Intensitet!!!

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-01-28

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Jukka-Pekka Saraste
Solist: Truls Mörk, violoncell

Dvorak: Konsert för violoncell h-moll

Nielsen: Symfoni nr 5

Att para ihop de här två verken visar på tilltro till hur mycket publikens hjärtan tål av intensitet. Och det blev mycket riktigt en kväll med "bakoversveis" som en norrman skulle ha uttryckt det.

Mörk gav Dvoraks konsert en täthet och vibrerande intensitet som gick utanpå det mesta jag har hört av tolkningar. Uttolkare som Rostropovitj och Helmersson kändes svala i jämförelse. 

Han verkade brinna av en vilja att nå fram - att övertyga oss i publiken. I den första satsen blev det på gränsen till aggressivt ibland. Och orkestern var helt med på noterna(!), inte minst briljerade valthornen. 

I den andra satsen drog Mörk ut på fraserna tills de nästan brast. Det ledde någon gång till små slitningar med dirigent och orkester, men det var lätt att överse med i denna högst personliga och superromantiska tolkning. 

Den tredje satsen bjöd på precisionsspel de luxe. Alla spelade som om livet stod på spel. Här fanns spänst och nerv. Varje ton och varje insats satt som en smäck.  Kontakten i avsnittet av samspel mellan solocellon och konsertmästarsolot var sublim. 

Totalt sett var detta mer än magnifikt - det var en personlig tolkning med hjärtat på rätt plats.

Och att se musikerna le när de spelar säger något.

Nielsens femte symfoni är ett intrikat verk som kräver en tydlig idé från dirigentens sida. Den tanken fanns helt klart där ikväll. Saraste visste vad han ville, och orkestern svarade upp helt och fullt. Med sparsmakade gester och decennier av erfarenhet överfördes det noggranna repetitionsarbetet till en helgjuten och övertygande tolkning. 

Den första satsen kan lätt bli rapsodisk, men Saraste höll ihop det med hjälp av organiska övergångar. När orkestern stundtals möts i gemensamt melodisk avsnitt sjunger de med en enda röst - med hornen på toppen. Trots att virveltrumma och bleckblås försöker spräcka det hela så tar stråket hem matchen med en enkel halvtonshöjning. Eller vad säger trumman i fjärran? Och är klarinetten klagande eller längtande?

Den andra satsen tar avspark mitt i ett storstadslarm. Vi hör individuella glimtar av vardaglig verklighet. Det lyriska avsnittet fungerar som en mellansats i satsen. Den följande kraftfulla breddningen påminner om tidigare Nielsen-symfonier. Innan vi åter landar i storstadens larm.

Detta var ett av de sällsynta tillfällen då allt samverkade - musik, dirigent, orkester - och publik. En kväll som bars av en känsla av att ha mött musikens kärna.