Tredagarsfestivalen startade ikväll med en fascinerande konsert i en fullsatt Ekerö kyrka. Blytunga regnmoln med regn och åska ramade in konserten, men i pausen fick vi regnbåge över Mälaren!
Konserten inleddes med Rameau. Christopher Hästbacka spelade hans klaverstycke Le rappel des oiseaux i en tämligen romantisk tolkning. Rameau är en av de tonsättare vars musik inte får pyspunka oavsett vilken infallsvinkel man än väljer. Det är ett tecken på hans storhet.
Christophers tolkning blev nästan impressionistisk - och det var helt rätt. Det fanns som vanligt en klarhet och en tanke i hans spel som rättfärdigade hans tolkning. Och det ser inte ut som han anstränger sig det minsta när han spelar. Jag får Horowitz-vibbar.....
I Sjostakovitjs första pianotrio (c-moll opus 8) fick Christopher sällskap av cellisten Andreas Lavotha och den legendariske violinisten Nils Erik Sparf. Detta är inte något av Sjostakovitjs bättre verk, men det är intressant att man redan hos den 16-årige Dmitri hör saker som sedan ska bli några av hans utmärkande kännetecken. Ett exempel på det är cellostämmans markerade ansatser som dyker upp igen bl a i hans andra cellokonsert.
Det som blev kvällens höjdpunkt för mig var Andreas och Christophers gastkramande tolkning av Schnittkes första cellosonat. Det är ett virtuost verk där båda visade sin tekniska behärskning. Andreas hade total koll på varenda dubbelgrepp och stråkdrag. Men det som grabbade tag i mig mest var deras klanginsikt. Deras samspel byggde i hög grad på en förståelse inifrån verket som gav uttryck i deras klangmässiga val. Här handlade det inte bara om att spela rätt toner, utan om att förmedla något.
Och jag måste återigen fascineras av Christophers förmåga att locka fram så många olika klanger ur ett piano. Här fanns alla färger i målarlådan.
Efter paus fick vi ett av musikhistoriens mest fantastiska verk - Schuberts stråkkvintett i C-dur opus 163. Om det varit så att Schubert enbart efterlämnat detta stycke så hade han ändå varit en av de största i musikhistorien.
Utöver Nils Erik och Andreas fick vi höra Charlotta Grahn Wetter (violin), Louisa Tatlow (viola) och ytterligare en legend - Elemér Lavotha (cello).
Här fick vi uppleva en av de saker som jag älskar med kammarmusik - musikernas glädje över att spela tillsammans. Kontakten mellan de fem musikerna var självklar, och det utbyttes leenden och uppskattande nickar genom hela verket.
Det här verket ger möjligheter till flera "duetter" mellan de olika instrumenten. Det finns ett rent magiskt samtal mellan första violin och andra(?) cello i den långsamma satsen. Deras konversation är bland det vackraste och innerligaste Schubert har skrivit. Det finns också ett avsnitt där viola och första(?) cello smälter samman i en melodi som är som varmt glimmande guld. Detta tog musikerna tillvara!
Alla musikerna var av yppersta klass. Men jag måste faktiskt nämna Louisas violaspel som var fyllt av värme, och Elemérs cello som sjöng med en klarhet och nobel ton som är unik. Det enda jag skulle vilja ändra på är att första violinen blev aningen för tillbakadragen i klangen - jag skulle vilja ha något mer fyllighet och längd i tonerna.
Det känns självklart att citera Tomas Tranströmers dikt "Schubertiana" - jag har valt det fjärde avsnittet:
"Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.
lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på
att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det
plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i
den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt
förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer –
med förtroende – den blinda ledstången som hittar i
mörkret."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar