En ny upplevelse

Berwaldhallen

Kraus: Symphonie funebre
Mahler: Symfoni nr 5

Radiosymfonikerna
Dirigent: Daniel Harding

Först - vad var den nya upplevelsen? Jo, det var att uppleva en konsert i Berwaldhallen från körläktaren. Och den upplevelsen kommer jag att upprepa. Både visuellt och akustiskt var andra radens körläktare helt utmärkt.

Kvällen inleddes med att Radiosymfonikerna med en något mindre besättning gav en mycket återhållen och varm tolkning av bisättningsmusiken vid Gustaf III:s begravning. Några små precisionsmalörer får mig att tro att verket inte fått riktigt full repetitionstid. en å andra sidan var klangen homogen och plastisk, ett tecken på att orkestern är ett samspelt instrument som villigt följer sin chefsdirigents intentioner.

Efter paus kom kvällens huvudnummer - Mahlers femte symfoni. Detta är ett verk som innehåller ett helt universum - kraft, innerlighet, desperation, glädje, längtan, triumf. Ibland tendera musiken att spränga sina egna ramar. Kraven på teknisk precision är enormt höga, inte minst i de olika soloinsatserna. Att få detta att bli en organisk helhet är något som de flesta orkestrar och dirigenter går bet på.
Men Daniel Harding och Radiosymfonikerna lyckades med råge. De levererade en mycket tät tolkning som "satt som en smäck". Samspelet och det tekniska utförandet ligger hos orkestern på en sådan nivå att fokus kan ligga på att musicera. Det finns en kontakt mellan såväl dirigent och orkester som mellan orkesterns medlemmar som gör att orkestern upplevs som ett enda stort instrument. Med bara en blick eller en minimal rörelse kan Harding skapa en enda stor våg i orkestern. Som publik känner man att det finns en enorm glädje i musicerandet.
Stråkkroppen är tät och samstämd; skarvarna mellan violinstämmorna, altfiolerna, celli och kontrabasar är i det närmaste obefintliga.
Träblåset är kanske inte orkesterns starkaste sida, men det är virtuost och följsamt.
Blecket håller världsklass både vad gäller individuella insatser och samspel.
Slagverket håller absolut högsta nivå.

Om jag ska hitta någon liten invändning så skulle det vara att jag gärna skulle låta adagiettot få vila i sig själv lite mer. Nu tog man ett tempo åt det lite snabbare hållet och jag skulle gärna ha sett att man hade låtit satsen komma en bit längre innan man började "uttrycka".  
Men det är en marginell invändning. Hardings tolkning var alltigenom konsekvent och befann sig på just den slaka lina mellan genialitet och banalitet där Mahler ska vara.
Vi ska vara glada så länge vi får behålla denne världsdirigent som ledare för Radiosymfonikerna.