SSSSSS = Staffan Scheja Spelade Schubert, Schubert och Szymanowski

PianoVisions på Konstakademien 2019-02-03

Staffan Scheja, piano

Schubert: Sonat A-dur D 959
Schumann: Hunoreske op 20
Szymanowski: Masques op 34

Staffan Scheja är en pianist jag verkligen beundrar. Hans inspelning av Stenhammars opus 11 är fulla av känsla, insikt och musikalitet. Så jag hade verkligen sett fram emot den här konserten. 

Men när jag bestämde mig för rubriken var det nära att jag lade till ett S till - för Slarvigt.

A-dur sonaten D 959 är ett av Schuberts allra sista verk. Svårt sjuk skriver han det här verket som inte alls är präglat av smärta. Även om det har sin dramatik, så är det framför allt fyllt med ljus och sång. I Schejas händer schabblades mycket av briljansen bort. Redan i första satsens inledande löpningar snubblade han märkbart. Och nästan genomgående så valde han en mer massiv och tung tolkning än vad sonaten bär. Schubert är INTE Beethoven.

Schumanns Humoreke är inte något av hans mest spelade verk . Det får ofta stå tillbaka för de tidigare Kreisleriana och Davidsbündlertänze. Många av de stora Schumann-pianisterna har inte ens spelat in verket. Det är lite synd eftersom det absolut är värt att höra, även om det inte tillhör Roberts allra bästa. Tidvis blir det en smula schablonartat. Och Scheja valde just det lite ytliga i sin tolkning som inte var tillräckligt finavvägd för att hitta de Schumannska guldkornen som ofta göms under ytan.

Szymanowskis Masques var en ny bekantskap för mig. Suggestiv musik som gör skäl för namnet i sitt sätt att förkläda sig i lånade klanger och infall. Ett spännande verk för en pianist som vågar sig på dubbelheten, som t ex Anderszewski gör i sin inspelning. Men Scheja spelade dem rakt på som "imponeringsstycken" vilket förtog lite av effekten. Dessutom blev det här och var en del "rädda situationen" genom att öka på dramatikreglaget. Jag fick intrycket av att det här inte var musik som Scheja helt hade i sina händer. 

Johan Rabaeus gav oss några texter runt de tre styckena i Masques där han spelade rollen som Johan Rabaeus. Skickligt i all sin manierism, men ack så förutsägbart. 

Inte någon av de stora kvällarna i PianoVisions historia, eller kan det vara så att jag hade för stora förväntningar på en pianist som jag beundrar?