Finalkonserten på Askanäs kammarmusikfestivals andra sommar kom att handla om två stora tonsättare - Clara Schumann och Dmitri Sjostakovitj. Det kom att bli en fullständigt helgjuten konsert som befäste festivalens plats i sensommaren.
Före paus handlade det om Clara ur olika perspektiv.
Det inleddes med den första satsen hennes egen pianotrio i g-moll opus 17. Detta är väldigt kammarmusikalisk kammarmusik. Musiken ger utrymme för alla tre instrumenten i olika samspel. Charlotta Grahn Wetter (violin), Andreas Lavotha (cello) och Christopher Hästbacka (piano) tog väl tillvara de möjligheterna.
Sedan fick vi höra ett "kärleksbrev" till Clara från Johannes Brahms, nämligen den långsamma tredje satsen ur hans pianokvartett i c-moll opus 60. Musikertrion hade nu utökats med den superba Louisa Tatlow på viola. Brahms var tämligen betagen i Clara, det kan man höra i cellons inledande melodi om inte annat. Musikerna hittade varandra i ett smärtsamt vackert musicerande med stor omsorg om varje detalj. De vågade lita på musiken och varandra, och där uppstod en mycket stark närvaro.
Den sista aspekten av Clara kom i form av den första satsen ur Robert Schumanns Fantasi i C-dur op 17. Den skrev han till Clara under den tid då de var ifrån varandra innan de till slut kunde förenas. Här finns i codan citat från Beethoven (An die ferne Geliebte). Jag har hört Christopher spela verket flera gånger. Hans behärskning av det är total. I kvällens framförande slogs jag speciellt av den tydliga separationen i det lägre registret som gav musiken en helt annan tydlighet och fasthet.
Efter paus fick vi ett av de stycken som jag vid förra årets festival uttryckte önskan om att få höra i år, nämligen Sjostakovitjs pianokvintett opus 57. Det här är ett verk som för mig symboliserar mycket av Sjostakovitjs ständiga dilemma - att gå nya vägar utan att bli bannlyst av regimen. Pianokvintetten är till synes "tillgänglig", men har utan tvekan mycket personliga inslag. Denna skicklighet att säga det förbjudna på ett tillåtet sätt är lite av Sjostakovitjs särdrag.
Den tidigare musikerkvartetten utökades nu med mästermusikern Nils Erik Sparf (violin).
Tillsammans gav de fem musikerna en imponerande genomarbetad tolkning trots den begränsade repetitionstiden tillsammans. (Den tilltänkte violinisten blev tyvärr sjuk i veckan innan.)
De valde att hålla ihop hela verket till en helhet, istället för att överbetona vissa satser eller avsnitt vilket är en fälla många framföranden faller i. Det ödsliga fick inte bli för ödsligt, och det glättiga fick inte bli för glättigt. Det fanns en klassisk behärskning genom hela verket. Varje musiker bidrog med sin totala tekniska behärskning, men inordnade sig i en lyhörd helhet. Och det är ju lite av kammarmusikens tjusning.
Det blev en fullödig avslutning på en mycket fin festival.
Kan jag få önska Schumanns pianokvintett till nästa år?
söndag, augusti 25, 2019
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar