Don Carlo tredje gången: andra sångare - en annan historia / Don Carlo the third time: other singers – a different story

(English version below the picture further down.)


Kan man se samma opera två gånger samma helg?
Svaret är JA. Åtminstone om det handlar om en så fantastisk uppsättning som Verdis Don Carlo på Opera på Skäret. Då är det med glädje man kör 2 x 3 timmar två dagar i rad. Och det är väl bara att erkänna – det blev tredje gången jag såg den här uppsättningen eftersom jag såg den redan på galapremiären den 28 juli.
(De två föregående tillfällena har jag beskrivit här Spansk renässans utanför Kopparberg och här En gång till - dramatiken i Don Carlo.)

Huvudskälet till att jag åkte tillbaka idag den 27 augusti var möjligheten att höra även det här sångarlaget. Efter att ha hört det andra sångarlaget två gånger ville jag se vad som händer med den sceniska tolkningen i händerna (och struparna) på andra sångare. Dessutom var jag nyfiken på några röster i det här laget.
(Jag tänker inte jämföra enskilda sånginsatser eftersom varje sångare är unik i sin tolkning. För att citera min f.d. svärfar: "Det är inte rätt eller fel - det är bara annorlunda.")

En sak är klar – det blev en väldigt annorlunda upplevelse jämfört med lördagens sångarlag. Såväl uttryck som samspel var annorlunda, och det intryck som stannat kvar är som från en delvis annan historia. Det är som om någon riktat om strålkastarna så att de lyser upp andra saker. Det andra sångarlaget berättar en historia om konflikten mellan frihet och kontroll. Det här sångarlaget förmedlar med samma ord och toner en historia där kärleken är drivkraften. Här är det i hög grad triangeldramat mellan Elisabetta, Carlo och Filippo som är i centrum. Det som sker beror i hög grad på just det. Människors reaktioner och agerande utgår från det.

Ett av skälen till det var kvällens Elisabetta – Ingegjerd Bagøien Moe. Hennes vokala och sceniska lyskraft gjorde henne till centralpunkt varje gång då hon var på scenen. Det är sällan jag fått uppleva att en sångare/sångerska som jag aldrig tidigare hört talas om tidigare imponerat så i varje detalj. Det var en ren knockout. Hennes röst har en unik skönhet i sina skiften från spunnet silver till flödande guld. Den är helt egaliserad och klingar fritt och klart från det lägsta till det högsta. Hon är kapabel till finspunnen lyrik och intensiv dramatik. Hennes agerande på scenen var intelligent och helt fritt från poserande. Hon var totalt trovärdig i rollen och dess slitning mellan kärlek och att acceptera sitt öde.
Detta är en sångerska för världens stora scener! Roller som Amelia (Maskeradbalen) och Elsa (Lohengrin) känns helt självklara för henne. Och naturligtvis hennes egen drömroll just nu – Tosca!

Don Carlo sjöngs i det här laget av Timothy Richards. Hans klang är den klassiska italienska rena tenorklangen – den där klangen och stilkänslan man alltför sällan får lyckan att uppleva. Klangen växlade mellan lyrisk slankhet och gyllene toner i det övre registret. Hans kärlek till Elisabetta behövde man inte tveka på!
Det här är en tenor som borde vara extremt efterfrågad i italienska operaroller vid vilket operahus som helst. Och nog skulle han vara en väldigt intressant Lohengrin?

Filippo sjöngs av Karl Huml med en underbart varm och mjuk naturlig basröst. Hans låga register bar ut till sista raden, till synes helt utan ansträngning. Filippos stora scen blev till en stund av total närvaro och vokal skönhet.  Hans tolkning var intressant – han framtonade som en tämligen ung och vital Filippo vars temperament ligger mycket nära ytan. Svartsjukan blev ett bärande element som till och med stod över viljan till makt.

Matilda Paulsson sjöng en mycket dramatisk Eboli där rösten utvecklades ur känslorna och det dramatiska skeendet. Hon var som allra bäst när det hettade till. I scenen med Elisabetta då hon avslöjade sitt svek var hon i sitt rätta element.

Valdis Jansons gjorde en Rodrigo som främst drivs av sin lojalitet till vännen Carlo. Scenerna mellan dem hade en fin närhet och närvaro. Vokalt var han inte mitt ideal i rollen, men hans ”A me il ferro!” klingade så att det darrade till i den gamla torkladans väggar.

Sångarna som sjunger Storinkvisitorn och Munken (Carlo V) har i det här sångarlaget bytt roller.
Det innebar att Engin Suna sjöng Storinkvisitorn, och det gjorde han med en skrämmande kraft som var perfekt för rollen. I scenen med Filippo var det en verklig kraftmätning mellan två maktmänniskor, där kraftfulla basröster duellerade.
Pavlo Balakin gjorde den otacksamma rollen som Munken (Don Carlo). Hans röst har en vacker klang på höjden, men Munkens roll kräver ett djup som inte riktigt är hans hemmaplan.

Tebaldo och Conte di Lerma sjöngs av slitvargarna Rebecca Fjällsby respektive Riccardo Gatto som varit i elden varenda kväll i Don Carlo och L’elisir d’amore. De är hjältar!

Eftersom det här var den här produktionens sista föreställning så vill jag också nämna några sångare som jag faktiskt inte nämnt i mina texter från de andra föreställningarna.
Nämligen Evelina Stenvall som gör en änglalik röst från himlen i autodafé-scenen och de fyra samstämt välklingande sändebuden från Flandern: Per Eriksson, Stefan Lindahl, Lars Monfeldt och Ola Heinpalu.

Den här föreställningen valde jag att se från en plats riktigt långt bak. Det gav i sig en annan upplevelse. Helheten med scenografi, dräkter och ljus fick en helt annan betydelse - min beundran för de storverk som uträttas av de bakom scenen ökade ytterligare.
En annan fascinerande upptäckt var hur fantastiskt bra ljudet var längre bak. Orkestern och sångarna klingade ihop på ett annat sätt. Och fortfarande hördes sångarna utmärkt över orkestern.
Den här gamla timmertorkladan slår många operahus och konsertsalar!

Jag är djupt tacksam för vad Opera på Skäret och alla medverkande med den konstnärlige ledaren Alexander Niclasson i spetsen erbjuder i form av total upplevelse!

In English

Is it possible to see the same opera twice the same weekend?

The answer is YES. At least if it’s such a great production as Verdi’s Don Carlo at Opera på Skäret. Then you drive 2 x 3 hours two days in a row – with happiness. And I can confess right away – this was the third time I saw this production since I saw it already at the gala premiere July 28.

(The two previous time I have described here Spansk renässans utanför Kopparberg and here En gång till - dramatiken i Don Carlo.)

The main reason that I went back today August 27 was the opportunity to hear also this team of singers. After having heard the other team of singers twice I wanted to see what happens with the interpretation in the hands (and throats) of other singers. I was also curious about some voices in this team.

(I’m not going to compare different singers since every singer is unique in his/her interpretation. To quote my ex father-in-law: “It’s not right or wrong – it’s just different.”)

One thing is clear – it became a very different experience compared to the team on Saturday. Both vocal expression as well as interaction were different, and the lasting impression is as from a partly different story. It is as if someone has redirected the spotlights to shine on other things. The other team of singers tell a story about the conflict between freedom and control. This team of singers tell, with the same words and music, a story where love is the main force of action. The focus is very much the triangle between Elisabetta, Carlo and Filippo. Things that happen are to a high degree results of those relations. The reactions and actions of people have their start there.

One of the reasons was this night’s Elisabetta - Ingegjerd Bagøien Moe. Her vocal and scenic luminosity made her a central point every time she was on stage. It’s not often that I have experienced a singer that I never before have heard about, impress that much in every detail. It was nothing less than a knockout. Her voice has a unique beauty in all its changes from finest silver to flowing gold. It’s completely even through the registers, and it is free and clear from the lowest to the highest. She can use it for fine-tuned lyrical singing as well as intense drama. Her action on stage was intelligent and completely free from posing. She was totally convincing in the part and its conflict between love and acceptance of her fate.

This is a singer for the great stages of the world! Parts as Amelia (Un ballo in maschera) and Elsa (Lohengrin) seems completely natural for her. And of course her own dream role right now – Tosca!

Don Carlo was in this tam sung by Timothy Richards. His timbre is the classical Italian pure tenor sound – that sound and style that you way to seldom have the joy to experience. He moved with ease between lyrical slenderness and golden notes in the upper register. His love for Elisabetta was without any doubt!

This is a tenor that should be first in line in Italian operas at any opera house in the world. And wouldn’t he be a very interesting Lohengrin?

Filippo was sung by Karl Huml with a wonderful warm and natural deep voice. His lower register was fully audible all the way to the back of the theatre, without any signs of effort. The big scene for Filippo became a moment of total presence and vocal beauty. His interpretation was interesting – he appeared as a rather young and vital Filippo whose temperament is just under his controlled surface. The jealousy became something that even was more important than his will to power.

Matilda Paulsson sang a very dramatic Eboli where the voice grew out of the emotions and the dramatic situation. She was at her best in the heated moments. In the scene with Elisabetta when she reveals her betrayal she was in her right element.

Valdis Jansons sang a Rodrigo that is mainly driven by his loyalty to his friend Carlo. The scenes with them both had a beautiful closeness and presence. Vocally he wasn’t my ideal for the part, but his “A me il ferro!” made the walls of the old timber barn shake.

The singers doing The Great Inquisitor and the Monk (Carlo V) have in this team changed parts.

Engin Suna now sang The Great Inquisitor, and he did that with a frightening power that was perfect for the part. In the scene with Filippo we got a real battle of power between to persons of power, where powerful voices duelled in the lower register.

Pavlo Balakin sang the part of the Monk (Carlo V), a part that is not giving you any real opportunities to act. His voice is beautiful in the upper register, but the part of the Monk requires a lower register that isn’t really his home turf.

Tebaldo and Conte di Lerma were sung by the hard working Rebecca Fjällsby and Riccardo Gatto. They have been singing every performance, both in Don Carlo and in L’elisir d’amore. They are heroes!

Since this was the last performance of this production I want to mention some singers that I have forgot to mention in my previous blog posts.

They are Evelina Stenvall that is singing with an angelic voice from heaven in the autodafé scene, and the four well sounding Flemish deputies: Per Eriksson, Stefan Lindahl, Lars Monfeldt and Ola Heinpalu.

This performance I choose to see from a seat almost at the very back of the theatre. It resulted in a different experience. The total picture with scenography, costumes and lighting got a very different aspect – my admiration for the wonders that are created behind the stage grew even more.

Another fascinating discovery was how fantastic the sound was at the back. The orchestra and the singers blended in a different way. And the singers could still be heard through the orchestra.

The old timber barn beats many opera houses and concert halls!

I’m deeply grateful for the total experience that is delivered by Opera på Skäret and all participants with the artistic director Alexander Niclasson at the helm!

En gång till - dramatiken i Verdis Don Carlo på Opera på Skäret / Doing it again – the drama in Verdi’s Don Carlo at Opera på Skäret

(English version below the picture further down.)

Den grekiska filosofen Herakleitos påstås ha sagt att ”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod”. Så det var med nyfikenhet jag såg Verdis opera Don Carlo på Opera på Skäret med samma sångarlag som jag såg och hörde på galapremiären den 28 juli. (Se mitt tidigare inlägg Spansk renässans utanför Kopparberg.)

Varför tar man sig hela vägen från Vallentuna till Skäret (Kopparberg) för att se samma föreställning med samma sångarlag två gånger? Jo, precis som att en smörgåstårta oftast smakar bättre dag två så utvecklas en föreställning, speciellt en så komplex opera som Don Carlo. 

Min summering är att även om kärnan är oförändrad så har vissa element fördjupats eller skärpts till. En riktigt smaskig smörgåstårta med andra ord.

Några insatser är värda att nämna även denna gång:

Det musikaliska flödet och orkesterns klang och precision var om möjligt ännu tätare än vid premiären. Maestro Michael Balke hade hela det musikaliska skeendet i sin hand på ett sätt som gav dramatik, nyanser, briljans och ett helt naturligt flöde. Han och orkestern andades tillsammans med sångarna på ett ännu tydligare sätt än vid premiären. Och kören var nu ordentligt samsjungen, speciellt damkören klingade utmärkt.

Siv Oda Hagerupsen som Eboli gav ännu mer sceniskt utspel i de dramatiska avsnitten och hennes röst klingade totalt fri i samtliga register. Det finns en kärna och lyster i rösten som hon verkar ha total kontroll över. Rösten har expansion, skärpa och en lyrisk skönhet.
Jag är övertygad om att vi kommer att få höra henne i Wagners operor som Ortrud, Brangäne m fl. (Det är en tidsfråga innan Bayreuth ringer.) Och varför inte som Lady Macbeth i Verdis Macbeth? Hon är en mezzosopran med höjd!

Matteo Jin gav absolut allt i rollen som Rodrigo. Hans utmärkta sceniska förmåga kombinerade han med en vokal gestaltning som tog tillvara varje ord och till och med varje stavelse. Ett exempel är hur han färgsatte ordet ”virtú” i frasen ”Domanda al ciel dei forti la virtù!” i scenen med Carlo i första akten. Det är sublim sångkonst!
Jag är inte förvånad över att han gör succé som Rigoletto - han har allt som krävs (och lite till) för Verdis stora barytonroller. En annan roll som jag verkligen skulle vilja höra och se honom i är Nick Shadow i Stravinskijs opera Rucklarens väg (The Rake’s Progress). Då skulle Bryn Terfel kunna släppa den rollen.  

Taras Konoshchenko hade fördjupat sin tolkning och behärskning av Filippos otroligt svåra roll. Han hade utmejslat maktmänniskan ner i minsta detalj, som t ex hur han hanterade sin promenadkäpp. Och i sin stora nattscen smälte röst och agerande samman till en bild av en genuint förtvivlad man, fången i sig själv och omständigheterna.

Alejandro Roj skapade ett större djup i Don Carlo vid den här föreställningen. Premiärens ”full gas” hade ersatts av en mer avvägd vokal insats. Det fick till resultat att hans tolkning paradoxalt nog blev ännu mer dramatisk och passionerad. Det fanns en brinnande eld i hans röst som verkligen imponerade. Det är inte konstigt att han nu åker till Metropolitan för att vara reserv för Jonas Kaufmann.    

Den här föreställningen gav mig möjlighet att bättre förstå gestaltningen av dramat. Det hade blivit tydligare sedan premiären, och nu kunde jag också upptäcka nya detaljer som jag missat vid premiären. 

Operan utspelar sig vid det strikta spanska hovet där man helst håller sig inom ramarna. Det återspeglas i Filippos agerande som alltid har ett visst mått av självkontroll, till och med i förtvivlan. (Egentligen tappar han bara kontrollen en enda gång – när han slår till Elisabetta.) Taras Konoshchenko var i varje rörelse och i minsta nyans ett med den tolkningen.

Elisabetta kommer från ett annat hov som förmodligen har ett mindre strikt protokoll. Att hon dessutom är ung gör att hennes agerande ibland faller utanför det spanska hovets ramar, men hon tvingar in sig själv i en stelhet eftersom situationen så kräver. Den bilden frammanade Charlotta Larsson alldeles utmärkt. Hon blev otroligt mänsklig när hon tröstade den förvisade hovdamen som en slags stilla protest.

Även Eboli styrs av hovets stränga regler. Trots att hon är en vulkan av känslor så kliver hon in i självkontrollen och väljer ett liv i kloster som straff för sitt svek. I arian ”O don fatale” gav Siv Oda Hagerupsen den konflikten sitt fulla uttryck. 

En annan aspekt som framstod tydligare för mig den här gången var relationen mellan Carlo och Rodrigo. Ofta gör man dem som väldigt nära vänner, och skapar intrycket av Rodrigos agerande sker av lojalitet med Carlo. Men här blev det tydligt att Rodrigos främsta lojalitet är rätt och frihet. Hans uppoffring för Carlo är egentligen en uppoffring för Flandern. Matteo Jin är fullt övertygande i den tolkningen - faktiskt så bär han hela den tolkningen.

Var Carlos lojalitet ligger kan man fundera över. Han säger att han agerar för Flanderns folk, men nog anar jag en egen liten lust till makt och position? Den ambivalensen lyfte Alejandro Roj fram på ett spännande sätt. 

Den här föreställningen gav mig en tolkning som handlar om konflikten mellan frihet och kontroll. Friheten som representeras av Rodrigo och Don Carlos, och till viss del Elisabetta, ställs i kontrast mot den regelstyrda kontrollen som Filippo och Eboli lyder under, och för vilken Storinkvisitorn är den främste representanten. 

I den konflikten skapas dramatik och fantastisk musik. 

In English

The Greek philosopher Heraclitus is supposed to have said: "No man ever steps in the same river twice". So it was with great anticipation that I for the second time saw Verdi’s opera Don Carlo at Opera på Skäret with the same team of singers as I saw and hear at the gala premiere July 28th. (See my previous post Spansk renässans utanför Kopparberg.)

Why do you drive all the way from Vallentuna to Skäret (Kopparberg) to see the same production with the same singers twice? It’s the same thing as the fact that a cake often is yummier on the next day – a production develops, especially such a complex opera as Don Carlo.

My summary is that even if the core is unchanged, some elements have deepened or get a more accentuated clarity. A very yummy cake, with other words.

There are some things that I want to mention also this time:

The musical flow and the orchestral sound and precision were if possible even tighter than at the premiere. Maestro Michael Balke had everything in his hands in a way that delivered drama, shades, brilliance and a completely natural flow. He and the orchestra were breathing together with the singers in an even more natural way than at the premiere. The choir was also better together, especially the ladies sounded excellent.

Siv Oda Hagerupsen as Eboli gave even more scenically in the dramatic scenes, and her voice sounded completely free in all registers. There is a core and a colour in the voice that she seems to have in total control. The voice has expansion, bite and a lyrical beauty.

I’m convinced that we will hear her in operas by Wagner in parts as Ortrud, Brangäne and others. (It’s just a question of time before she gets a call from Bayreuth.) And why not as Lady Macbeth in Verdi’s Macbeth? She is a mezzosoprano with a superb high register.)

Matteo Jin gave absolutely everything in Rodrigo’s part. He combines his excellent acting abilities with a vocal characterisation that used every word and even every syllable. An example is his colouring of the word “virtú” in the phrase ”Domanda al ciel dei forti la virtù!” in the scene with Don Carlo in the first act. That is sublime singing!

I’m not surprised that his is successful in the part of Rigoletto – he has everything you can wish for (and some more) for the great baritone parts in the operas by Verdi. Another part that I really would like to hear and see him in is Nick Shadow in Stravinsky’s opera The Rake’s Progress”. Then Bryn Terfel could let go of that part.

Taras Konoshchenko had deepened his interpretation and command of the extremely difficult part of Filippo. His way of portraying a man of power was done in smallest detail, for example how he handled his walking stick. In his great nocturnal scene his voice and acting melted together into a characterisation of a man in total despair, captured in himself and the circumstances.

Alejandro Roj created a bigger depth in Don Carlo this time. The “full throttle” at the premiere had now been replaced with a more balanced vocal performance. It resulted in that his interpretation actually became more dramatic and passionate. There was a fire burning in his voice that was really impressing. It’s not surprising that he is now going to Metropolitan to cover for Jonas Kaufmann.

This performance gave me the opportunity to better understand the interpretation of the drama. That aspect had been clearer since the premiere, and I could also note details that I hadn’t seen at the premiere.

The opera takes place at the strict Spanish court were you keep within the frames. It’s shown in Filippo’s actions that always has a self-control, even in moments of despair. (He only let go of that control once – when he hits Elisabetta.) Taras Konoshchenko was in every movement and vocal shade at one with that perception.

Elisabetta comes from a court that probably has a less strict protocol. Add her youth, and it results in that she sometimes acts outside the rules of the Spanish court. But she forces herself back inside in the strict frame because that is what her situation demands. Charlotta Larsson gave us that interpretation in an excellent way. She showed her empathy as a dignified protest when she comforted the lady in waiting that had been punished by exile.

Even Eboli is victim of the strict court rules. Even if she is a volcano of emotions she steps back into self-control and chooses a life in a convent as a punishment for her betrayal. In the aria “O don fatale” Siv Oda Hagerupsen gave that conflict its full expression.

Another aspect that was clearer to me this time was the relation between Carlo and Rodrigo. They are often portrayed as very close friends which creates the impression that Rodrigo’s actions are a result of his loyalty to Carlo. Here it was obvious that Rodrigo’s primary loyalty is right and freedom. His sacrifice for Carlo is a sacrifice for Flanders. Matteo Jin is totally convincing in that interpretation – he actually carries the whole interpretation.

Where Carlo’s loyalty is can be discusses. He says that he acts for the people of Flanders, but I think that I can hear a will of power and position for himself? That ambivalence was delivered by Alejandro Roj in a very interesting way.

This performance gave me an interpretation that was about the conflict between freedom and control. The freedom represented by Rodrigo and Carlo, and party by Elisabetta, is put in contrast to the rules that are controlling Filippo and Eboli, and where The Great Inquisitor is the primary representative. In that conflict drama and marvellous music is created.

Upptäcktsfärd och bergsbestigning

Avslutningskonserten på Askanäs kammarmusikfestival blev en om möjligt ännu större succé än invigningskonserten i fredags. Arrangörerna Andreas Lavotha och Christopher Hästbacka verkade smått chockade när Ekerö kyrka fylldes till brädden, extrastolar fick ställas fram och programmen tog slut.

Kvällens musiker var Charlotta Grahn Wetter (violin), Alexander Rydberg (violin), Louisa Tatlow (viola), Andreas Lavotha (cello), Ludvig Eriksson (kontrabas), Christopher Hästbacka (piano) och Jonathan Lavotha (gitarr/sång.)

Den första avdelningen hade i programmet endast beskrivningen "Bach?" (Notera frågetecknet.) Istället för en detaljerad karta i form av programtext så togs vi med på en upptäcktsfärd i och kring Johann Sebastian Bachs musik. Det ena stycket ledde över i nästa på ett sätt som skapade nya perspektiv. Dessutom fick vi oväntade instrumentkonstellationer, nyskriven musik och andra genrer som bidrog till känslan av nyupptäckt.
Det blev Goldbergvariationer, inventioner, violinpartita, cellosvit och orgelkoral i olika kombinationer av piano, violin, viola, cello, kontrabas, elgitarr, sång.
Vi fick också ett tämligen nyskrivet verk - Tre parenteser av Ylva Fred - som gav ett annat perspektiv på gamle Bach. Här utmärkt framfört av Andreas och Christopher. Och så fick vi lite Beatles - McCartneys Blackbird - som enligt McCartney delvis är inspirerad av bourréen ur Bachs svit för luta i e-moll.
Om de enskilda insatserna finns det massor att säga - sammanfattningsvis: Utmärkt!
Christophers romantiska flödande tolkning av arian ur Goldbergvariationerna, Louisas brännande violaton, Alexanders spelmansmässiga sväng i inventionerna, Charlottas berusande preludium ur violinpartitan i E-dur, Andreas särpräglat beslöjade ton i preludiet till cellosviten i G-dur, Ludvigs drivande och precisa hantering av kontrabasen i två infallsvinklar på Bachs orgelkoral "Wachet auf, ruft uns die Stimme" och Jonatans vokala och gitarristiska självklarhet i såväl Beatles som Bachkoral.

Om första avdelningen var en slingrande upptäcktsfärd så var den andra avdelningen en rejäl bergsbestigning. Och det handlade inte om någon liten kulle, utan en av kammarmusikens högsta toppar - Brahms enorma pianokvintett i f-moll opus 34.
Brahms hade en del problem att bestämma sig för vad det skulle bli - stråkkvintett eller sonat för två pianon. (Versionen för två pianon finns kvar, men versionen för stråkkvintett förstörde han.) Men så landade han i det här formatet till slut - och det valet känns naturligt så här med facit i hand.
Det är väl lika bra att jag säger det direkt - men jag har lite svårt för en del av Brahms musik. Jag tycker att det blir lite för mycket och för tjockt pålagt med färg. Hans kammarmusik ger mig ofta känslan av att han egentligen tänkt: "Om jag bara hade haft en hel orkester till det här." Pianokvintetten har också mycket av rent orkestral bredd där det krävs en enorm insikt och närvaro från musikerna för att det ska fungera och inte bara bli en osorterad massa. Och här fungerade det! Alla fem lyssnade in sig i en gemensam klang och det gav framförandet en täthet som kändes helt rätt. samtidigt så tog var och en och lät sitt instrument profilera sig i de mer exponerade avsnitten. Här fanns en perfekt balans mellan instrumenten som skapade såväl tät klang som frilagda detaljer. Sättet de gjorde det på är det som kännetecknar verkligt stora musiker - addera den egna personligheten inom ramen för det totala.
Tips - om man ska vinna mig för Brahms musik så ska man spela den så här.

Jag hoppas verkligen att musiker, arrangörer och medhjälpare kände värmen i applåderna efteråt.
Efter de här konserterna kan jag säga att jag redan nu med nyfikenhet och spänning ser fram emot nästa års festival.

Får jag redan nu komma med en önskelista?

• Sjostakovitjs pianokvintett
• Någon cellosonat av Britten, Prokofiev eller Brahms
• Någon stråkkvartett av Bartok eller Janacek
• Någon pianotrio av Haydn eller Tao

Legender och nya stjärnor

Så har en nygammal sommarmusikfestival startat - Askanäs kammarmusikfestival. De unga mångbegåvade musikerna Andreas Lavotha och Christopher Hästbacka har återstartat en festival som jag intensivt hoppas kommer att återkomma år efter år.

Tredagarsfestivalen startade ikväll med en fascinerande konsert i en fullsatt Ekerö kyrka. Blytunga regnmoln med regn och åska ramade in konserten, men i pausen fick vi regnbåge över Mälaren!

Konserten inleddes med Rameau. Christopher Hästbacka spelade hans klaverstycke Le rappel des oiseaux i en tämligen romantisk tolkning. Rameau är en av de tonsättare vars musik inte får pyspunka oavsett vilken infallsvinkel man än väljer. Det är ett tecken på hans storhet.
Christophers tolkning blev nästan impressionistisk - och det var helt rätt. Det fanns som vanligt en klarhet och en tanke i hans spel som rättfärdigade hans tolkning. Och det ser inte ut som han anstränger sig det minsta när han spelar. Jag får Horowitz-vibbar.....

I Sjostakovitjs första pianotrio (c-moll opus 8) fick Christopher sällskap av cellisten Andreas Lavotha och den legendariske violinisten Nils Erik Sparf. Detta är inte något av Sjostakovitjs bättre verk, men det är intressant att man redan hos den 16-årige Dmitri hör saker som sedan ska bli några av hans utmärkande kännetecken. Ett exempel på det är cellostämmans markerade ansatser som dyker upp igen bl a i hans andra cellokonsert.

Det som blev kvällens höjdpunkt för mig var Andreas och Christophers gastkramande tolkning av Schnittkes första cellosonat. Det är ett virtuost verk där båda visade sin tekniska behärskning. Andreas hade total koll på varenda dubbelgrepp och stråkdrag. Men det som grabbade tag i mig mest var deras klanginsikt. Deras samspel byggde i hög grad på en förståelse inifrån verket som gav uttryck i deras klangmässiga val. Här handlade det inte bara om att spela rätt toner, utan om att förmedla något.
Och jag måste återigen fascineras av Christophers förmåga att locka fram så många olika klanger ur ett piano. Här fanns alla färger i målarlådan.

Efter paus fick vi ett av musikhistoriens mest fantastiska verk - Schuberts stråkkvintett i C-dur opus 163. Om det varit så att Schubert enbart efterlämnat detta stycke så hade han ändå varit en av de största i musikhistorien.
Utöver Nils Erik och Andreas fick vi höra Charlotta Grahn Wetter (violin), Louisa Tatlow (viola) och ytterligare en legend - Elemér Lavotha (cello).
Här fick vi uppleva en av de saker som jag älskar med kammarmusik - musikernas glädje över att spela tillsammans. Kontakten mellan de fem musikerna var självklar, och det utbyttes leenden och uppskattande nickar genom hela verket.
Det här verket ger möjligheter till flera "duetter" mellan de olika instrumenten. Det finns ett rent magiskt samtal mellan första violin och andra(?) cello i den långsamma satsen. Deras konversation är bland det vackraste och innerligaste Schubert har skrivit. Det finns också ett avsnitt där viola och första(?) cello smälter samman i en melodi som är som varmt glimmande guld. Detta tog musikerna tillvara!
Alla musikerna var av yppersta klass. Men jag måste faktiskt nämna Louisas violaspel som var fyllt av värme, och Elemérs cello som sjöng med en klarhet och nobel ton som är unik. Det enda jag skulle vilja ändra på är att första violinen blev aningen för tillbakadragen i klangen - jag skulle vilja ha något mer fyllighet och längd i tonerna.

Det känns självklart att citera Tomas Tranströmers dikt "Schubertiana" - jag har valt det fjärde avsnittet:
"Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.
lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på
att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det
plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i
den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt
förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer –
med förtroende – den blinda ledstången som hittar i
mörkret."

Sommardramatik i den blå lådan

Redan innan säsongen levererar Kungliga Filharmonikerna en konsert som de får kämpa hårt för att nå upp till under resten av säsongen.

Kvällens program bestod av:
- Mozart: Pianokonsert nr 21 io C-dur, den som i Sverige ofta går under benämningen "Elvira Madigan"
- Debussy: En bateau ur Petite suite för piano fyrhändigt (extranummer)
- Dukas: Trollkarlens lärling
- Stravinskij: Svit ur Eldfågeln (1919)

Kvällens solist David Huang är en av många unga svenska förstklassiga pianister. 2014 vann han Solistpriset som arrangeras av bl a Kungliga Musikaliska Akademien.
Under den kommande säsongen kommer vi att kunna höra honom i flera olika sammanhang, inte minst som kammarmusiker. Han kommer även att spela Bachs Goldbergvariationer i Berwaldhallen. Han har gjort sig till banbrytare för ny musik och nya sätt att skapa möten mellan publik och musik.

Hans tolkning av en av de mest spelade pianokonserterna av Mozart var inte mindre än enastående. Det är sällan man har förmånen att få uppleva ett så känt verk så fräscht. Hans spel var rytmiskt precist och otroligt nyanserat. Han formade varje ton och fras med en noggrannhet som måste ha kostat många timmar av hårt arbete, men där musiken ändå kändes skapad i ögonblicket.
Samspelet med dirigent och orkester var förstklassigt, det fanns en kontakt och inlyssning som kändes kammarmusikalisk.

En starkt bidragande (avgörande?) faktor för kvällens nivå var den tyske dirigenten Michael Balke. Hans förmåga att lyssna och kommunicera skapade en närvaro och en laddning som märktes i orkesterns spel. Det gick att se på musikerna att de verkligen trivdes. Och det hördes!
(Jag kan bara inte fatta att han faktiskt hoppade in som ersättare för den dirigent som skulle ha lett konserten.)

Micael Balke visade sig vara en utmärkt pianist när han trängdfe ihop sig med David Huang på pianopallen för det böljande inledningsstycket ur Debussys Petite suite för piano fyrhändigt. Här såg och kände man hur mycket glädjen i samspelet betyder för riktigt bra musik.

I Dukas orkesterfyrverkeri sätts alla instrument på prov, och Filharmonikerna klarade provet med glans. Varje insats och fras var spänstig och precis. Utifrån det kunde Michael Balke skapa virvlande dramatik.

Stravinskijs svit ur baletten Eldfågeln är ett av mina favoritverk alla kategorier. Michael Balkes och Filharmonikernas tolkning var en av de bästa jag har haft förmånen att få uppleva. Här fanns dramatiken. Här fanns intensiteten. Här fanns de svagaste nyanserna. Och här fanns ett grepp om helheten som gjorde att den avslutande finalen stegrade sig från det ensamma hornets försiktiga melodi till ett totalt jubel.

Detta var en konsert som jag kommer att bära med mig - länge.