Sommardramatik i den blå lådan

Redan innan säsongen levererar Kungliga Filharmonikerna en konsert som de får kämpa hårt för att nå upp till under resten av säsongen.

Kvällens program bestod av:
- Mozart: Pianokonsert nr 21 io C-dur, den som i Sverige ofta går under benämningen "Elvira Madigan"
- Debussy: En bateau ur Petite suite för piano fyrhändigt (extranummer)
- Dukas: Trollkarlens lärling
- Stravinskij: Svit ur Eldfågeln (1919)

Kvällens solist David Huang är en av många unga svenska förstklassiga pianister. 2014 vann han Solistpriset som arrangeras av bl a Kungliga Musikaliska Akademien.
Under den kommande säsongen kommer vi att kunna höra honom i flera olika sammanhang, inte minst som kammarmusiker. Han kommer även att spela Bachs Goldbergvariationer i Berwaldhallen. Han har gjort sig till banbrytare för ny musik och nya sätt att skapa möten mellan publik och musik.

Hans tolkning av en av de mest spelade pianokonserterna av Mozart var inte mindre än enastående. Det är sällan man har förmånen att få uppleva ett så känt verk så fräscht. Hans spel var rytmiskt precist och otroligt nyanserat. Han formade varje ton och fras med en noggrannhet som måste ha kostat många timmar av hårt arbete, men där musiken ändå kändes skapad i ögonblicket.
Samspelet med dirigent och orkester var förstklassigt, det fanns en kontakt och inlyssning som kändes kammarmusikalisk.

En starkt bidragande (avgörande?) faktor för kvällens nivå var den tyske dirigenten Michael Balke. Hans förmåga att lyssna och kommunicera skapade en närvaro och en laddning som märktes i orkesterns spel. Det gick att se på musikerna att de verkligen trivdes. Och det hördes!
(Jag kan bara inte fatta att han faktiskt hoppade in som ersättare för den dirigent som skulle ha lett konserten.)

Micael Balke visade sig vara en utmärkt pianist när han trängdfe ihop sig med David Huang på pianopallen för det böljande inledningsstycket ur Debussys Petite suite för piano fyrhändigt. Här såg och kände man hur mycket glädjen i samspelet betyder för riktigt bra musik.

I Dukas orkesterfyrverkeri sätts alla instrument på prov, och Filharmonikerna klarade provet med glans. Varje insats och fras var spänstig och precis. Utifrån det kunde Michael Balke skapa virvlande dramatik.

Stravinskijs svit ur baletten Eldfågeln är ett av mina favoritverk alla kategorier. Michael Balkes och Filharmonikernas tolkning var en av de bästa jag har haft förmånen att få uppleva. Här fanns dramatiken. Här fanns intensiteten. Här fanns de svagaste nyanserna. Och här fanns ett grepp om helheten som gjorde att den avslutande finalen stegrade sig från det ensamma hornets försiktiga melodi till ett totalt jubel.

Detta var en konsert som jag kommer att bära med mig - länge.