From then to now - from there to here

Concerti (online) and New York City 2020-03-30
and Casa do Lindo

Conrad Tao, piano

J S Bach: Toccata no 1 F sharp minor BWV 910
Carter: Two Thoughts About the Piano
- I   Intermittences
- II Caténaires

J S Bach: Choral Prelude G major BWV 641 "Wenn wir in höchsten Nöten sein"
Tao: Improvisation
Debussy: Arabesque no 1


In these times of self isolation it's amazing to almost every night being able to hear many of the world's greatest musicians play concerts from their homes. From all over the world. 
Tonight I was lucky to hear the fabulous pianist, musician and composer Conrad Tao play a very intelligent program from his home on Manhattan.

The initial toccata by Bach has something profound in it's core. Even in the more withheld parts it has a steady pace. This is music that is never standing still, it is always pointing forward. Even leaning forward. 
Conrad Tao is the ideal pianist for it. He has the ability to create direction even when holding back. In the more outgoing parts he is not dwelling in the big sound. He uses it for moving on. In his hands the fugues are not fugues for their own sake, instead form is being an organic part of musical progression and expression. 

The two pieces of Elliot Carter are (according to me) central pieces in the music for piano through all ages. Conrad Tao is bringing out a multitude of sounds using his superb technical skills in combination with a deep understanding of what music is and can be. He is using all ways of pushing down a key - from the short and distinct to the soft and sensual. He creates soundscapes by using combinations of open strings and rapid pedal technique. He makes music in the release of keys. 
And Caténaire is a true virtuoso piece. One single line in full speed. And during that wild drive he is in full control - all the time.

The short choral prelude by Bach has been on several of his programs lately. And knowing that he never puts together a program without deep thinking we should take it seriously. The first vers of that hymn would in translation be: 
"When in the hour of utmost need
We know not where to look for aid,
When days and nights of anxious thought
Nor help nor counsel yet have brought..."
It's not unusual for Conrad Tao to pair it with pieces by Frederic Rzewski - music also with clear messages. Times of dire need. Times for change.
His approach to the prelude is not sentimental or introvert. It's played from within, but still open and not without hope. 

His improvisation picks up on a simple phrase before it gets more dense and intense. He fills it with sound and emotion. It's as if the "hour of utmost need" is singing through the piano. He builds bridges over to even more intensity. The piano is almost asking for reinforcements before he is letting it all end in a few very simplistic bars. 
This improvisation could very well be developed into a piano concerto. It has the idea as well as much of the material for that.

Conrad Tao is ending the concert with a piece by Debussy. This was one of the very first pieces he got to learn with the piano teacher he had for four of his early years, from when he was five years old. This Arabesque needs a pianist able to give a feeling of total freedom in tempo as well in sound through its fast shifting emotions. Conrad Tao is that pianist. 

And the music goes on.....

Berwaldhallen (Stockholm) 2020-03-27
och Casa do Lindo

Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigenter: Alan Gilbert och Folke Alin
Recitatör: Stina Ekblad

Stravinskij: Historien om en soldat
Britten: A.M.D.G. 
Brahms: Symfoni nr 1 c moll


Coronavirus. Förbud mot samlingar med mer än 50 människor. 
Rädsla. Oro. Avstånd. Ett samhälle som har stannat upp på många områden.
Berwaldhallen ställer inte in. De ställer om. Och musiker och sångare ställer upp.
Ändrade program. Ändrade medverkande. Koncentrerat repetitionsarbete.

Ikväll bjöd de på ett fullödigt program på allra högsta nivå inför en tom konsertsal - men tack vare radiosändning i P2 och livestreaming på Berwaldhallen Play nådde de oss vid köksbord, i TV-soffor, i läsfåtöljer eller var vi nu än befann oss.


Min beundran för Stina Ekblad är enorm. Hennes nyfikna närvaro i vad hon än tar sig an berör. Oavsett om det handlar om att spela Mor Aase på Dramaten, recitera Förklädd gud i någon kyrka eller ha en biroll som rättsläkare i en svensk TV-serie. Ikväll tog hon sig an samtliga roller i Stravinskijs virtuosa verk från det första världskriget. Hon samspelade med musikerna och skapade något intensivt levande. Tack!
Och musikerna.... Här kan vi definitivt tala om virtuoser. Det är nämligen vad som krävs av var och en av de sju musikerna i detta komplexa och komplicerade verk. Här skuttar taktarter och insatser hej vilt. Men allt satt som en smäck!

Radiokören ställde upp med halv besättning, dvs 16 sångare. I Brittens sånger i cykeln A.D.M.G. kom deras professionella precision till sin fulla rätt. När man sjunger på precist så lyfter den här skenbart enkla musiken och blir eterisk. Även om Britten drog tillbaka det här verket hösten 1939, strax efter utbrottet av andra världskriget, så vill jag påstå att det utmärkt väl placerar sig bland hans främsta verk. Om än inte helt typiskt för hans sätt att komponera. 

Brahms första symfoni har jag en smula komplicerad relation till. Faktiskt präglas hela min relation till Brahms musik av kluvenhet. Jag känner hans genialitet i pianokonserterna, pianoverken opus 116-119, andra och tredje symfonierna, det tyska rekviet. Men mycket av det övriga hittar inte in till mig. Så är det också med första symfonin. Visst ser jag behärskningen av formen. Visst hör jag hornens klang i sista satsen. Men ändå. Inte riktigt ända fram.
Dock känner jag igen en riktigt bra tolkning när jag hör en. En något mindre orkesternumerär klingade brett, precist och inspirerat under Alan Gilberts genommusikaliska ledning. Han formade konturer och klanger som tydligt följde symfonins utveckling från c-moll till jublande C-dur. Jag har ändå några invändningar kring detaljer. Varför dessa korthuggna betoningar av korta eller punkterade noter i första satsen? Det bryter flödet. Det blir aggressivt istället för betonat. Detta är tyvärr ett vanligt beteende i moderna tolkningar. Jag önskar att dirigenter och orkestrar ägnade mer tid åt toners avslut och att de lät tonerna klinga.

Jag är djupt tacksam för möjligheten att få höra förstklassig musik framförd på ett förstklassigt sätt att förstklassiga musiker och sångare. 

Kammarmusikaliskt symfonispel

Berwaldhallen (Stockholm) 2020-03-20
och Casa do Lindo

Sveriges Radios Symfoniorkester
Konsertmästare: Malin Broman
Solist: Peter Mattei, baryton

Stenhammar: Florez och Blanzeflor
Mahler: Ging heut' Morgen über's Feld ur Lieder eines fahrenden Gesellen 
Beethoven: Symfoni nr 3 Ess-dur "Eroica"


Förbud mot evenemang med mer än 500 personer i syfte att begränsa spridningen av Covid-19. Inställda konserter överallt. Kultur-Sverige har tvärstoppat. Konsertlokaler, operahus, teatrar, museum. Inställt. Stängt. 
Musiker, sångare och skådespelare står utan jobb. Utan försörjning i många fall. 
Mitt i allt det här finns det såväl institutioner som enskilda som vägrar tystna, utan hittar nya vägar. En av dem är Berwaldhallen med sina ensembler - Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester. 
De hittar med ett par dagars varsel en sångare som är beredd att med noll framförhållning sjunga några sånger. De har ingen dirigent tillgänglig så då får väl konsertmästaren leda orkestern. Och så blir det en underbar konsert! Utan publik i salen, men med tusentals lyssnare via radio och webb.

Peter Mattei är som gjord för att sjunga just Stenhammar. Det finns en nobilitet i hans röst som lyfter och bär Stenhammars nobla musik. I Florez och Blanzeflor är det extra tydligt. Hans totala röstkontroll gör att han vågar vila i klangen.
Han är lika förnämlig i Mahlers gesällsånger, även om jag kanske saknar lite av svärtan som jag ändå känner finns i musiken och texten. Men jösses så fint det klingar!
Att han står vänd in mot orkestern skapar en helt speciell stämning. En kontakt. En gemenskap. Jag är tacksam för att vi som lyssnare får ta del av den.

I Beethoven får vi vara med om något väldigt speciellt. En orkester musicerar tillsammans utan omvägen via en dirigent. Jag kan både se och höra hur de lyssnar in varandra. Det är som om de spelar kammarmusik. Varje musiker tar ansvar. Varje musiker är extra medveten om vad som händer runt omkring. 
Det blir speciellt tydligt i inledningen till den andra satsens sorgmarch. Det krävs en orkester med stort självförtroende för att hitta den självklarheten i de inledande figurerna.
Det är kanske ingen banbrytande tolkning av Eroican- men det är MUSIK när den är som bäst! 
Leendena hos musikerna i sista satsen sa väldigt mycket. Den superba violastämman i orkestern är en bra temperaturmätare - de visar så tydligt sina känslor.
Jag måste nämna Malin Broman. Hon är inte bara en enastående violinist. Hon är en ledare i ordets djupaste betydelse.

Tack till Berwaldhallen och alla medverkande. Tack för att ni bjöd in oss alla till denna upplevelse. 

Valkyrian i coronatider

Kungliga Operan (Stockholm) 2020-03-14
och Casa do Lindo

Wagner: Die Walküre

Dirigent: Constantin Trinks
Kungliga Hovkapellet

Siegmund: Joachim Bäckström
Sieglinde: Elisabet Strid
Hunding: Lennart Forsén
Brünnhilde: Iréne Theorin
Wotan: Greer Grimsley
Fricka: Katarina Dalayman

Helmwige: Angela Rotondo
Gerhilde: Emma Vetter
Ortlinde: Sara Olsson
Waltraute: Tuija Knihtilä
Siegrune: Monika Mannerström Skog
Rossweise: Susann Végh
Grimgerde: Klementina Savnik
Schwertleite: Kristina Martling


All heder till Kungliga Operan som passar på att använda sin nya satsning Operan Play i ett läge när alla event med mer än 500 personer är förbjudna som ett sätt att begränsa spridningen av covid-19. De väljer att göra hela operan inför en tom salong. Och så får vi den rakt hem till oss i en livestream av hög kvalitet.
Vi får inte en komplett scenisk föreställning, utan ett konsertant framförande i kostym och visst agerande. Det intressanta är att det just i den här operan faktiskt fungerar. Så mycket av dramat ligger i musiken och i kontakten mellan rollfigurerna. 

Det här en uppsättning som snurrat några år nu. Den är en bra inramning för nya generationer Wagner-sångare att gjuta liv i gudar och människor.
En som verkligen lyckas är Joachim Bäckström. Jag vill påstå att han är vår näste store Wagner-tenor. Hans röst har bredden och klangen som krävs. Han kan expandera i fraserna. Han fångar dramat i sin röst, i alla dess schatteringar. Rösten blir aldrig pressad. Han är 100% sceniskt trovärdig även i detta konsertanta framförande. Han sjunger och agerar så att jag får gåshud.

Sieglinde är en vansklig roll som ytterst få sångerskor helt lyckas med. Den kräver ljus höjd, full klang i mellanregistret och ett bärigt djup. Elisabet Strid är utmärkt i de lyriska avsnitten, men dramatiskt är rollen aningen för stor för henne. Hennes i grunden vackra och välklingande röst blir i de dramatiska forceringarna wobblig, pressad och oskön. Rösten får en ihålig klang i det lägre mellanregistret. Höjden finns där skimrande och klar, men den skulle tjäna på att inte forceras. 

Dock sjunger hon sig in i rollen, och i tredje akten klingar hon betydligt bättre än i den första. I tredje aktens scen med Brünnhilde är hon magnifik i sitt dramatiska utspel.

Lennart Forsén i rollen som Hunding uppvisar en kantig röst som inte räcker till.

Rösten saknar flöde på djupet och den blir ordentligt oren på höjden. Det är synd att han används okritiskt till "alla" dramatiska basroller på Operan. 

Iréne Theorin bjuder på en högdramatisk röst i en av sina glansroller. Men rösten skevrar något i det högre registret när den sätts under tryck. Mellanregistret och det lägre registret är dock underbart rikt och fulltonigt. Och hon vet hur hon ska använda sin röst för dramatisk effekt! I tredje aktens uppgörelse med Wotan så är hon inget mindre än glimrande. Hon sjöng tårar i mina ögon.
(Tyvärr är jag inte helt överens med hennes dramatiska tolkning i andra akten, jag saknar den unga kvinnans öppna trotsighet. Hon blir mer av grälande mogen kvinna.)

Greer Grimsley är en av de sångare som är synonym med en roll - i detta fall Wotan. Hans röst har en sonor klang med en rikedom i det lägre registret. Dock frigör sig inte rösten på höjden, utan börjar istället svaja. Och tyvärr låter han som en typisk Wagner-baryton – rösten flödar inte, utan den stannar liksom i käkpartiet. Det blir mer prat än sång. Får mig att tänka på uttrycket ”Bayreuth-hosta”. Dramatiskt tar jag honom på fullt allvar - han ÄR Wotan. Hans oförmåga att knyta an på ett medmänskligt plan är tydlig. Först i "Der Augen leuchtendes Paar" visar han en glimt av att knyta an - här rämnar han. Till den kanske vackraste musik som Wagner skrivit. 

En av föreställningens absoluta höjdpunkter är Katarina Dalayman som Wotans prövade hustru Fricka. Hennes röst har en underbart varm klang. Det lägre registret är fullt och rikt. Jag får aldrig känslan av att hon anstränger sig. Hennes tolkning är dessutom otroligt intelligent rakt igenom. 

Gänget av valkyrior (ingen nämnd - ingen glömd) bjuder på sina olika röstklanger på ett attraktivt sätt. Men orkesterns redan något långsamma tempo i tredje aktens inledning dras ner rejält när valkyriorna tar ton. Dirigenten och orkestern får helt enkelt sakta in för att anpassa sig valkyriornas svårigheter att snabbt ta sig mellan de olika tonerna. Här hade jag gärna sett ett snabbare "fotarbete".

Kungliga Hovkapellet gör det de ska göra i en som vanligt habil insats. Den riktigt breda klangen infinner sig inte, det kan delvis bero på att den här musiken skulle tjäna på en något större numerär. I tillägg brister det i precision och samklang av och till.

Constantin Trinks gör ett bra jobb, men han får det inte att brinna i orkestern. Det blir korrekt, inte mer.

Kanske det mest fantastiska ändå var tystnaden efter sluttonen. Det var magiskt. Med Brünnhilde liggande kvar på scenen. Vackert. Gripande.