Macbeth - visuellt perfekt

Igår (5 juni) såg jag Verdis Macbeth på Kungliga Operan i Stockholm.
Innan föreställningen smååt vi oss igenom "Smaka på Stockholm" i Kungsträdgården. Förväntansfulla och lagom mätta intog vi våra platser längst bak på parkett.


Macbeth är en av mina favoritoperor från Verdis hand. Macbeth var hans första opera baserad på en text av Shakespeare. Macbeth skrevs innan hans "genombrottsoperor" som Rigoletto och Trubaduren. (OK, han skrev om den senare och adderade då till viktiga avsnitt för både kören, Macbeth och Lady Macbeth.)
Operan är otroligt dramatiskt stark, mycket tack vare sin trohet mot Shakespeares upplägg. Musiken är imponerande nyanserad trots att den är från en tid i Verdis skapande då mycket endast var "oompa-oompa". Operan har ett starkt fokus, med två psykologiskt intressanta (och trovärdiga) rollfigurer i centrum. Dessutom är det "skönt" med en opera som begränsar tenoren till en aria, som dessutom är av måttligt värde.

Men hur klarade Stockholmsoperan av denna utmaning? För en utmaning är det. Du behöver en makalös sopran med ett imponerande omfång och kraft i det lägre registret. Du behöver en baryton med bärighet och dramatisk förmåga - såväl vokalt som sceniskt. Du behöver en sjutusan till kör som kan mer än stå still och sjunga vackert. Du behöver en regissör och scenograf som klarar av att få de delvis svårillustrerade delarna att fungera, t ex scenerna med häxorna.

I den här uppsättningen vill jag främst lyfta fram regi (Vilppu Kiljunen), scenografi (Sampo Pyhälä), ljussättning (Linus Fellbok), kostym (Marja Uusitalo) och Operakören.
Det sceniska konceptet är bland det bästa jag sett på en operascen. Här var det ett team av regi, scenografi , kostym och ljus som samverkade på bästa tänkbara sätt. Scenens trappkonstruktion med två platåer var genialisk, den fungerade genom hela operan och gav samtidigt varje scen en helt egen känsla. I det spelade övrig dekor och ljuset en extremt viktig roll. Den ensamt brinnande elden och ljussättningen i Lady Macbeths brevscen i första akten skapade en stämning som gav mig rysningar. Häxornas kittel i tredje akten som illustreras rent ljusmässigt. Hur utsmyckningarna från akt 1 och 2 sedan återfinns sönderbrutna på golvet/marken. Hur stark punktbelysning ovanifrån används för att förstärka en stämning.
Kostymerna i ett delvis modernt snitt var extremt effektfulla och Lady Macbeths klänning i första akten var en viktig del av känslan.
Kören på Stockholmsoperan är bra, det visste jag. Men jag visste inte att de var så här bra. De sjöng inte, de agerade. Damkören ska ha en extra eloge, sällan har väl häxorna framställs så suveränt som här. Och i den fjärde akten är körens insats så det hade motiverat hela besöket. De sjöng med uttryck, täthet och inlevelse. Körbasarnas klang rullade ut så att jag fick ståpäls.

Operan Macbeth rör ju sig kring maktbegär och vad det gör med människan. Helt uppenbart hade regissören en mycket klar bild av det. Problemet var dock att alla sångarna inte helt lyckades förmedla den bilden. Och brister det på en kant så får skeppet slagsida.
Ingen skugga över Lena Nordin som Lady Macbeth. Hon hade både rösten och scennärvaron. Dock var hon i vissa scener något för vek i agerandet, t ex i bankettscenen där hon tappar lite grann av sin stolthet och nästan koketterar. Men i brevscenen och i tredje aktens sömngångarscen är hon suverän. Här bär hennes röst och sceniska närvaro fullt ut.
Marcus Jupither som Macbeth håller inte, trist men sant. Han har en stor, bärig och vacker röst. Men han saknar gestaltningsförmåga, vokalt såväl som sceniskt. Det är först i slutet på sista akten som han i sin desperation och bitterhet hittar en trovärdighet. Annars är hans röst helt enkelt "för snäll". Sceniskt fungerar han överhuvudtaget inte alls. Hans rörelser strider mot såväl text som musik. Han rör sig som en beskäftig bodbetjänt mellan olika poser. I sista aktens försvar av hans slott så rör han sig med vapen i hand - med hoppsasteg. (Marcus Jupither var en utmärkt Falstaff - fast i fel opera.) Den enda ursäkten skulle vara om regissören tänkt sig honom som ett stort barn som drivits helt av Lady Macbeth. Men hade det varit så skulle han i första akten efter mordet på Duncan inte tagit kronan från Banquo och krönt sig själv, utan Lady Macbeth skulle tagit kronan ur Banquos händer och krönt sin förvirrade make.
Banquo, denna lilla men viktiga roll för en äkta bas, var en besvikelse i händerna på Lennart Forsén. Han brukar kunna bättre än så här, men nu var han småhes, otydlig och oinspirerad. Sjuk?
En som däremot glänste i sin lilla roll var Klas Hedlund som Malcolm. Hans röst ringde härligt uppfordrande och klart. (Och jag som hade trott att han stannade vid Bach och Mozart.)
John Erik Eleby gör återigen en viktig rollprestation i sin lilla roll. Den basen är det svärta i!

Och så Pier Giorgio Morandi. Hans förståelse av Verdi är klockren. Han leder Hovkapellet med en detaljskärpa och en nerv som får musiken att glöda. Och Hovkapellet ska också ha sin beskärda del av rosor. De har det som krävs.


För att summera:
En uppsättning som måste ses. Sällan har ett så helgjutet koncept presenterats på Kungliga Operans scen.
Extra rosor till scenografen Sampo Pyhälä, ljussättaren Linus Fellbom, kostymansvarig Marja Uusitalo och regissören Vilppu Kiljunen.



Och jag kan inte låta bli att tänka på Palestina-Israel i fjärde aktens första scen.
Här är en engelsk översättning av körens "O Patria oppressa".

Oppressed land of ours! You cannot have
the sweet name of mother
now that you have become a tomb
for your sons.
From orphans, from those who mourne,
some for husbands, some for children,
at each new dawn a cry goes up
to outrage heaven.
To that cry heaven replies
as if moved to pity,
oppressed land, it would
proclaim your grief for ever.
The bell tolls constantly for death
but no-one is so bold
as to shed a vain tear
for the suffering and dying.
Oppressed land of ours!
My homeland, oh, my homeland!