Hilary Hahn is creating music here and now

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-02-22

Sveriges Radios symfoniorkester
Conductor: Lahav Shani
Soloist: Hilary Hahn, violin

Prokofiev: Symphony no 1
Prokofiev: Violin concerto no 1
Prokofiev: Symphony no 5


A whole evening with one of my favourite composers and with one of my favourite soloists. And even if my expectations were high, this evening exceeded them.

The first symphony is rather odd. It doesn't sound at all Prokofiev. The conductor and the orchestra were clever - they didn't try to make it into anything more than it is. They delivered a bright and sparkling piece of music where especially the woodwind could show their mastery.

It's amazing to realise that the first symphony and the first violin concerto are written almost at the same time. The violin concerto is a micro cosmos of emotions and musical ideas. It's bursting of energy. Sometimes it requires more than just a beautiful tone and technically skilled playing.
It takes a very special musician to make it fly. Hilary Hahn is that musician. She took it beyond technical show-off. It was much more than an interpretation. It was one of those very rare moments when you feel that the music is created in that very moment. It was as if all the emotions of the music were poured into a basket, and Hilary Hahn and the conductor pulled them out carefully one by one.
It was one of the concerts when I absolutely wish that it was recorded for later CD release.
The encore was a sarabande by Bach. If love can have a sound, this is how it would sound. Her playing was from within the music and it was saying "I love to play this music".
Hilary Hahn is not only a top level technical violinist, she is also a true musician. (She gets an extra plus for picking up the conductor's baton with a smile when he dropped it in the middle of the concerto.)

The fifth symphony was also written during wartime, although the next world war. It has a lot of epic and dramatic feeling in it. The conductor and the orchestra chose to lean towards a dark and rather fateful approach. The lower register instruments got a prominent role, especially the double basses. It was as if the conductor had told them "no matter the volume indication in the score - always play one degree louder". And when you tell a double bass that - you will get it.
I will make a small comparison with another fifth symphony - the one by Beethoven. The Beethoven is forever related with fate. But where Beethoven lets man triumph in the last movement, I don't here the same triumph in Prokofiev's fifth. It's also about fate, but it's much more expressing destiny as something big and unavoidable. It's strange that Prokofiev himself described it as "a hymn to free and happy Man, to his mighty powers, his pure and noble spirit." At least that wasn't what Lahav Shani and the orchestra gave us in their masterful delivery of one of the truly great symphonies.

Mäkelä levererar Beethoven

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-02-15

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Klaus Mäkelä
Solister: Leonidas Kavakos, violin

Adams: Short ride in a fast machine
Mendelssohn: Violinkonsert e-moll
Bach/Berio: Contrapunctus XIX
Beethoven Symfoni nr 2 D-dur


Om man letar efter ett öppningsstycke så är Adams Fast ride det perfekta valet. Här går det verkligen undan. Orkestern smattrar iväg i snabba upprepade accentueringar som kostar en del tagel för stråkmusikerna. Verket är fanfarartat uppfordrande och visar ingen nåd. Spelat med precision och kraft.

Det var lite av en besvikelse att den annonserade violinkonserten av Szymanowski byttes ut mot Mendelssohns gamla trotjänare. Jag hade verkligen velat höra något lite kärvare toner från Kavakos. Nu fick vi istället en smått könlös Mendelssohn där varje ton satt där den skulle och var perfekt avvägd. Men ack så tråkigt!

Berio hade tagit den avslutande och oavslutade fugan ur Bachs Kunst der Fuge och gjort sin egen tolkning av den. Här bjöd Radiosymfonikerna på ett tätt och nära spel där violastämman fick bilda en slags stomme. Berio avslutade det oavslutade utan att egentligen avsluta den i ett kluster på tonerna B-A-C-H som sakta dör bort.

Beethovens andra symfoni upplevdes på sin tid som omtumlande. Idag upplever vi den nog mer som stående tydligt i arvet från Haydn och Mozart. Men den är ändå något annat. Den lutar sig tydligt in i det som ska komma med Ludwigs nästa symfoni, den banbrytande Eriocan.
Mäkelä och Radiosymfonikerna hade vågat ta fasta på det framåtblickande i verket. Vi bjöds på spänst, energi och dramatik. När symfonin spelas på det här sättet är det svårt att påstå att den är en av Ludwigs "mindre" symfonier. Det Mäkelä och orkestern åstadkom fick mig att tänka på vad Herbert Blomstedt brukar åstadkomma tillsammans med samma orkester i verk av just Beethoven. Och det är nog bland det finaste beröm jag kan ge en dirigent. Nu återstår bara att Mäkelä med tiden släpper lite på kontrollen. Då kan det börja brinna. Fast nu slog det gnistor, och det är inte alls illa!

SSSSSS = Staffan Scheja Spelade Schubert, Schubert och Szymanowski

PianoVisions på Konstakademien 2019-02-03

Staffan Scheja, piano

Schubert: Sonat A-dur D 959
Schumann: Hunoreske op 20
Szymanowski: Masques op 34

Staffan Scheja är en pianist jag verkligen beundrar. Hans inspelning av Stenhammars opus 11 är fulla av känsla, insikt och musikalitet. Så jag hade verkligen sett fram emot den här konserten. 

Men när jag bestämde mig för rubriken var det nära att jag lade till ett S till - för Slarvigt.

A-dur sonaten D 959 är ett av Schuberts allra sista verk. Svårt sjuk skriver han det här verket som inte alls är präglat av smärta. Även om det har sin dramatik, så är det framför allt fyllt med ljus och sång. I Schejas händer schabblades mycket av briljansen bort. Redan i första satsens inledande löpningar snubblade han märkbart. Och nästan genomgående så valde han en mer massiv och tung tolkning än vad sonaten bär. Schubert är INTE Beethoven.

Schumanns Humoreke är inte något av hans mest spelade verk . Det får ofta stå tillbaka för de tidigare Kreisleriana och Davidsbündlertänze. Många av de stora Schumann-pianisterna har inte ens spelat in verket. Det är lite synd eftersom det absolut är värt att höra, även om det inte tillhör Roberts allra bästa. Tidvis blir det en smula schablonartat. Och Scheja valde just det lite ytliga i sin tolkning som inte var tillräckligt finavvägd för att hitta de Schumannska guldkornen som ofta göms under ytan.

Szymanowskis Masques var en ny bekantskap för mig. Suggestiv musik som gör skäl för namnet i sitt sätt att förkläda sig i lånade klanger och infall. Ett spännande verk för en pianist som vågar sig på dubbelheten, som t ex Anderszewski gör i sin inspelning. Men Scheja spelade dem rakt på som "imponeringsstycken" vilket förtog lite av effekten. Dessutom blev det här och var en del "rädda situationen" genom att öka på dramatikreglaget. Jag fick intrycket av att det här inte var musik som Scheja helt hade i sina händer. 

Johan Rabaeus gav oss några texter runt de tre styckena i Masques där han spelade rollen som Johan Rabaeus. Skickligt i all sin manierism, men ack så förutsägbart. 

Inte någon av de stora kvällarna i PianoVisions historia, eller kan det vara så att jag hade för stora förväntningar på en pianist som jag beundrar?