En sak i taget

Har vi inte alla råkat ut för situationen där det känns som det är tusen saker som ska göras? Allt känns lika viktigt och lika bråttom. Innan man är färdig med den ena tanken så knuffas den bort av nästa som pockar på uppmärksamhet. Till slut blir det ett enda snurrande virrvarr som bara går fortare och fortare.
Och man får ingenting gjort!

Det är bara att inse att man faktiskt inte kan göra mer än en sak åt gången, i alla fall inte om det ska bli någon ordning med det. Så då får man sortera upp allt som snurrar i skallen och helt enkelt bestämma vad man tar först.
Så vad är regeln för prioritering? Det som måste göras för att undvika stora negativa konsekvenser måste man beta av först. Sedan kan man ta itu med det som har störst positiva konsekvenser. Och sedan kan man prioritera efter det som är mest trivsamt att göra. Men om man börjar med det som är mest trivsamt kan det lätt sluta med att de negativa konsekvenserna av det man inte gjorde slår en i skallen. Inte bra.

OK, det är inte så dumt att mellan allt viktigt lägga in något litet moment av ren njutning. Det behövs om man ska orka....

Om att överleva ineffektivitet

Nog har vi väl alla varit i situationer där omgivningen varit frustrerande ineffektiv? Det kan vara på jobbet där folk bara pratar och pratar om samma saker vid möte efter möte utan att någon kan dra en slutsats och vågar ta ett beslut. Eller så kan det vara folk som envisas med att göra saker onödigt omständligt bara för att de inte kan/vill göra det på ett smartare (och enklare!) sätt.
Varför? Bristande respekt för andra? Okunskap? Rädsla?

OK, jag menar inte att allt ska bly supereffektivt och trimmat till millimetern. Men kanske vi kunde få mer tid att koppla av och ha kul om vi fick undan lite mer av sakerna som hamnat på vårt bord?

Eller?

Så mycket att lära - så lite tid

Varenda dag slås jag av hur mycket intressant det finns att lära sig. Varje dag stöter jag på något som väcker min nyfikenhet, saker som jag vill lära mig mer om för att kunna sätta in i ett sammanhang för att öka min förståelse av denna ofta underliga värld.
Så sent som igår stötte jag på en artikel om administrationen i de antika statsbildningarna kring de östra delarna av Medelhavet. Det kan tyckas hur torrt och inaktuellt som helst, men jag blev uppslukad av artikeln. (Den väckte tankar om ansvarsroller, effektivitet mm.)

Men så finns inte tiden för att följa alla trådar jag hittar. Det är som att stå vid ett stigmöte i skogen där en mängd stigar löper åt olika håll. Efter några meter så skyms sikten av träd och höjdskillnader så jag kan inte riktigt se om stigen leder genom något riktigt vackert skogsområde eller om den leder ut på ett kalhygge längre fram.
Men jag kan inte gå mer än en stig, och det finns inte tid till att "provgå" varje stig. Jag måste göra ett val för att komma framåt.

Men någonstans inom mig bär jag med mig minnet av en del av de stigmöten jag passerat. Och jag undrar ibland vad som hade hänt om jag valt den andra stigen istället?

Att orka

Ibland hamnar man i en situation som kräver en ansträngning över det vanliga. Arbetsbörda, förväntningar, åtaganden, förlust, ansvar, förändringar...
Rent objektivt så ska man inte orka - men man gör det ändå.
När man inte kan backa ur eller kliva åt sidan så aktiveras en energireserv som gör att man tar det där extra steget. Otroligt fascinerande att iaktta sig själv liksom utifrån.

Fast å andra sidan - vad är det som är så märkvärdigt? Är inte detta vad småbarnsföräldrar gör dag efter dag efter dag - i år efter år efter år. Hur orkar de?