Kvinnornas kväll

I Berwaldhallen var det kvinnornas kväll - tre kvinnor var i fokus tillsammans med Radiosymfonikerna denna underbara konsertkväll: tonsättaren Victoria Borisova-Ollas, violinisten Malin Broman och dirigenten Joana Carneiro.

Borisova-Ollas är en tonsättare som med all rätt har kommit att uppmärksammas allt mer. Vi fick ett uruppförande av hennes "… and time is running past midnight" - ett verk som bultar och driver av oro och kanske ångest innan det bara tar slut som när man vaknar upp ur en ond dröm.

Malin Broman är Radiosymfonikernas uppskattade konsertmästare, och det var extra kul att se henne stå som solist framför "sin" orkester. Hon gav en tolkning av Nielsens konsert full av värme, och med en expansiv ton. Så här vill jag att den "ljuse" Nielsen ska låta.

Joana Carneiro är en karismatisk dirigent som skapar en stark kontakt med orkestern. Det märks inte minst i Beethovens symfoni nr 6 "Pastoralsymfonin". Tolkningen är ljus och detaljrik. Orkestern svarar på minsta impuls och tillsammans skapar de musik som ligger väldigt nära det program som Beethoven har angett för de olika satserna.
Det här en dirigent jag väldigt gärna vill se på pulten igen!

En massa favoriter med Blomstedt i spetsen

Ibland händer det - favoritmusik spelad av favoritmusiker. Man går till konserten med en pirrande förväntan, och samtidigt en oro över att de egna kraven är orimligt högt ställda. Men Radiosymfonikerna med konsertmästare Malin Broman, sopran Hanna Husahr, baryton Carl Ackerfeldt och dirigent Herbert Blomstedt levererade stora upplevelser i Nielsens 3:e symfoni och Beethovens 7:e symfoni i Berwaldhallen ikväll.

De inledde med en varm och flödande tolkning av Nielsens tredje symfoni "Sinfonia Espansiva". Det fanns hela tiden långa linjer och ett ständigt flöde som klingade tätt och böjligt.
Stråket var absolut på topp vid konserten. Ända ner till sista pult i andraviolinerna fanns en passion. (Konsertmästare Malin Broman är ett utmärkt riktmärke för varje musiker.)
Tyvärr så var inte träblåset på topp. Oboen blev alltför ofta vass i ansatsen och fagotten saknade nödvändig pregnans. (Jag konstaterade att det inte var A-laget som befolkade de platserna vid den här konserten.) Dessutom klingade hornen något surt initialt.
I den långsamma drömmande andra satsen bjöd Hanna Husahr så överjordiskt skön klang i sina insatser. Carl Ackerfeldt var tyvärr inte lika magnifik. Han blev ojämn och på väg upp till de högre tonerna blev det nästan som ett rop som bröt linjen.

I min favoritsymfoni (Beethovens sjua) så valde maestro Blomstedt en tolkning som i många avseenden skiljde sig från hans inspelning med Dresden-orkestern. Tolkningen vilade på samma klassiska grund, men nu fick vi ett detaljarbete av yppersta klass i övergångar och frasslut. Symfonins delar bands ihop plastiskt och fullständigt naturligt.
Hela framförandet präglades av en enorm glädje och vilja. Det fanns inget krampaktigt i det, utan bara en vilja att musicera tillsammans.
Fast - det går att ta allegretto-satsen något långsammare...

Herbert Blomstedt skapar en chosefri stämning vid sina konserter. Det blir musikanteri i ordets allra bästa betydelse.
Varje konsert under hans ledning är en upplevelse!

Bilder som berör

För ett par månader sedan såg jag en affisch om en fotoutställning på ett galleri på Lidingö. Av någon anledning så blev jag nyfiken. Ett par veckor senare var jag där med en kompis. Vi blev båda mycket fascinerade av bilderna.
Fotografen var Richard von Hofsten och utställningen var "I John Bauers sagoskogar". Han drar in betraktaren i en värld mitt emellan fantasi och verklighet. Han skildrar det vi anar i ögonvrån, men som visar sig vara ett träd när vi vänder blicken mot det. Eller? Bilderna är drömska och trolska. ånga av bilderna åtföljs av fotografens egna texter som ger andra ingångar i bildernas värld.

Idag var jag och såg några av hans bilder från hans förra stora utställning "I Linnés fotspår" som bl a representerade Sverige vid Världsutställningen 2013. Den visas på Gullvivan på Lidingö från och med idag och några veckor framåt.
Det är helt fantastiska bilder som existerar i par - en växt och en scen med en människa. De tvådimensionella växtbilderna avbildar hela växten och blir en slags dörr in i de mänskliga bilderna som alla har ett fascinerande djup i sig. Man dras in i en värld mitt emellan dröm och verklighet i bilderna. Bilderna är som spillror av drömmar. De rymmer längtan, sorg, trots, resignation, trötthet, förvirring. Bilderna är extremt suggestiva. Hos mig väcker de berättelser.

Besök Gullvivan på Södra Kungsvägen 62 på Lidingö.
Och besök Richard von Hofsten foto.

Tankar om att tänka

Det är bra att tänka. Det är klokt att dra lärdom av det som har hänt. Det underlättar om man försöker förstå det som händer. Det är viktigt att planera för framtiden.
Det handlar om en ström av erfarenhet, förståelse och konsekvens. Iaktta skeenden, inse samband, dra slutsatse. Att tänka - helt enkelt.

Och samtidigt så kan tänkande få ordentligt negativa följder.
När du låter tidigare negativa upplevelser få skymma verkligheten.
När du tror att du bygger ditt tänkande på fakta fast det bara är gissningar och spekulationer.
När du drar helt fel slutsatser eftersom du inte riktigt gått igenom dina resonemang.
Då hamnar du lätt i negativa, destruktiva eller orealistiska situationer.

Tänk efter hur du tänker.
Du är jag.

Går jag för fort?

Den sista tiden har varit en tid av insikter. Jag har mött människor och hamnat i situationer som fått mig att se mig själv ur en annan vinkel. Det har varit spännande, lärorikt och tämligen omtumlande. Jag är glad för de här möjligheterna.

En av de mer banala insikterna har varit min fart när jag går. Jag tar mig fram med stora steg längs raka linjer. Jag småstrosar sällan. Oftast finns det en slags målmedvetenhet i mitt sätt att gå, även när jag egentligen inte har bråttom.
Detta gör att jag, oftare än vad jag egentligen önskar, blir irriterad på människor som går långsamt och/eller som inte lämnar plats där jag ska fram.
Men vad vet jag om deras liv? Kanske de går långsamt för att koppla av och uppleva världen? Kanske de går långsamt i egna tankar av sorg, oro, förtvivlan? Vem är jag att döma?
Min insikt är att jag kanske borde sakta ner och inse att jag inte är ensam på jorden. Att jag borde se de människor som omger mig på ett annat sätt. Kanske jag då kan se även mig själv mer rättvisande?

Jag är tacksam för att en person den här helgen gav mig den insikten. Att stanna upp och se varandra i det viktiga samtalet.
Tack!