Musiker av högsta kvalitet

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-01-25

Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigent: Daniel Harding
Kormästare: Marc Korovitch
Solister: 
Isabelle Faust, violin
Ingrid Tobiasson, mezzosopran
Bernard Richter, tenor
Shenyang, basbaryton
Lars Johansson Brissman, bas

Schönberg: Violinkonsert
Schönberg: Friede auf Erden
Mendelssohn: Die erste Walpurgisnacht

Kvällens höjdpunkt var för ovanlighetens skull det första stycke som spelades - Schönbergs alltför sällan spelade violinkonsert. Man kan fundera över varför verket spelas så sällan. Är det den inte helt tillgängliga tolvtonstekniken? Eller verkets svårighetsnivå? Med kvällens konstellation försvann alla sådana funderingar. 
Isabelle Faust är en idealisk uttolkare av den naket exponerade solostämman. Hon behärskar varje nyans och uttryck, från den andlösa inledningen till den intensiva dramatiken senare i verket. Det är som om klangen kommer inifrån. Möjligen beror det intrycket på det fysiskt kontrollerade spelet som inte har några överdrivna manér. 
Daniel Harding och orkestern bjuder på ett lyhört och målmedvetet spel som perfekt matchar solisten. Här och var uppstår nästan lyrisk melodik. Det är glädjande att detta tillfälle spelades in för skivutgivning.

Körverket Friede auf Erden är så annorlunda jämfört med violinkonserten. Här är det harmonierna som är i fokus, kanske extra mycket i den här tolkningen. Radiokören klingar helt organiskt från djupaste basmuller till högsta sopranrenhet. Stycket blev som en bön med en återhållen innerlighet. 

Mendelssohns kantat om det första valborgsmässofirandet är ett verk som jag aldrig förut hört, eller ens hört talas om. Trots vackra arior och en del kördramatik så kommer jag nog knappast att lägga det i en spellista på Spotify. I sina bästa stunder påminner det om hans oratorium Elias. Kantaten skrevs i sin första version redan strax efter 1830 när Mendelssohn var drygt 20 år, medan Elias skrevs 15 år senare. 
Orkestersatsen är tämligen formelmässig, och effekten i flera av körsatserna är en smula platt. Dock är ariorna helt underbara, speciellt de för baryton. Den kinesiske basbarytonen Shenyang har en varm och flödande röst som flytande honung med ett bra bett. Det var också härligt att höra en av mina mezzofavoriter, Ingrid Tobiasson. (Hon var min första Amneris på 80-talet.) 

Daniel Harding och orkestern är som en enda sammanhållen organism. Varje accent och nyans är genomtänkt och relevant. Kvällens orkestersammansättning var helt idealisk - när SRSO spelar så här är de en internationell storhet. Och jag tror faktiskt att konsertmästare som Tomo Keller och Malin Broman spelar en viktig roll just för det resultatet. Malin Bromans inlevelse och glädje sätter en extra guldkant på den musikaliska upplevelsen.

Jag är en av de som är kritiska till Daniel Hardings begränsade repertoarval och oförmåga att spela svensk musik och att samarbeta med svenska solister. Men när han dirigerar musik i den klassiska romantiska och senromantiska huvudfåran så är han bland de allra bästa. 
Vid kvällens konsert dirigerade han sittande pga en bruten fot. Det ska han ha en extra eloge för. Allt för konsten!

Ett kök som litar på maten

Restaurang Ilse

Det finns en liten restaurangpärla i Vasastan (Stockholm), närmare bestämt på Kungstensgatan 9. Den heter Ilse, och jag har ätit några riktigt fina middagar där. Det är en restaurang med omtanke om såväl råvaror som vin. Det finns en viss fransk touch över maten, men den är tydligt förankrad i svenska råvaror.

Igår återöppnade den igen efter att ha varit stängt i två månader pga en vattenskada orsakad av läckage hos en granne. Och jag hängde på låset.

Kvällen bevisade tydligt att man inte tappat stilen under de två månaderna. Alltifrån det trevliga mottagandet, den uppmärksamma servicen, den avkopplade stämningen till den utmärkta maten och det perfekta vinvalet satt som en smäck.

Min kväll började med några kanapéer och ett glas bubbel. Lätta och delikata smaker som fick mina smaklökar att skrika "Mer!".

Som förrätt valde jag en liten råbiff med tryffel och parmesan. Råbiff är en utslagsgivande rätt. När den dränks i tillbehörens smaker så blir jag ledsen. Men här har köket låtit själva råbiffen vara i fokus. Köttet är perfekt i malning och konsistens. Tryffeln är där som en svag smekning.

Huvudrätten blev en risotto med karljohansvamp, kungsmussling och parmesan. Här kom det en generös och krämig tallrik där varje smak fick utrymme. Det är kanske inte den vackraste rätten att titta på, men mina smaklökar log saligt.
Till det blev det på kökets rekommendation en sagolikt god vit rioja. (Jag hade glömt hur gott en vit rioja kan vara till rätt sorts mat.)

Efter ett litet uppehåll så var det dags för efterrätten. (Detta är en restaurang där man kan sitta och läsa eller hamna i samtal med köket om man som jag sitter vid disken i direkt anslutning till köket.)
Det blev en mjölkchokladcréme med pistage och salt. Rena fina smaker som tillsammans med ett glas portvin avrundade kvällen på ett utmärkt sätt.


Det är välgörande med en restaurang som litar på maten. Köket vågar låta råvarorna få utrymme, utan att krångla till det eller överarbeta det. Omtanken om gästernas smaklökar avspeglas även i vinrekommendationerna.

Hit går man för att äta riktigt god mat utan krusiduller i en trevlig miljö.