Obeveklig naturkraft

Kungliga Operan (Stockholm) 2013-02-25

Puccini: Turandot

Kungliga Hovkapellet

Kungliga Operans kör

Regi, scenografi och ljus: Marco Arturo Marelli
Kostymer: Dagmar Niefind-Marelli
Dirigent: Thomas Söndergaard

Turandot: Nina Stemme
Calaf: Riccardo Massi
Liu: Yana Kleyn
Timur: Michael Schmidberger
Ping: Ola Eliasson
Pang: Daniel Ralphsson
Pong: Niklas Björling Rygert
m fl

Efter att ha hört premiären "live" på radion så gick jag till Operan med blandade känslor.
Radiosändningen hade visat upp en lyhörd tolkning med ett fantastiskt orkesterspel där detaljer och nyanser fått komma till sin fulla rätt. Däremot var jag inte så imponerad av Nina Stemme i titelrollen; jag hade upplevt hennes röst som ansträngd och med ett störande stort vibrato.
På plats i salongen kunde jag konstatera att Tomas Söndergaards tolkning var lika plastisk, nyanserad, romantisk och obeveklig som radiosändningen hade indikerat. Kanske Hovkapellet inte spelade på riktigt samma nivå som vid premiären, men de får ändå godkänt med råge. Operakören var dessutom alldeles strålande i sin täthet och tydlighet.
Men jag fick revidera 50% av mina tidigare intryck.... Nina Stemme var fantastisk i rollen som Turandot. Hennes röst var vulkaniskt intensiv med en brännande klang som var extremt väl fokuserad. Det fanns en äkthet i uttrycket som skapade en alldeles egen verklighet. Hon gjorde Turandot mänsklig.
Tyvärr var Riccardo Massi inte helt idealisk i rollen som Calaf. Han var sceniskt mycket bra, men vokalt räckte han inte till. Hans något barytonala klang lyckades inte bära fram Calafs desperation, värme och triumf.
En som däremot vann mitt och den övriga publikens hjärta var Yana Kleyn som Liu. Hon sjöng med en värme och en nakenhet i uttrycket som gjorde att hela salongen höll andan. Det är en glädje att få höra en röst med sådan renhet, böjlighet, fokus och närvaro.
Michael Schmidberger som Timur var en felbesättning. Det krävs en betydligt bättre röst för att kunna fylla en så statuarisk roll med känsla.
Däremot var Ping, Pang och Pong utmärkta - scensiskt såväl som vokalt. Jag vill ge en extra eloge till Niklas Björling Rygert vars tenor klingade helt obesvärat.

Eter att först varit lite undrande över scenografin så kom jag att ändra syn under föreställningens gång. De olika scenografielementen skapade en interaktion som lyfte fram det viktiga i operan. Speciellt löste den det vanliga problemet med "folkmassorna" på ett genialt sätt.
Regin var konsekvent och lyckades lyfta fram sin tanke med kärleken sedd från två håll - Turandots och Calafs. Men tyvärr så lät regissören scenerna med Ping, Pang och Pong bli för tunga i förhållande till helheten. Det gjorde att element som inte stöttade kärntemat fick för stor plats, t ex Turandots "blodtörstighet" när det gäller de tidigare halshuggna friarna.

Genomgående en storartad föreställning som i hög grad bars av Thomas Söndergaard och Nina Stemme.

Hollywood exiles

KonserthusetKungliga FilharmonikernaDaniel Hope - violinAlexander Shelley - dirigent
Filmmusik. Så viktigt, men ändå så anonymt. Musik spelar en otroligt viktig roll i de allra flesta filmer idag. Det läggs stor möda på att skapa musik som bär och fördjupar skeendet. Vissa tongångar är mycket starkt förknippade med vissa filer eller scener ur filmer. Ibland används redan komponerad musik, som t ex den långsamma satsen ur Mozarts pianokonsert nummer 21 som användes i filmen "Elvira Madigan". Det är till och med så att konserten i många sammanhang har fått bära tillnamnet "Elvira Madigan".Allt oftare används specialskriven musik som får en stark roll i filmen. Tänk bara på John Williams music till Star Wars. I några sammanhang har man försökt få musiken att leva självständigt utanför biosalongen. Det gäller t ex Howard Shores musik till Sagan om Ringen. 
Den moderna filmmusiken föddes i Hollywood, men den föddes av europeiska tonsättare. Några av dem fick vi möta i Konserthuset - Korngold, Rózsas, Morricone, Weill. I tillägg fick vi musik av de USA-födda tonsättarna Newman och Williams som burit vidare den tradition som introducerades från Europa.
Kvällens huvudnummer var Korngolds violinkonsert. Daniel Hope arbetade hårt och presenterade en briljant ton. Tyvärr så var inte solist och dirigent/orkester riktig samspelade så det drog åt många olika håll. Hope gavs inte utrymme för det romantiska utspel som konserten kräver. 
De övriga styckena från filmer som Cinema Paradino, American Beauty, Ben-Hur och Schindler's list var vackra stämningsbilder, men blir lite bagatellartade utan det visuella elementet. 

En romantisk Bartok

Berwaldhallen

Jörg Widmann: Antifon

Bartok: Riddar Blåskäggs borg

Radiosymfonikerna

Dirigent: Daniel Harding

Solister: Elena Zjidkova och Gábor Bretz

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – Radiosymfonikerna under Daniel Harding åstadkommer storverk!  Den här gången fortsatte de sin verksamhet med att ge operor konsertant. Det är inte alltid som operor fungerar på konsertscenen, men just Bartoks Riddar Blåskäggs borg är en opera som faktiskt fungerar i det här formatet.

Harding valde en romantisk tolkning med grund i en varm och tät stråkklang. Han skapade böljande rörelser där stråket rörde sig som en enda organism - både hörbart och synbart. Det fanns en laddning och ett engagemang som genomsyrade varje musiker ner till sista pult. Jag vill speciellt lyfta fram förstaviolinerna och kontrabasarna. Förstaviolinernas lyster var rent magisk. Kontrabasarnas bett och sonoritet stod i en helt egen klass – även i en internationell jämförelse.

Träblåset glänste i förstklassiga solistiska insatser, speciellt måste förstaklarinettisten nämnas. Ordet ekvilibristisk ligger nära till hands.
Men mest påtagligt var den grad av total integration och gemensam riktning som orkestern uppnådde. Detta är i hög grad Daniel Hardings förtjänst. Han ger intrycket av att ge en tydlig riktning, men ändå ge utrymme för de enskilda musikernas initiativ inom den riktningen.

Elena Zjidkova gestaltade en fascinerande Judith, full av liv och kärlek. Hennes livsbejakande tolkning tydliggjorde den del av tragiken i operan som ligger i att inte ens det kan bryta Blåskäggs obeveklighet och ödets gång. Zjidkovas röst strålade utan att någonsin förlora sin mänsklighet.
Gábor Bretz var en smula torr Blåskägg som inte riktigt fyllde rollen. Han sjöng polerat, men utan den känslomässiga botten som jag vill höra i rollen. Hans tolkning gjorde det svårt att förstå varför Judith inte kunde övervinna honom.

Daniel Harding visade att han inte bara är en förstklassig dirigent, utan att han även har en talang som entertainer. Med brittiskt torr humor presenterade han verket, utan att för den skull banalisera det.
Men hans största insats var att han visade Bartok som romantiker istället för som den modernist han ofta klassas som.

När allting

När allt står på spel.
När lyckan ligger i ena vågskålen.


När det gäller livet.

Människor med för mycket tid och för liten förmåga

I vissa sammanhang finns det människor som ägnar sig åt att ställa till med problem, bråk och konflikter. Det handlar ofta om olika föreningar som är kopplade till fritidsintressen. Det handlar om smutskastning av personer, om spridning av falsk information - allt i syfte att ställa till problem för en eller flera personer.

Ofta är upprinnelsen rena petitesser och banaliteter som som egentligen inte har någon reell betydelse. Ibland är det rena missuppfattningar som ligger bakom.
Men detta tas till konflikter av monumentala mått där människor som inte alls har med saken att göra dras in. Till slut vet ingen vad det från början egentligen handlade om. Men konflikten fortgår och lever sitt eget liv. Och fördjupas och cementeras.

Det handlar om människor som har på tok för mycket tid till förfogande och alldeles för liten egen förmåga att uträtta något. Detta resulterar i att de ägnar sin tid åt att förminska andra för att själva framstå som större. Istället för att förkovra sig och utveckla sin egen verksamhet så sitter de på olika diskussionsforum och på Facebook och snackar skit om andra - ofta rena lögner eller åtminstone en rejält vinklad eller förvriden sanning.
Den här sortens människor saknar oftast en realistisk självbild, de anser sig som otroligt duktiga, kunniga, seriösa och framgångsrika. Faktum är att man hos dem ofta kan hitta några av de personlighetsdrag som konstituerar en psykopatisk personlighet.
Ofta framstår de som otroligt kunniga och engagerade för "en god sak". Men det krävs inte mycket för att genomskåda dem. Ändå lyckas de dupera många. Typiskt är dock att förr eller senare så gör de sig omöjliga. Då tvingas de gå vidare och söka sig en fan club någon annanstans. Och så fortsätter det.

Egentligen vill man bara vända ryggen åt dem, men tyvärr kan de i vissa lägen skapa sådana problem att det förhållningssättet inte är hållbart. Eftersom man inte kan diskutera med dem på ett konstruktivt sätt så får man nöja sig med att göra en tydlig och öppen markering så att åtminstone mer reflekterande individer i omgivningen kan få sig en tankeställare.
Men man får aldrig ta de här personernas agerande personligt.