Bilder som berör

För ett par månader sedan såg jag en affisch om en fotoutställning på ett galleri på Lidingö. Av någon anledning så blev jag nyfiken. Ett par veckor senare var jag där med en kompis. Vi blev båda mycket fascinerade av bilderna.
Fotografen var Richard von Hofsten och utställningen var "I John Bauers sagoskogar". Han drar in betraktaren i en värld mitt emellan fantasi och verklighet. Han skildrar det vi anar i ögonvrån, men som visar sig vara ett träd när vi vänder blicken mot det. Eller? Bilderna är drömska och trolska. ånga av bilderna åtföljs av fotografens egna texter som ger andra ingångar i bildernas värld.

Idag var jag och såg några av hans bilder från hans förra stora utställning "I Linnés fotspår" som bl a representerade Sverige vid Världsutställningen 2013. Den visas på Gullvivan på Lidingö från och med idag och några veckor framåt.
Det är helt fantastiska bilder som existerar i par - en växt och en scen med en människa. De tvådimensionella växtbilderna avbildar hela växten och blir en slags dörr in i de mänskliga bilderna som alla har ett fascinerande djup i sig. Man dras in i en värld mitt emellan dröm och verklighet i bilderna. Bilderna är som spillror av drömmar. De rymmer längtan, sorg, trots, resignation, trötthet, förvirring. Bilderna är extremt suggestiva. Hos mig väcker de berättelser.

Besök Gullvivan på Södra Kungsvägen 62 på Lidingö.
Och besök Richard von Hofsten foto.

Tankar om att tänka

Det är bra att tänka. Det är klokt att dra lärdom av det som har hänt. Det underlättar om man försöker förstå det som händer. Det är viktigt att planera för framtiden.
Det handlar om en ström av erfarenhet, förståelse och konsekvens. Iaktta skeenden, inse samband, dra slutsatse. Att tänka - helt enkelt.

Och samtidigt så kan tänkande få ordentligt negativa följder.
När du låter tidigare negativa upplevelser få skymma verkligheten.
När du tror att du bygger ditt tänkande på fakta fast det bara är gissningar och spekulationer.
När du drar helt fel slutsatser eftersom du inte riktigt gått igenom dina resonemang.
Då hamnar du lätt i negativa, destruktiva eller orealistiska situationer.

Tänk efter hur du tänker.
Du är jag.

Går jag för fort?

Den sista tiden har varit en tid av insikter. Jag har mött människor och hamnat i situationer som fått mig att se mig själv ur en annan vinkel. Det har varit spännande, lärorikt och tämligen omtumlande. Jag är glad för de här möjligheterna.

En av de mer banala insikterna har varit min fart när jag går. Jag tar mig fram med stora steg längs raka linjer. Jag småstrosar sällan. Oftast finns det en slags målmedvetenhet i mitt sätt att gå, även när jag egentligen inte har bråttom.
Detta gör att jag, oftare än vad jag egentligen önskar, blir irriterad på människor som går långsamt och/eller som inte lämnar plats där jag ska fram.
Men vad vet jag om deras liv? Kanske de går långsamt för att koppla av och uppleva världen? Kanske de går långsamt i egna tankar av sorg, oro, förtvivlan? Vem är jag att döma?
Min insikt är att jag kanske borde sakta ner och inse att jag inte är ensam på jorden. Att jag borde se de människor som omger mig på ett annat sätt. Kanske jag då kan se även mig själv mer rättvisande?

Jag är tacksam för att en person den här helgen gav mig den insikten. Att stanna upp och se varandra i det viktiga samtalet.
Tack!

Men så starta ett parti då!

I ett inlägg på Svenska Dagbladets ledarsida blottlägger Ivar Arpi en skrämmande okunskap om vad demokrati är och hur det fungerar.
Han skriver bl a: "Relativt stora grupper saknar representation i de etablerade partierna. Det är ett demokratiskt problem som bör tas på allvar."
Han tycks tro att de politiska partierna är någon slags myndigheter som har ett ansvar för att representera alla. Men så är det inte. Politiska partier startas och drivs av människor med vissa idéer och åsikter. I Sverige har vi helt fri partibildning. Om någon har åsikter som de inte tycker sig hitta i de etablerade partierna så står det dem fritt att starta ett nytt parti med de idéerna. Så har i modern tid partier som Ny Demokrati, Sverigedemokraterna, Junilistan, Feministiskt initiativ och Miljöpartiet startats.
Ivar Arpis syn att partierna måste ge utrymme för alla åsikter är i linje med den självcentrerade kravställarmentalitet som råder bland många idag. De vill inte anstränga sig själva, utan företag, organisationer, partier etc ska göra jobbet åt dem. 
Det finns ytterligare ett problem i konsekvensen av Ivar Arpis önskemål - nämligen att våra politiska partier vattnas ur och blir statliga institutioner i vars förlängning enpartistaten finns. 

Läs hela hans inlägg här:
SvD / Ivar Arpi: Tyst majoritet bör höras mer

Våga vägra Almedalen

Nu svämmas media över av inslag från Almedalen. Det är en ständig ström av utspel, intervjuer och rapporter. Och finns det inga utspel att rapportera om eller politiker att intervjua så rapporterar journalisterna om själva veckan och intervjuar varandra.

Vad är egentligen syftet med Almedalsveckan? På plats finns politiker, myndighetsrepresentanter, företagsföreträdare, lobbyister och journalister. Här skapas kontakter på kors och tvärs. Här är ”viktiga” människor tillgängliga för intervjuer och samtal. Så långt kan det ju tyckas vara ett utmärkt tillfälle till informationsfördjupning och granskning.  

Men jag påstår att det är raka motsatsen. I den gemytliga stämningen av sol, vin och fritidsklädsel tillhandahålls en gemytlig scen för tillrättalagda utspel som aldrig granskas på allvar. På Visby ställs inte de svåra frågorna till våra politiker och makthavare. I vänskapliga samspråk med några glas vin sker ingen kritisk granskning. Istället korrumperas medias företrädare mer eller mindre medvetet. Och en annan sak - enbart det faktum att så många företag tycker att det är viktigt att vara på plats visar att här finns möjligheter till vad som annars skulle ses som otillbörlig påverkan av politiker.  

Hela veckan har blivit ett slags ”måste” i kampen om makt, inflytande och en plats i ljuset. Åtminstone är det vad deltagarna påstår eller kanske till och med tror. Almedalsveckan har blivit en metahändelse som har väldigt lite med verkligheten att göra; mer än att det finansieras med verklighetens pengar. Det är vi som betalar en massa människor för att de ska ha en trevlig sommarvecka i Visby. Och så låtsas de att det de gör är viktigt för oss.

Almedalsveckan är en dyr och uppblåst pseudohändelse som korrumperar. Vem ska ifrågasätta det när den tredje statsmakten själv är en del av spelet?