Hamlet - en relevant pjäs

The Globe i London kring 1600 och Stockholm Stadsteater 17 juni 2010 - ett spann på mer än 400 år. Och ändå en pjäs som är fullt levande och relevant.

Uppsättningen är nästan helt avskalad på yttre attribut. Det knyter på sätt och vis an till hur den uppfördes i början av 1600-talet. De (Lord Chamberlain's Men) som sannolikt uruppförde Hamlet gjorde det i samtida kläder med minimal dekor. (Tack Maja Ravn för scenografin!)
Det gör att texten blir central. tack och lov spelas den i Britt G Hallqvists geniala och högst spelbara översättning. Dock är den här föreställningen rejält bearbetad och nerkortad av Karen-Maria Bille och Katrine Wiedemann, något som gör den ännu mer koncentrerad. Katrine Wiedemann är även ansvarig för regin.
Linus Fellboms ljussättning skapar en extra koncentration i uppsättningen. (Han är en mästerlig ljussättare! Han gjorde motsvarande kanoninsats i Operans Macbeth.)

Men det ska ju till skådespelare att bära upp texten också...
Hamlet - en av de stora rollerna som nog de flesta yngre manliga skådespelare drömmer om. Gustaf Skarsgård ÄR Hamlet. Han har den nervösa energin, vilsenheten, utsattheten, trotset. Han spelar ett spel på flera plan vilket skapar en fascinerande spänning.
Jacob Eklund har den andra riktigt stora rollen i den här uppsättningen. Men oj så han faller igenom. Han blir väldigt mycket manér och poser. Han får inte riktigt texten innanför västen. Han blir aldrig verkligt farlig. Dock får han fram en sliskig liderlighet som är väl motiverad i rollen.
Katarina Ewerlöf spelar precis den flöjel som jag upplever att Shakespeare avsåg. Hon är verkligen passiviserad i ett skeende som hon tappat kontrollen över.
Laertes spelas av Francisco Sobrado, men greppar inte texten. Han spelar en stereotyp på ett stereotypt sätt. Jag får ingen riktig känsla av att han verkligen känner de känslor han försöker visa. Han vågar inte riktigt lita på att texten håller.
Lisa Werlinder är en skör Ofelia som verkligen får mig att tro på hennes totala oskuld. Dock, i den här uppsättningen blir Ofelia inte viktig.
Etienne Glaser gör en dubbelroll som Polonius och Dödgrävaren. Han har minsann texten innanför västen. Hans ger mig en känsla av att han mycket väl kunde ha stått på The Globe's scen kring 1600 och spelat de rollerna. Han litar på texten, och när han låter texten komma till tals så kommer resten också.

Man kan inte vara likgiltig till Hamlet. I den här föreställningen så ställs sakerna på sin spets - kanske framför allt den stora frågan om vem jag är. Egentligen......