dölja det; istället blev framförandet mest pompöst och uppblåst.
Inte heller Brahms fjärde symfoni blev någon genuin fullträff i händerna på Oramo och Filharmonikerna. Mycket av det skyller jag på Oramos tolkning som gick mer på massiv kraft än på gestaltning. Han drev orkestern hårt i att spela forte där ett mezzoforte hade varit mer korrekt, och att hålla minst fortissimo i forte-partierna. Detta var speciellt märkbart i yttersatserna. I de två mellansatserna fanns det tack och lov lite fler ansatser till detaljer. Jag vet att Brahms fyra ofta tolkas på det här sättet, men jag anser att man måste bryta sig ut ur den traditionen och istället läsa av musiken.
(Jag undrar också om Oramo måste visa att han kan alla instruments insatser eller om han kan lita på att Filharmonikernas musiker faktiskt är proffs?)
Jag kunde gå hem med ett leende på läpparna tack vare Stephen Hough och Johann Nepomuk Hummel - och det är bra!
Berlioz: Les francs-juges, uvertyr
Hummel: Pianokonsert a-moll
Brahms: Symfoni nr 4
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Sakari Oramo
Piano: Stephen Hough
Det fantastiska med musik är att man ibland kan bli underbart överraskad. Så skedde i Konserthuset torsdagen den 14 mars 2013.
Jag hade egentligen aldrig hört något av Hummel tidigare, möjligen med undantag en ev trumpetkonsert på någon skiva där den var kopplad med Haydns konsert. Så jag var helt oförberedd på den här upplevelsen. För en upplevelse var det!
Hummel var samtida med Beethoven och efterträdde Haydn som kapellmästare hos furst Esterhazy. Men den här konserten kändes som om den var skriven betydligt senare i musikhistorien. Här fanns Chopin, Mendelssohn, Schumann m fl. Såväl speltekniskt som klang- och melodimässigt pekar den tydligt framåt.
Stephen Hough var den perfekte pianisten för det här verkat. Han spelade med en självklarhet och en teknisk briljans som dock aldrig blev ett självändamål. Det fanns en tydlighet i hans spel som fungerade utomordentligt i de snabba infallen i musiken. Han gav en tolkning som tydligt lyfte fram humorn och den inneboende spelglädjen i musiken. I detta var Sakari Oramo och Filharmonikerna utmärkta ledsagare. Orkestern interagerade på ett förstklassigt sätt med solostämman; snabba inpass och flexibilitet.
Stephen Hough bjöd på Chopin som extranummer; där kom hans ytterst känsliga anslag och djupa musikaliska förståelse helt till sin rätt. Det var helt enkelt sublimt.
Tyvärr höll resten av kvällen inte samma höga kvalitet. Berlioz tidiga uvertyr var ett rent ut sagt tråkigt stycke som saknade vitalitet. Och dirigent och orkester lyckades inte dölja det; istället blev framförandet mest pompöst och uppblåst.
Inte heller Brahms fjärde symfoni blev någon genuin fullträff i händerna på Oramo och Filharmonikerna. Mycket av det skyller jag på Oramos tolkning som gick mer på massiv kraft än på gestaltning. Han drev orkestern hårt i att spela forte där ett mezzoforte hade varit mer korrekt, och att hålla minst fortissimo i forte-partierna. Detta var speciellt märkbart i yttersatserna. I de två mellansatserna fanns det tack och lov lite fler ansatser till detaljer. Jag vet att Brahms fyra ofta tolkas på det här sättet, men jag anser att man måste bryta sig ut ur den traditionen och istället läsa av musiken.
(Jag undrar också om Oramo måste visa att han kan alla instruments insatser eller om han kan lita på att Filharmonikernas musiker faktiskt är proffs?)
Jag kunde gå hem med ett leende på läpparna tack vare Stephen Hough och Johann Nepomuk Hummel - och det är bra!
fredag, mars 08, 2013
En ny upplevelse
Berwaldhallen
Kraus: Symphonie funebre
Mahler: Symfoni nr 5
Radiosymfonikerna
Dirigent: Daniel Harding
Först - vad var den nya upplevelsen? Jo, det var att uppleva en konsert i Berwaldhallen från körläktaren. Och den upplevelsen kommer jag att upprepa. Både visuellt och akustiskt var andra radens körläktare helt utmärkt.
Kvällen inleddes med att Radiosymfonikerna med en något mindre besättning gav en mycket återhållen och varm tolkning av bisättningsmusiken vid Gustaf III:s begravning. Några små precisionsmalörer får mig att tro att verket inte fått riktigt full repetitionstid. en å andra sidan var klangen homogen och plastisk, ett tecken på att orkestern är ett samspelt instrument som villigt följer sin chefsdirigents intentioner.
Efter paus kom kvällens huvudnummer - Mahlers femte symfoni. Detta är ett verk som innehåller ett helt universum - kraft, innerlighet, desperation, glädje, längtan, triumf. Ibland tendera musiken att spränga sina egna ramar. Kraven på teknisk precision är enormt höga, inte minst i de olika soloinsatserna. Att få detta att bli en organisk helhet är något som de flesta orkestrar och dirigenter går bet på.
Men Daniel Harding och Radiosymfonikerna lyckades med råge. De levererade en mycket tät tolkning som "satt som en smäck". Samspelet och det tekniska utförandet ligger hos orkestern på en sådan nivå att fokus kan ligga på att musicera. Det finns en kontakt mellan såväl dirigent och orkester som mellan orkesterns medlemmar som gör att orkestern upplevs som ett enda stort instrument. Med bara en blick eller en minimal rörelse kan Harding skapa en enda stor våg i orkestern. Som publik känner man att det finns en enorm glädje i musicerandet.
Stråkkroppen är tät och samstämd; skarvarna mellan violinstämmorna, altfiolerna, celli och kontrabasar är i det närmaste obefintliga.
Träblåset är kanske inte orkesterns starkaste sida, men det är virtuost och följsamt.
Blecket håller världsklass både vad gäller individuella insatser och samspel.
Slagverket håller absolut högsta nivå.
Om jag ska hitta någon liten invändning så skulle det vara att jag gärna skulle låta adagiettot få vila i sig själv lite mer. Nu tog man ett tempo åt det lite snabbare hållet och jag skulle gärna ha sett att man hade låtit satsen komma en bit längre innan man började "uttrycka".
Men det är en marginell invändning. Hardings tolkning var alltigenom konsekvent och befann sig på just den slaka lina mellan genialitet och banalitet där Mahler ska vara.
Vi ska vara glada så länge vi får behålla denne världsdirigent som ledare för Radiosymfonikerna.
Kraus: Symphonie funebre
Mahler: Symfoni nr 5
Radiosymfonikerna
Dirigent: Daniel Harding
Först - vad var den nya upplevelsen? Jo, det var att uppleva en konsert i Berwaldhallen från körläktaren. Och den upplevelsen kommer jag att upprepa. Både visuellt och akustiskt var andra radens körläktare helt utmärkt.
Kvällen inleddes med att Radiosymfonikerna med en något mindre besättning gav en mycket återhållen och varm tolkning av bisättningsmusiken vid Gustaf III:s begravning. Några små precisionsmalörer får mig att tro att verket inte fått riktigt full repetitionstid. en å andra sidan var klangen homogen och plastisk, ett tecken på att orkestern är ett samspelt instrument som villigt följer sin chefsdirigents intentioner.
Efter paus kom kvällens huvudnummer - Mahlers femte symfoni. Detta är ett verk som innehåller ett helt universum - kraft, innerlighet, desperation, glädje, längtan, triumf. Ibland tendera musiken att spränga sina egna ramar. Kraven på teknisk precision är enormt höga, inte minst i de olika soloinsatserna. Att få detta att bli en organisk helhet är något som de flesta orkestrar och dirigenter går bet på.
Men Daniel Harding och Radiosymfonikerna lyckades med råge. De levererade en mycket tät tolkning som "satt som en smäck". Samspelet och det tekniska utförandet ligger hos orkestern på en sådan nivå att fokus kan ligga på att musicera. Det finns en kontakt mellan såväl dirigent och orkester som mellan orkesterns medlemmar som gör att orkestern upplevs som ett enda stort instrument. Med bara en blick eller en minimal rörelse kan Harding skapa en enda stor våg i orkestern. Som publik känner man att det finns en enorm glädje i musicerandet.
Stråkkroppen är tät och samstämd; skarvarna mellan violinstämmorna, altfiolerna, celli och kontrabasar är i det närmaste obefintliga.
Träblåset är kanske inte orkesterns starkaste sida, men det är virtuost och följsamt.
Blecket håller världsklass både vad gäller individuella insatser och samspel.
Slagverket håller absolut högsta nivå.
Om jag ska hitta någon liten invändning så skulle det vara att jag gärna skulle låta adagiettot få vila i sig själv lite mer. Nu tog man ett tempo åt det lite snabbare hållet och jag skulle gärna ha sett att man hade låtit satsen komma en bit längre innan man började "uttrycka".
Men det är en marginell invändning. Hardings tolkning var alltigenom konsekvent och befann sig på just den slaka lina mellan genialitet och banalitet där Mahler ska vara.
Vi ska vara glada så länge vi får behålla denne världsdirigent som ledare för Radiosymfonikerna.
måndag, februari 25, 2013
Obeveklig naturkraft
Kungliga Operan (Stockholm) 2013-02-25
Puccini: Turandot
Regi, scenografi och ljus: Marco Arturo Marelli
Kostymer: Dagmar Niefind-Marelli
Dirigent: Thomas Söndergaard
Turandot: Nina Stemme
Calaf: Riccardo Massi
Liu: Yana Kleyn
Timur: Michael Schmidberger
Ping: Ola Eliasson
Pang: Daniel Ralphsson
Pong: Niklas Björling Rygert
m fl
Efter att ha hört premiären "live" på radion så gick jag till Operan med blandade känslor.
Radiosändningen hade visat upp en lyhörd tolkning med ett fantastiskt orkesterspel där detaljer och nyanser fått komma till sin fulla rätt. Däremot var jag inte så imponerad av Nina Stemme i titelrollen; jag hade upplevt hennes röst som ansträngd och med ett störande stort vibrato.
På plats i salongen kunde jag konstatera att Tomas Söndergaards tolkning var lika plastisk, nyanserad, romantisk och obeveklig som radiosändningen hade indikerat. Kanske Hovkapellet inte spelade på riktigt samma nivå som vid premiären, men de får ändå godkänt med råge. Operakören var dessutom alldeles strålande i sin täthet och tydlighet.
Men jag fick revidera 50% av mina tidigare intryck.... Nina Stemme var fantastisk i rollen som Turandot. Hennes röst var vulkaniskt intensiv med en brännande klang som var extremt väl fokuserad. Det fanns en äkthet i uttrycket som skapade en alldeles egen verklighet. Hon gjorde Turandot mänsklig.
Tyvärr var Riccardo Massi inte helt idealisk i rollen som Calaf. Han var sceniskt mycket bra, men vokalt räckte han inte till. Hans något barytonala klang lyckades inte bära fram Calafs desperation, värme och triumf.
En som däremot vann mitt och den övriga publikens hjärta var Yana Kleyn som Liu. Hon sjöng med en värme och en nakenhet i uttrycket som gjorde att hela salongen höll andan. Det är en glädje att få höra en röst med sådan renhet, böjlighet, fokus och närvaro.
Michael Schmidberger som Timur var en felbesättning. Det krävs en betydligt bättre röst för att kunna fylla en så statuarisk roll med känsla.
Däremot var Ping, Pang och Pong utmärkta - scensiskt såväl som vokalt. Jag vill ge en extra eloge till Niklas Björling Rygert vars tenor klingade helt obesvärat.
Eter att först varit lite undrande över scenografin så kom jag att ändra syn under föreställningens gång. De olika scenografielementen skapade en interaktion som lyfte fram det viktiga i operan. Speciellt löste den det vanliga problemet med "folkmassorna" på ett genialt sätt.
Regin var konsekvent och lyckades lyfta fram sin tanke med kärleken sedd från två håll - Turandots och Calafs. Men tyvärr så lät regissören scenerna med Ping, Pang och Pong bli för tunga i förhållande till helheten. Det gjorde att element som inte stöttade kärntemat fick för stor plats, t ex Turandots "blodtörstighet" när det gäller de tidigare halshuggna friarna.
Genomgående en storartad föreställning som i hög grad bars av Thomas Söndergaard och Nina Stemme.
Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans kör
Regi, scenografi och ljus: Marco Arturo Marelli
Kostymer: Dagmar Niefind-Marelli
Dirigent: Thomas Söndergaard
Turandot: Nina Stemme
Calaf: Riccardo Massi
Liu: Yana Kleyn
Timur: Michael Schmidberger
Ping: Ola Eliasson
Pang: Daniel Ralphsson
Pong: Niklas Björling Rygert
m fl
Efter att ha hört premiären "live" på radion så gick jag till Operan med blandade känslor.
Radiosändningen hade visat upp en lyhörd tolkning med ett fantastiskt orkesterspel där detaljer och nyanser fått komma till sin fulla rätt. Däremot var jag inte så imponerad av Nina Stemme i titelrollen; jag hade upplevt hennes röst som ansträngd och med ett störande stort vibrato.
På plats i salongen kunde jag konstatera att Tomas Söndergaards tolkning var lika plastisk, nyanserad, romantisk och obeveklig som radiosändningen hade indikerat. Kanske Hovkapellet inte spelade på riktigt samma nivå som vid premiären, men de får ändå godkänt med råge. Operakören var dessutom alldeles strålande i sin täthet och tydlighet.
Men jag fick revidera 50% av mina tidigare intryck.... Nina Stemme var fantastisk i rollen som Turandot. Hennes röst var vulkaniskt intensiv med en brännande klang som var extremt väl fokuserad. Det fanns en äkthet i uttrycket som skapade en alldeles egen verklighet. Hon gjorde Turandot mänsklig.
Tyvärr var Riccardo Massi inte helt idealisk i rollen som Calaf. Han var sceniskt mycket bra, men vokalt räckte han inte till. Hans något barytonala klang lyckades inte bära fram Calafs desperation, värme och triumf.
En som däremot vann mitt och den övriga publikens hjärta var Yana Kleyn som Liu. Hon sjöng med en värme och en nakenhet i uttrycket som gjorde att hela salongen höll andan. Det är en glädje att få höra en röst med sådan renhet, böjlighet, fokus och närvaro.
Michael Schmidberger som Timur var en felbesättning. Det krävs en betydligt bättre röst för att kunna fylla en så statuarisk roll med känsla.
Däremot var Ping, Pang och Pong utmärkta - scensiskt såväl som vokalt. Jag vill ge en extra eloge till Niklas Björling Rygert vars tenor klingade helt obesvärat.
Eter att först varit lite undrande över scenografin så kom jag att ändra syn under föreställningens gång. De olika scenografielementen skapade en interaktion som lyfte fram det viktiga i operan. Speciellt löste den det vanliga problemet med "folkmassorna" på ett genialt sätt.
Regin var konsekvent och lyckades lyfta fram sin tanke med kärleken sedd från två håll - Turandots och Calafs. Men tyvärr så lät regissören scenerna med Ping, Pang och Pong bli för tunga i förhållande till helheten. Det gjorde att element som inte stöttade kärntemat fick för stor plats, t ex Turandots "blodtörstighet" när det gäller de tidigare halshuggna friarna.
Genomgående en storartad föreställning som i hög grad bars av Thomas Söndergaard och Nina Stemme.
onsdag, januari 09, 2013
Hollywood exiles
Daniel Hope - violinAlexander Shelley - dirigent
Filmmusik. Så viktigt, men ändå så anonymt. Musik spelar en otroligt viktig roll i de allra flesta filmer idag. Det läggs stor möda på att skapa musik som bär och fördjupar skeendet. Vissa tongångar är mycket starkt förknippade med vissa filer eller scener ur filmer. Ibland används redan komponerad musik, som t ex den långsamma satsen ur Mozarts pianokonsert nummer 21 som användes i filmen "Elvira Madigan". Det är till och med så att konserten i många sammanhang har fått bära tillnamnet "Elvira Madigan".Allt oftare används specialskriven musik som får en stark roll i filmen. Tänk bara på John Williams music till Star Wars. I några sammanhang har man försökt få musiken att leva självständigt utanför biosalongen. Det gäller t ex Howard Shores musik till Sagan om Ringen.
Den moderna filmmusiken föddes i Hollywood, men den föddes av europeiska tonsättare. Några av dem fick vi möta i Konserthuset - Korngold, Rózsas, Morricone, Weill. I tillägg fick vi musik av de USA-födda tonsättarna Newman och Williams som burit vidare den tradition som introducerades från Europa.
Kvällens huvudnummer var Korngolds violinkonsert. Daniel Hope arbetade hårt och presenterade en briljant ton. Tyvärr så var inte solist och dirigent/orkester riktig samspelade så det drog åt många olika håll. Hope gavs inte utrymme för det romantiska utspel som konserten kräver.
De övriga styckena från filmer som Cinema Paradino, American Beauty, Ben-Hur och Schindler's list var vackra stämningsbilder, men blir lite bagatellartade utan det visuella elementet.
Filmmusik. Så viktigt, men ändå så anonymt. Musik spelar en otroligt viktig roll i de allra flesta filmer idag. Det läggs stor möda på att skapa musik som bär och fördjupar skeendet. Vissa tongångar är mycket starkt förknippade med vissa filer eller scener ur filmer. Ibland används redan komponerad musik, som t ex den långsamma satsen ur Mozarts pianokonsert nummer 21 som användes i filmen "Elvira Madigan". Det är till och med så att konserten i många sammanhang har fått bära tillnamnet "Elvira Madigan".Allt oftare används specialskriven musik som får en stark roll i filmen. Tänk bara på John Williams music till Star Wars. I några sammanhang har man försökt få musiken att leva självständigt utanför biosalongen. Det gäller t ex Howard Shores musik till Sagan om Ringen.
Den moderna filmmusiken föddes i Hollywood, men den föddes av europeiska tonsättare. Några av dem fick vi möta i Konserthuset - Korngold, Rózsas, Morricone, Weill. I tillägg fick vi musik av de USA-födda tonsättarna Newman och Williams som burit vidare den tradition som introducerades från Europa.
Kvällens huvudnummer var Korngolds violinkonsert. Daniel Hope arbetade hårt och presenterade en briljant ton. Tyvärr så var inte solist och dirigent/orkester riktig samspelade så det drog åt många olika håll. Hope gavs inte utrymme för det romantiska utspel som konserten kräver.
De övriga styckena från filmer som Cinema Paradino, American Beauty, Ben-Hur och Schindler's list var vackra stämningsbilder, men blir lite bagatellartade utan det visuella elementet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
