och Casa do Lindo
Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigenter: Alan Gilbert och Folke Alin
Recitatör: Stina Ekblad
Stravinskij: Historien om en soldat
Britten: A.M.D.G.
Brahms: Symfoni nr 1 c moll
Coronavirus. Förbud mot samlingar med mer än 50 människor.
Rädsla. Oro. Avstånd. Ett samhälle som har stannat upp på många områden.
Berwaldhallen ställer inte in. De ställer om. Och musiker och sångare ställer upp.
Ändrade program. Ändrade medverkande. Koncentrerat repetitionsarbete.
Ikväll bjöd de på ett fullödigt program på allra högsta nivå inför en tom konsertsal - men tack vare radiosändning i P2 och livestreaming på Berwaldhallen Play nådde de oss vid köksbord, i TV-soffor, i läsfåtöljer eller var vi nu än befann oss.
Min beundran för Stina Ekblad är enorm. Hennes nyfikna närvaro i vad hon än tar sig an berör. Oavsett om det handlar om att spela Mor Aase på Dramaten, recitera Förklädd gud i någon kyrka eller ha en biroll som rättsläkare i en svensk TV-serie. Ikväll tog hon sig an samtliga roller i Stravinskijs virtuosa verk från det första världskriget. Hon samspelade med musikerna och skapade något intensivt levande. Tack!
Och musikerna.... Här kan vi definitivt tala om virtuoser. Det är nämligen vad som krävs av var och en av de sju musikerna i detta komplexa och komplicerade verk. Här skuttar taktarter och insatser hej vilt. Men allt satt som en smäck!
Radiokören ställde upp med halv besättning, dvs 16 sångare. I Brittens sånger i cykeln A.D.M.G. kom deras professionella precision till sin fulla rätt. När man sjunger på precist så lyfter den här skenbart enkla musiken och blir eterisk. Även om Britten drog tillbaka det här verket hösten 1939, strax efter utbrottet av andra världskriget, så vill jag påstå att det utmärkt väl placerar sig bland hans främsta verk. Om än inte helt typiskt för hans sätt att komponera.
Brahms första symfoni har jag en smula komplicerad relation till. Faktiskt präglas hela min relation till Brahms musik av kluvenhet. Jag känner hans genialitet i pianokonserterna, pianoverken opus 116-119, andra och tredje symfonierna, det tyska rekviet. Men mycket av det övriga hittar inte in till mig. Så är det också med första symfonin. Visst ser jag behärskningen av formen. Visst hör jag hornens klang i sista satsen. Men ändå. Inte riktigt ända fram.
Dock känner jag igen en riktigt bra tolkning när jag hör en. En något mindre orkesternumerär klingade brett, precist och inspirerat under Alan Gilberts genommusikaliska ledning. Han formade konturer och klanger som tydligt följde symfonins utveckling från c-moll till jublande C-dur. Jag har ändå några invändningar kring detaljer. Varför dessa korthuggna betoningar av korta eller punkterade noter i första satsen? Det bryter flödet. Det blir aggressivt istället för betonat. Detta är tyvärr ett vanligt beteende i moderna tolkningar. Jag önskar att dirigenter och orkestrar ägnade mer tid åt toners avslut och att de lät tonerna klinga.
Jag är djupt tacksam för möjligheten att få höra förstklassig musik framförd på ett förstklassigt sätt att förstklassiga musiker och sångare.
Britten: A.M.D.G.
Brahms: Symfoni nr 1 c moll
Coronavirus. Förbud mot samlingar med mer än 50 människor.
Rädsla. Oro. Avstånd. Ett samhälle som har stannat upp på många områden.
Berwaldhallen ställer inte in. De ställer om. Och musiker och sångare ställer upp.
Ändrade program. Ändrade medverkande. Koncentrerat repetitionsarbete.
Ikväll bjöd de på ett fullödigt program på allra högsta nivå inför en tom konsertsal - men tack vare radiosändning i P2 och livestreaming på Berwaldhallen Play nådde de oss vid köksbord, i TV-soffor, i läsfåtöljer eller var vi nu än befann oss.
Min beundran för Stina Ekblad är enorm. Hennes nyfikna närvaro i vad hon än tar sig an berör. Oavsett om det handlar om att spela Mor Aase på Dramaten, recitera Förklädd gud i någon kyrka eller ha en biroll som rättsläkare i en svensk TV-serie. Ikväll tog hon sig an samtliga roller i Stravinskijs virtuosa verk från det första världskriget. Hon samspelade med musikerna och skapade något intensivt levande. Tack!
Och musikerna.... Här kan vi definitivt tala om virtuoser. Det är nämligen vad som krävs av var och en av de sju musikerna i detta komplexa och komplicerade verk. Här skuttar taktarter och insatser hej vilt. Men allt satt som en smäck!
Radiokören ställde upp med halv besättning, dvs 16 sångare. I Brittens sånger i cykeln A.D.M.G. kom deras professionella precision till sin fulla rätt. När man sjunger på precist så lyfter den här skenbart enkla musiken och blir eterisk. Även om Britten drog tillbaka det här verket hösten 1939, strax efter utbrottet av andra världskriget, så vill jag påstå att det utmärkt väl placerar sig bland hans främsta verk. Om än inte helt typiskt för hans sätt att komponera.
Brahms första symfoni har jag en smula komplicerad relation till. Faktiskt präglas hela min relation till Brahms musik av kluvenhet. Jag känner hans genialitet i pianokonserterna, pianoverken opus 116-119, andra och tredje symfonierna, det tyska rekviet. Men mycket av det övriga hittar inte in till mig. Så är det också med första symfonin. Visst ser jag behärskningen av formen. Visst hör jag hornens klang i sista satsen. Men ändå. Inte riktigt ända fram.
Dock känner jag igen en riktigt bra tolkning när jag hör en. En något mindre orkesternumerär klingade brett, precist och inspirerat under Alan Gilberts genommusikaliska ledning. Han formade konturer och klanger som tydligt följde symfonins utveckling från c-moll till jublande C-dur. Jag har ändå några invändningar kring detaljer. Varför dessa korthuggna betoningar av korta eller punkterade noter i första satsen? Det bryter flödet. Det blir aggressivt istället för betonat. Detta är tyvärr ett vanligt beteende i moderna tolkningar. Jag önskar att dirigenter och orkestrar ägnade mer tid åt toners avslut och att de lät tonerna klinga.
Jag är djupt tacksam för möjligheten att få höra förstklassig musik framförd på ett förstklassigt sätt att förstklassiga musiker och sångare.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar