Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigent: Daniel Harding
Kormästare: Marc Korovitch
Solister:
Isabelle Faust, violin
Ingrid Tobiasson, mezzosopran
Bernard Richter, tenor
Shenyang, basbaryton
Lars Johansson Brissman, bas
Schönberg: Violinkonsert
Schönberg: Friede auf Erden
Mendelssohn: Die erste Walpurgisnacht
Kvällens höjdpunkt var för ovanlighetens skull det första stycke som spelades - Schönbergs alltför sällan spelade violinkonsert. Man kan fundera över varför verket spelas så sällan. Är det den inte helt tillgängliga tolvtonstekniken? Eller verkets svårighetsnivå? Med kvällens konstellation försvann alla sådana funderingar.
Isabelle Faust är en idealisk uttolkare av den naket exponerade solostämman. Hon behärskar varje nyans och uttryck, från den andlösa inledningen till den intensiva dramatiken senare i verket. Det är som om klangen kommer inifrån. Möjligen beror det intrycket på det fysiskt kontrollerade spelet som inte har några överdrivna manér.
Daniel Harding och orkestern bjuder på ett lyhört och målmedvetet spel som perfekt matchar solisten. Här och var uppstår nästan lyrisk melodik. Det är glädjande att detta tillfälle spelades in för skivutgivning.
Körverket Friede auf Erden är så annorlunda jämfört med violinkonserten. Här är det harmonierna som är i fokus, kanske extra mycket i den här tolkningen. Radiokören klingar helt organiskt från djupaste basmuller till högsta sopranrenhet. Stycket blev som en bön med en återhållen innerlighet.
Mendelssohns kantat om det första valborgsmässofirandet är ett verk som jag aldrig förut hört, eller ens hört talas om. Trots vackra arior och en del kördramatik så kommer jag nog knappast att lägga det i en spellista på Spotify. I sina bästa stunder påminner det om hans oratorium Elias. Kantaten skrevs i sin första version redan strax efter 1830 när Mendelssohn var drygt 20 år, medan Elias skrevs 15 år senare.
Orkestersatsen är tämligen formelmässig, och effekten i flera av körsatserna är en smula platt. Dock är ariorna helt underbara, speciellt de för baryton. Den kinesiske basbarytonen Shenyang har en varm och flödande röst som flytande honung med ett bra bett. Det var också härligt att höra en av mina mezzofavoriter, Ingrid Tobiasson. (Hon var min första Amneris på 80-talet.)
Daniel Harding och orkestern är som en enda sammanhållen organism. Varje accent och nyans är genomtänkt och relevant. Kvällens orkestersammansättning var helt idealisk - när SRSO spelar så här är de en internationell storhet. Och jag tror faktiskt att konsertmästare som Tomo Keller och Malin Broman spelar en viktig roll just för det resultatet. Malin Bromans inlevelse och glädje sätter en extra guldkant på den musikaliska upplevelsen.
Jag är en av de som är kritiska till Daniel Hardings begränsade repertoarval och oförmåga att spela svensk musik och att samarbeta med svenska solister. Men när han dirigerar musik i den klassiska romantiska och senromantiska huvudfåran så är han bland de allra bästa.
Vid kvällens konsert dirigerade han sittande pga en bruten fot. Det ska han ha en extra eloge för. Allt för konsten!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar