Inte riktigt hela vägen

PianoVisions på Konstakademien 2021-11-21

Imogen Cooper, piano

Schubert: Sonat i a-moll D845

Ravel: Sonatin

Liszt: Les jeux d’eaux a la villa d’Este

Ravel: Jeux d’eau

Ravel: Valses Nobles et Sentimentales

Liszt: Ungersk Rapsodi nr. 13 i a-moll

Det var med stora förhoppningar jag ikväll slog mig ner på min vanliga plats i Konstakademins hörsal. Både pianisten och programmet var mycket lockande. Men kanske var mina förväntningar lite för högt ställda, eller så har jag och Imogen Cooper lite olika syn på den här musiken. Med andra ord - min smak är sannolikt inte lika utvecklad.

Schubert-sonaten tog hon sig an i stor stil. Det blev bitvis nästan orkestralt brett, på gränsen till "slamrigt", vilket musiken inte riktigt tålde. På toppen av det använde hon mycket pedal vilket också bidrog till en känsla av "för mycket". Det var desto bättre när hon mejslade fram de små infallen, speciellt i första satsen. 

Som ung studerade Imogen Cooper i Paris för en person som hade fått anvisningar direkt från Ravel. Det märktes att hon hade en klar bild av vad hon ville göra av musiken. Melodin fick en framskjuten plats, ofta på bekostnad av klangfärger. Men jag tyckte nog att det blev lite väl sakligt och nyktert. Det blev speciellt tydligt i Valses Nobles et Sentimentales där hon lät bli att ta ut svängarna - något som behövs i ett par av satserna. 

I det första stycket av Liszt hände det dock saker. Här fick hon till ett glitter och klang med en perfekt avvägd teknik. I den avslutande ungerska rapsodin så kändes musiken lite väl tom och innehållslös. Och det skyller jag faktiskt på Liszt.  

Så spelar man Wagner!

Kungliga Operan (Stockholm) 2021-11-20

Wagner: Die Walküre

Dirigent: Alan Gilbert
Kungliga Hovkapellet

Regi: Staffan Valdemar Holm

Scenografi: Bente Lykke Möller

Ljus: Torben Lendorph

Siegmund: Joachim Bäckström
Sieglinde: Cornelia Beskow
Hunding: Lennart Forsén
Brünnhilde: Ingela Brimberg
Wotan: Greer Grimsley
Fricka: Katarina Dalayman

Helmwige: Angela Rotondo
Gerhilde: Emma Vetter
Ortlinde: Sara Olsson
Waltraute: Niina Keitel
Siegrune: Monika Mannerström Skog
Rossweise: Susann Végh
Grimgerde: Klementina Savnik
Schwertleite: Kristina Martling


Precis när covid-19 slog till i mars förra året streamade Open den här produktionen i ett halvkonsertant framförande. Föga visste vi då att det skulle dröja nästan två år innan salongen kunde fyllas med publik igen.

Redan i den första takten satte Hovkapellet an tonen (no pun intended) för kvällen. Det var klang, bett, skärpa, intensitet, dramatik, värme i orkesterdiket. Klangen flödade som om den vore glödande lava. Alan Gilbert är helt enkelt en mästare - han fick orkestern att låta som jag sällan hört den. Han lät orkestern vara en del av dramat - precis vad Wagner hade som avsikt.

Detta orkestersvall skedde mot en scenisk bakgrund som var genial i all sin enkelhet. Bente Lykke Möllers lösning bygger på det fyrkantiga rummet i total symmetri. Vi ser en värld som ännu är i ordning. 

Med Torben Lendorphs extremt effektiva ljussättning skapas djup och tydlighet.

Och jag måste nämna tredje aktens otroligt effektiva filmsekvenser av springande hästar och flammande lågor. Illusionen var perfekt. 

Rollerna var genomgående välbesatta, det är i huvudsak samma sångare som i mars 2020. Några skillnader är det dock. 

En mycket sympatisk skillnad var Cornelia Beskow som Sieglinde. Hon var inget mindre än förstklassig i sin roll. Hennes röst var rent av luxuös i sin rikedom och uttrycksfullhet. Hon behärskade varje register och uttryck. Hon var bedjande, förtvivlad, rädd, stolt. Och allt detta finns i såväl röst som agerande. Helt underbart!

Ingela Brimberg var också ny för mig i rollen som Wotans favoritvalkyria - Brünnhilde. Hon hittade den unga kvinnans trots och vilja på ett övertygande sätt, framför allt vokalt. I tredje akten blev hennes vädjanden gripande när hon samlade all känsla och närvaro i rösten. I de bästa stunderna så klingade rösten helt fri, om än inte med den storlek vi ofta hör i rollen. Men hon var den mänskliga och systerliga Brünnhilde fullt övertygande.

Greer Grimsley var utomordentlig sceniskt, även om jag ibland hade önskat att han hade fått lite mer personregi. Det finns ännu mer att ta vara på rent fysiskt i rollen. Vokalt var han även denna gång något begränsad - rösten lämnade aldrig riktigt kroppen. I det övre registret blev det pressat, och i det lägre kändes det som klassisk "Bayreuth-hosta".

Joachim Bäckström hade stål i rösten, och han var helt orädd vokalt. Det betalade sig - han blev trovärdig som aningslös hjälte.

Kvällens överraskning för mig var Lennart Forsén. Jag var inte alls nöjd med honom i mars förra året i den här rollen. Men nu var han faktiskt som klippt och skuren. Rösten klingar fritt och med ett härligt bett. Han låter helt enkelt farlig på riktigt. 

Katarina Dalayman som Fricka gjorde allt rätt på scen, men det var synd att hon för kvällen var något skvalpig i det lägre registret.

Gänget med valkyrior skapade en effektiv mångfald genom sina olika röstklanger.

Detta var en kväll av dramatik - väldigt mycket tack vare ett inspirerat Hovkapell under den superbe Alan Gilbert!