Inte riktigt hela vägen

PianoVisions på Konstakademien 2021-11-21

Imogen Cooper, piano

Schubert: Sonat i a-moll D845

Ravel: Sonatin

Liszt: Les jeux d’eaux a la villa d’Este

Ravel: Jeux d’eau

Ravel: Valses Nobles et Sentimentales

Liszt: Ungersk Rapsodi nr. 13 i a-moll

Det var med stora förhoppningar jag ikväll slog mig ner på min vanliga plats i Konstakademins hörsal. Både pianisten och programmet var mycket lockande. Men kanske var mina förväntningar lite för högt ställda, eller så har jag och Imogen Cooper lite olika syn på den här musiken. Med andra ord - min smak är sannolikt inte lika utvecklad.

Schubert-sonaten tog hon sig an i stor stil. Det blev bitvis nästan orkestralt brett, på gränsen till "slamrigt", vilket musiken inte riktigt tålde. På toppen av det använde hon mycket pedal vilket också bidrog till en känsla av "för mycket". Det var desto bättre när hon mejslade fram de små infallen, speciellt i första satsen. 

Som ung studerade Imogen Cooper i Paris för en person som hade fått anvisningar direkt från Ravel. Det märktes att hon hade en klar bild av vad hon ville göra av musiken. Melodin fick en framskjuten plats, ofta på bekostnad av klangfärger. Men jag tyckte nog att det blev lite väl sakligt och nyktert. Det blev speciellt tydligt i Valses Nobles et Sentimentales där hon lät bli att ta ut svängarna - något som behövs i ett par av satserna. 

I det första stycket av Liszt hände det dock saker. Här fick hon till ett glitter och klang med en perfekt avvägd teknik. I den avslutande ungerska rapsodin så kändes musiken lite väl tom och innehållslös. Och det skyller jag faktiskt på Liszt.  

Så spelar man Wagner!

Kungliga Operan (Stockholm) 2021-11-20

Wagner: Die Walküre

Dirigent: Alan Gilbert
Kungliga Hovkapellet

Regi: Staffan Valdemar Holm

Scenografi: Bente Lykke Möller

Ljus: Torben Lendorph

Siegmund: Joachim Bäckström
Sieglinde: Cornelia Beskow
Hunding: Lennart Forsén
Brünnhilde: Ingela Brimberg
Wotan: Greer Grimsley
Fricka: Katarina Dalayman

Helmwige: Angela Rotondo
Gerhilde: Emma Vetter
Ortlinde: Sara Olsson
Waltraute: Niina Keitel
Siegrune: Monika Mannerström Skog
Rossweise: Susann Végh
Grimgerde: Klementina Savnik
Schwertleite: Kristina Martling


Precis när covid-19 slog till i mars förra året streamade Open den här produktionen i ett halvkonsertant framförande. Föga visste vi då att det skulle dröja nästan två år innan salongen kunde fyllas med publik igen.

Redan i den första takten satte Hovkapellet an tonen (no pun intended) för kvällen. Det var klang, bett, skärpa, intensitet, dramatik, värme i orkesterdiket. Klangen flödade som om den vore glödande lava. Alan Gilbert är helt enkelt en mästare - han fick orkestern att låta som jag sällan hört den. Han lät orkestern vara en del av dramat - precis vad Wagner hade som avsikt.

Detta orkestersvall skedde mot en scenisk bakgrund som var genial i all sin enkelhet. Bente Lykke Möllers lösning bygger på det fyrkantiga rummet i total symmetri. Vi ser en värld som ännu är i ordning. 

Med Torben Lendorphs extremt effektiva ljussättning skapas djup och tydlighet.

Och jag måste nämna tredje aktens otroligt effektiva filmsekvenser av springande hästar och flammande lågor. Illusionen var perfekt. 

Rollerna var genomgående välbesatta, det är i huvudsak samma sångare som i mars 2020. Några skillnader är det dock. 

En mycket sympatisk skillnad var Cornelia Beskow som Sieglinde. Hon var inget mindre än förstklassig i sin roll. Hennes röst var rent av luxuös i sin rikedom och uttrycksfullhet. Hon behärskade varje register och uttryck. Hon var bedjande, förtvivlad, rädd, stolt. Och allt detta finns i såväl röst som agerande. Helt underbart!

Ingela Brimberg var också ny för mig i rollen som Wotans favoritvalkyria - Brünnhilde. Hon hittade den unga kvinnans trots och vilja på ett övertygande sätt, framför allt vokalt. I tredje akten blev hennes vädjanden gripande när hon samlade all känsla och närvaro i rösten. I de bästa stunderna så klingade rösten helt fri, om än inte med den storlek vi ofta hör i rollen. Men hon var den mänskliga och systerliga Brünnhilde fullt övertygande.

Greer Grimsley var utomordentlig sceniskt, även om jag ibland hade önskat att han hade fått lite mer personregi. Det finns ännu mer att ta vara på rent fysiskt i rollen. Vokalt var han även denna gång något begränsad - rösten lämnade aldrig riktigt kroppen. I det övre registret blev det pressat, och i det lägre kändes det som klassisk "Bayreuth-hosta".

Joachim Bäckström hade stål i rösten, och han var helt orädd vokalt. Det betalade sig - han blev trovärdig som aningslös hjälte.

Kvällens överraskning för mig var Lennart Forsén. Jag var inte alls nöjd med honom i mars förra året i den här rollen. Men nu var han faktiskt som klippt och skuren. Rösten klingar fritt och med ett härligt bett. Han låter helt enkelt farlig på riktigt. 

Katarina Dalayman som Fricka gjorde allt rätt på scen, men det var synd att hon för kvällen var något skvalpig i det lägre registret.

Gänget med valkyrior skapade en effektiv mångfald genom sina olika röstklanger.

Detta var en kväll av dramatik - väldigt mycket tack vare ett inspirerat Hovkapell under den superbe Alan Gilbert!

I två mästares sällskap

PianoVisions på Konstakademien 2021-10-24

Hans Pålsson, piano

Beethoven: Eroica-variationer op 35

Beethoven: Sex bagateller op 126

Beethoven: Sonat nr 32 c-moll op 111

Hans Pålsson kan med rätta sägas vara en legend i svenskt musikliv, inte bara som konserterande pianist, utan även som folkbildare med sina 30 TV-program i serien "I döda mästares sällskap". Det var därför med stora förväntningar jag satte mig till rätta i den intima salen på Konstakademien. Och förväntningarna infriades med råge.

Beethoven skrev sina Eroica-variationer 1802, ett mörkt år i hans liv. Det var då han insåg att den tilltagande dövheten skulle komma att bli total. Det är därför fascinerande att känna den livsbejakande stämningen i musiken. Pålsson förmedlade struktur,  frilade stämmorna och gav utrymme för luft i den annars ganska täta musiken.

De sex bagatellerna skrevs sent i hans liv, de är bland det allra sista han skrev för pianot. De är senare än pianosonaterna, senare än pianokonserterna, senare än symfonierna. Själv höll han den här musiken mycket högt. De är skrivna som en helhet och förebådar på sätt och vis romantiken med sitt personliga tonfall. Man kan se dem som små porträtt eller dagboksanteckningar, eller varför inte som stämningar? De täcker hela skalan från det lyriskt finstämda till det nästan brutalt kraftfulla.

Pålsson spelade dem med mening. Varje ton var avvägd och balanserad. Han fick musiken att andas och sjunga med mänsklig röst. Det var extra tydligt i den tredje bagatellen - Andante, cantabile e grazioso. I den sjätte bagatellen -  Presto, andante amabile e con moto - tog han vara på musikens inneboende mystik. Han fick den att framstå som det den är - musik som bryter ny mark i uttryckets kontraster. Detta är musik som är allt i ett.

Sonaten op 111 är hans sista pianosonat - den har av naturliga skäl fått en särställning för alla pianister. Med den långsamma inledningen tar han avstamp i den traditionella formen, men han fyller den med nytt och mycket personligt innehåll. Allegro-delen utvecklar sig helt organiskt ur den långsamma inledningen. 

Pålsson var mycket precis och pregnant i rytmiken, något som är nödvändigt i den här musiken - här finns inte utrymme för bludder. Hans pianospel hade en helt naturlig andning där det alltid fanns luft. 

Han tog vara på den andra satsens rytmer som ibland bryter mot varandra, ibland så att det nästan blir jazzigt. Men han behöll hela tiden melodilinjen, utan att falla för det showiga. 

Och nog hörde jag "Tochter aus Elysium" från den nionde symfonins slutsats....

En sådan här kväll visar varför Beethoven är en av de största, speciellt för pianot.

Guld, men inte Gould

PianoVisions på Konstakademien 2021-09-04

Anna Christensson, piano

Bach: Goldberg-variationer BWV 988

Den här konserten har blivit inställd/uppskjuten åtminstone två gånger, möjligen tre. Det har varit såväl sjukdom som pandemi. Men nu äntligen skulle den bli av!

Verket med sin aria och 30 variationer är väl något av pianolitteraturens "Seven Summits". Det finns ikoniska inspelningar av den, jag tänker i första hand på Glenn Goulds båda inspelningar. För mig personligen så står Conrad Taos inspelning av arian och den första variationen som han gjorde tillsammans med dansaren Caleb Teicher i Steinway-fabriken i New York i en klass för sig. (Jag väntar fortfarande på att Conrad Tao ska spela in det kompletta verket.)

Men ikväll var det Anna Christensson som tog sig an musiken. Hon visade sig vara en verklig uttolkare av verkets smått kalejdoskopiska karaktär. Hon fångade en mängd uttryck, och lät varje variation bli en egen liten värld. 

Hennes spel var hela tiden flytande. Hon fångade de olika stämmorna och separerade dem föredömligt. Hennes fraseringar hade hela tiden en tydlig riktning. 

Jag upplevde inte mycket av cembalotanke i hennes förhållningssätt. Istället lät hon klangen ibland smaka till och med av Chopin, som t ex i variation nr 25. 

Generellt valde hon en utåtriktad tolkning med mycket gestik. Hennes spel ville hela tiden kommunicera med lyssnaren, det var inte alls som att lyssna in på något privat. Och det fungerade alldeles utmärkt!