A wish for Christmas

I'm privileged. I live in peace with a home, food, job and people that cares about me.

Many people lack one or more of these things. Does it have to be like that? No, we have the power to change that if we really want.
But what can you and I do? We can reach out to someone that is lonely, we can share a bit of things that we have plenty of, we can say no to the ones that are looking for conflicts. Maybe just a smile and a nice word can make a difference?

The things that we take for granted can be taken from us. What if you and I were poor, homeless, hungry, lonely? What would it mean if someone could see us and include us in their world?

Vintern är nära

På väg hem från Göta. Vi har varit där och firat fars 75-årsdag.
Resan går hur smidigt som helst med Jonas vid ratten. Nu har vi precis tagit en kort paus i Västerås. Har har det SNÖAT! Det ligger ett tunt lager i terrängen och längs vägarna ser det till och med ut som om de har fått ploga. Vintern är nära...

Så ska det låta!

Jag kan bara inte låta bli att svepas med av Cecilia Bartolis sång.
Det handlar inte bara om hennes halsbrytande teknik som är så virtuos att det är svårt att förstå hur hon bär sig åt.
Det handlar framför allt om hennes fullblodsmusikalitet och förmåga att tolka och nå ut med musiken. Hennes energi, vitalitet, ögonkontakt, innerlighet och uppenbara glädje smittar.

Hennes vokala teknik får en och annan purist att sätt upp varningsskyltar, men jag ser inte det problemet. De puristerna utgår från en mycket snäv uppfattning om hur "rätt" ska se ut och låta. De glömmer att deras tolkning bara har varit giltig i lite drygt hundra år. Innan dess sjöng man helt enkelt annorlunda. Då hade man en teknik som gav en möjlighet till snabbare passager och mer kameleontmässig klang.
Cacilia Bartoli har lyckats plocka upp element från den tiden och sytt ihop det med modern teknik på ett superbt sätt.

Lyssna (och se) bara när hon sjunger arian Agitata da due venti ur operan La Griselda av Vivaldi:

Modern konst - en upplevelse

Jag har aldrig varit så särskilt förtjust i det som lite övergripande kallas "modern konst". Oftast verkar det bara konstigt och säger mig absolut ingenting.

Men igår besökte jag Moderna Muséet i Stockholm och såg utställningen med en del av Olle Baertlings verk. Och då hände något. Jag blev helt plötsligt påverkad av det jag såg. Det var som om mönstren, linjerna, fälten, geometrin flyttade sig utanför den själva fysiska bilden. Och inte nog med det, det uppstod en tredje dimension i bilderna. Det jag såg blev mer än det jag såg.

Vi är ofta lata och söker det enkla som ger ett igenkännande. Vi vill kunna tryggt sortera in det vi ser i kända mönster.

Baertlings konst kräver något annat. Den ber oss att glömma allt vi lärt oss om hur det "ska" vara. Den vill att vi bara ser och upplever.

Så varför inte göra ett besök på Moderna och se vad som händer?

Avund - avgrund

Det finns många skäl till att det uppstår klyftor och konflikter mellan människor.

• Rädsla


• Okunskap


• Fördomar


• Motsatta intressen


• mm

Men också avund.

Avund riktat mot någon annan för att den har något som man själv inte har. Eller är något man själv inte är.

Det behöver inte vara så att det rent faktiskt är så att det finns en olikhet, det kan lika gärna vara en mycket subjektiv uppfattning av att man själv är "lägre" än någon annan.

Avund kan handla om materiella saker, men också om positioner eller status.

Avundet initieras i en postition av underläge, och alltför ofta är målet att skaffa sig ett överläge. (Sonnevi skriver ju att undeläget är en förberedelse till överläget.)

I värsta fall är man beredd att försämra det för de som man upplever har det bättre, bara för att minska känslan av underläge.

Avundet går också inåt. Det gnager och skaver. Det blir en negativ spiral där man till slut hamnar en situation där man ser sig som ett offer. Allt som sker tolkar man negativt, och som ett resultat av de skillnader man anser finns.

Avund får inte blandas ihop med strävan att få det bättre. Det är inget fel i att vilja förbättra sin situation. Men det blir fel när viljan att förbättra drivs av avundet.

Avund förgiftar.
Avund föder hat
Avund skapar konflikter.
Avund skapar en avgrund.


Men hur kan vi komma undan avundet?

Jämlikhet - Vi kan sträva efter att alla ska ha samma grundvillkor. Inte att alla ska vara lika, men att vi alla ska behandlas lika och få tillgång till samma möjligheter.

Ödmjukhet - Vi kan försöka se vår roll i ett större sammanhang och försöka förstå att vi ingår i något mycket större där vi är beroende av andra.

Självinsikt - Vi kan försöka inse att vi inte är så förträffliga och felfria som vi ofta har en tendens att tro.

Respekt - Vi kan välja att visa respekt för andra, de är ju människor precis som vi, även om de är annorlunda. Vi behöver inse att vi alla egentligen bara är variationer av varandra.

Pride - paraddagen

Så har man alltså gjort det som är den STORA dagen under Pride-veckan, nämligen paraddagen. Paraden höll stilen med alla de inslag som ska vara med. Möjligen var det mindre av flärd och glamour än förra året, men stämningen var på topp. Största jublet fick föräldrarna och polisen, precis som vanligt alltså.
Kvällen blir inte riktigt samma topp, i alla fall inte det som sker på scen. Med några undantag så lyckas inte artistkavalkaden engagera. Och utdelning av priser görs utan stil och tyvärr väldigt taffligt.
Men publiken minglar i full galautstyrsel så man behöver inte tveka över var man befinner sig.

Återstår att se om vi tar oss in i morgon...

Pride - andra kvällen

Andra kvällen stämde bättre med mina intryck från förra året. Mycket folk och hög stämning på direkten. Men så var det ju schlagerkväll. Gamla uppgrävda figurer blandade med dagens hetaste namn. Några lyckades addera till lite extra med hjälp av proffsighet och skön självdistans. Sådant ger plus.
Nu blir det en dags paus för vår del innan vi "gör" paraden på lördag. En välbehövlig paus!

Pride - första kvällen

Nattbuss hem igen. Den här gången från första kvällen på Stockholm Pride 2007.
Vi var där tidigt och då var det väldigt lite folk där. Men det fyllde på efter hand och senare på kvällen var det fullt med folk framför scenen när BWO spelade.
Vi träffade på Micke och Lars där och hängde med dem ett tag. Sedan dök även Roger, Jörgen och Gunilla upp och då kom stämningen igång på allvar. Roger och Jonas har ju en lång historia som måste återupplevas vid varje tillfälle.
Och i morgon (dvs idag) är det på det igen. :-)

Ovan regnbågen

På väg in till Stockholm för att se arrangemangen kring Tall Ships Race. Och fartygen förstås.
Vädret skiftar mellan sol från blå himmel och mörka regnmoln. Och nu när vi sitter på Roslagsbanan ser vi på östra sidan en dubbel obruten regnbåge. Osannolikt vackert!

Nattbuss

Nattbuss på väg hem. Igen. Sent. Väldigt sent.
Trött. Fattar inte hur jag ska komma upp i morgon. Och hur jag ska orka få gjort något av det jag tänkt. Men det får bli som det blir med det.
Just nu vill jag bara sova. Sova. Länge.

Semester och margarita

Nu är årets sommarsemester invigd. Med en margarita! (Kan det bli mer perfekt än så?)

De senaste veckorna har varit slitiga på jobbet med saker som visat sig ta betydligt mer tid än väntat. Enda undantaget var idag då jag faktiskt frukade att jag skulle behöva sätta av minst en dag i nästa vecka för jobb, men det visade sig att vi fick bitarna att falla på plats med några timmars fokuserat arbete och några enkla beslut på telefon. (Och en gedigen insats av en kollega i England.)
Så nu känns det väldigt rätt med semester.

Klockan är halv tio och luften är nästan lite blå. Det är inte direkt varmt, men luften är ren och klar.
Det känns som om vi äger tiden. Så är det alltid i början av sommaren. Man har all tid i världen och man kommer att hinna ALLT man tänkt sig - tror man.
Men jag tänker inte få panik om vi inte hinner allt. Jag tänker faktiskt njuta!

Första kvällen i juli

Sen kväll, den första dagen i juli. Det är nu som det aldrig blir riktigt mörkt. Man vill bara sitta uppe hela natten och vara....
Stillheten känns så starkt - alla små ljud förstärker bara tystnaden.

Jag är så otroligt tacksam för allt jag har.

Stora öron och lite syre

Två och en halv dag av presentationer och diskussioner. Drygt 130 personer kring runda bord i en stor sal på ett hotell i Zürich.
Nu är vi inne på den sista eftermiddagen. Sår i öronen, kryp i benen och akut syrebrist.
Hade inte ämnena varit så viktigt så hade jag nog kollapsat vid det här laget. Tänk att det finns personer som har det så här för jämnan i sina professionella roller? Hur håller de sig friska i skallen, och framför allt, hur håller de sig VAKNA?

Och nu vill jag hem.

Solvärmen dallrar inte kring holmar och skär precis

Termometern säger att det är nästan 19 grader. Solen skiner från en klarblå himmel.
Men är det varmt? Nope....

Jag satte mig ute på terrassen, med hundarna ute i gräset i trädgården, på eftermiddagen. Det var helt OK i solen. Riktigt skönt faktiskt.
Men när solen försvann bakom taket så blev det helt plötsligt KALLT. Fötterna övergick snabbt till att kännas som isklumpar.
Hundarna visade tydligt vad de tyckte om en husse som "tvingade" dem att vara ute under arktiska förhållanden. (Jag räddade mitt liv genom att släppa in dem.)

Men själv tänker jag inte ge upp. Jag SKA sitta ute! Har till och med hämtat ett glas vin för att verkligen visa vad jag tycker och tänker.
(Alltså, förra året satt vi ute och åt middag på verandan redan 5 maj!)

Istället för elektronisk fotboja

Jag måste ha begått någon allvarlig synd eller ett grovt brott. Som straff har min rörelsefrihet blivit kraftigt begränsad. Min mage har nämligen försett mig med en "elektronisk fotboja". Ja, så himla elektronisk är den väl inte, den är mer "biologisk". På ett sjukt sätt.
Jag är MAGSJUK.
Jupps, jag var svintrött i söndags kväll. Då trodde jag att det berodde på något för lite sömn mellan lördag och söndag, inget värre än att en god natts sömn skulle reparera det. I måndags var jag definitivt seg, men åkte naturligtvis till jobbet. På kvällen bröt det ut. Sedan dess vågar jag inte avlägsna mig mer än 15 meter från toaletten.
Igår sov jag i omgångar, men hade sjutton så ont.
Håller mig hemma även idag, för jag misstänker att morgonens energi kommer att ta slut fortare än kvickt....

Över halva Europa - meningslöst

Igår (Valborgsmässoafton) hade jag planerat att vara ledig. Men så dök det upp en sak på jobbet som var VIKTIG. Jag behövde vara med på ett möte - i Zürich.
Tack och lov fanns det flyg så att jag kunde resa ner över dagen, även om det innebar att jag var tvungen att gå upp klockan fyra för att hinna med planet 6:40.

Mötet handlade om omfattande förändringar inom företaget. Det kommer att prägla vår vardag under det närmaste året.
Vi har inne ett konsultföretag som ska hjälpa oss driva processen. De har redan varit ute en första sväng och samlat in information.
Men när mötet startade så visade det sig att de inte sammanställt den information de redan har fått så det var som att börja om från början.
De hade heller inte skissat upp någon plan för hur vi konkret ska nå fram till ett förslag på organisation och processer. De hade inga "verktyg" för hur vi skulle analysera information och generera ett förslag. De hade inte skissat på några möjliga scenarion.
Och vi betalar en massa pengar till dem för att de ska göra just det!!!???
Så vi fick själva göra en snabb uppsummering av situationen, fixa till några enkla analyshjälpmedel och generera olika scenarion. Det vill säga att vi egentligen inte kom någonstans. (Om två veckor ska vi ha ett förslag klart.....)

Jag fick uppbåda alla mina krafter för att inte bara resa mig och gå därifrån. Det var inte helt lätt att paketera ihop frustrationen och de negativa tankarna så att jag kunde lägga dem åt sidan, men man får inte låta sig dras in i en negativ tankespiral.

När mötet var klart vid sex-tiden var det bara att åka ut till flygplatsen igen. Och 19:35 gick planet hemåt. Vid halv elva gick jag över tröskeln hemma.

30 april 2007 - dagen som inte var.