Så spelar man Wagner!

Kungliga Operan (Stockholm) 2021-11-20

Wagner: Die Walküre

Dirigent: Alan Gilbert
Kungliga Hovkapellet

Regi: Staffan Valdemar Holm

Scenografi: Bente Lykke Möller

Ljus: Torben Lendorph

Siegmund: Joachim Bäckström
Sieglinde: Cornelia Beskow
Hunding: Lennart Forsén
Brünnhilde: Ingela Brimberg
Wotan: Greer Grimsley
Fricka: Katarina Dalayman

Helmwige: Angela Rotondo
Gerhilde: Emma Vetter
Ortlinde: Sara Olsson
Waltraute: Niina Keitel
Siegrune: Monika Mannerström Skog
Rossweise: Susann Végh
Grimgerde: Klementina Savnik
Schwertleite: Kristina Martling


Precis när covid-19 slog till i mars förra året streamade Open den här produktionen i ett halvkonsertant framförande. Föga visste vi då att det skulle dröja nästan två år innan salongen kunde fyllas med publik igen.

Redan i den första takten satte Hovkapellet an tonen (no pun intended) för kvällen. Det var klang, bett, skärpa, intensitet, dramatik, värme i orkesterdiket. Klangen flödade som om den vore glödande lava. Alan Gilbert är helt enkelt en mästare - han fick orkestern att låta som jag sällan hört den. Han lät orkestern vara en del av dramat - precis vad Wagner hade som avsikt.

Detta orkestersvall skedde mot en scenisk bakgrund som var genial i all sin enkelhet. Bente Lykke Möllers lösning bygger på det fyrkantiga rummet i total symmetri. Vi ser en värld som ännu är i ordning. 

Med Torben Lendorphs extremt effektiva ljussättning skapas djup och tydlighet.

Och jag måste nämna tredje aktens otroligt effektiva filmsekvenser av springande hästar och flammande lågor. Illusionen var perfekt. 

Rollerna var genomgående välbesatta, det är i huvudsak samma sångare som i mars 2020. Några skillnader är det dock. 

En mycket sympatisk skillnad var Cornelia Beskow som Sieglinde. Hon var inget mindre än förstklassig i sin roll. Hennes röst var rent av luxuös i sin rikedom och uttrycksfullhet. Hon behärskade varje register och uttryck. Hon var bedjande, förtvivlad, rädd, stolt. Och allt detta finns i såväl röst som agerande. Helt underbart!

Ingela Brimberg var också ny för mig i rollen som Wotans favoritvalkyria - Brünnhilde. Hon hittade den unga kvinnans trots och vilja på ett övertygande sätt, framför allt vokalt. I tredje akten blev hennes vädjanden gripande när hon samlade all känsla och närvaro i rösten. I de bästa stunderna så klingade rösten helt fri, om än inte med den storlek vi ofta hör i rollen. Men hon var den mänskliga och systerliga Brünnhilde fullt övertygande.

Greer Grimsley var utomordentlig sceniskt, även om jag ibland hade önskat att han hade fått lite mer personregi. Det finns ännu mer att ta vara på rent fysiskt i rollen. Vokalt var han även denna gång något begränsad - rösten lämnade aldrig riktigt kroppen. I det övre registret blev det pressat, och i det lägre kändes det som klassisk "Bayreuth-hosta".

Joachim Bäckström hade stål i rösten, och han var helt orädd vokalt. Det betalade sig - han blev trovärdig som aningslös hjälte.

Kvällens överraskning för mig var Lennart Forsén. Jag var inte alls nöjd med honom i mars förra året i den här rollen. Men nu var han faktiskt som klippt och skuren. Rösten klingar fritt och med ett härligt bett. Han låter helt enkelt farlig på riktigt. 

Katarina Dalayman som Fricka gjorde allt rätt på scen, men det var synd att hon för kvällen var något skvalpig i det lägre registret.

Gänget med valkyrior skapade en effektiv mångfald genom sina olika röstklanger.

Detta var en kväll av dramatik - väldigt mycket tack vare ett inspirerat Hovkapell under den superbe Alan Gilbert!