söndag, mars 10, 2019

När Chopin blir på riktigt

PianoVisions på Konstakademien 2019-03-10
Martin Sturfält, piano

Melin: Short Cuts for piano
Norman: Tre pianofortestycken i scherzoform op 12
Andrée: Fem smärre tonbilder (i sammanhang) cop 7
Aulin: Valse élégiaque
Alfvén: Margita dansar, vals för piano
Chopin: Ballad nr 1 i g-moll op 23
Chopin: Ballad nr 2 i F-dur, op 38
Chopin: Ballad nr 3 i Ass-dur, op 47
Chopin: Ballad nr 4 i f-moll, op 52


Egentligen var det en annan pianist som skulle spela, men pga skada så blev det Martin Sturfält istället. Han är en pianist som dykt ner djupt i den svenska repertoaren. Det avspeglades i kvällens som bjöd på flera stycken som normalt inte står på konsertprogrammen.
Man kan fundera över varför vissa stycken inte spelas så ofta. Ibland finns det bortglömda guldkorn, men ofta är det helt enkelt så att musiken helt enkelt inte håller måttet. Kvällens konsert gav prov på båda delar.

Sten Melin är en tonsättare jag aldrig förut har hört talas om.  Hans tre korta stycken lämnade inget större avtryck. De är snarast att betrakta som tekniska etyder där han testar pianistens möjligheter.

Ludvig Norman var en gång i tiden en betydelsefull figur i svenskt musikliv. Men hans position säger snarast mest om det provinsiella och begränsade i svenskt musikliv vid den här tiden. De tre styckena i opus 12 är tämligen mediokra och de saknar såväl inspiration som genialitet.
Martin Sturfält gör det bästa möjliga av musiken.

Men Elfrida Andrée är det däremot annorlunda. Även om hennes fem tonbilder känns en smula ofullgångna så väcker de mitt intresse. Här finns en tydlig vilja och en personlighet i tilltalet som ger mersmak.
Tolkningsmässigt hade jag gärna sett en något mer inåtvänd och kontemplativ infallsvinkel.

Valborg Aulins vals var charmerande - det är allt.

Hugo Alfvén var definitivt ingen pianist. Hans vals för dottern på hennes 10-årsdag visar tydligt det. Det är ett stycke som klämts ner i pianot med skohorn. Och sådant blir aldrig riktigt bra.
Möjligen hade det gått att utvinna mer ur musiken med en mindre svulstig tolkning.

Efter paus tog Martin Sturfält sig an Chopins samtliga fyra ballader - en rejäl bedrift.
Jag har aldrig helt fattat Chopins storhet, han har för mig varit en kompositör på nivå två. Men Martin Sturfält visade att Chopin kan vara fullt relevant. Varje ballad blev en  berättelse fullt laddad med lyrik, melankoli och dramatik. Allra tydligast blev det i de två sista balladerna som blev nästan smärtsamt angelägna. Martin Sturfält vågade ladda dem med känslor. Jag fick intrycket av att det här är musik som ligger honom nära om hjärtat och som han umgåtts med under mycket lång tid. I den sista balladen skapades ett intensivt sug som gav ett bestående intryck.
Hemligheten bakom de här tolkningarna är en total teknisk behärskning och precision i kombination med en musikalisk och känslomässig insikt och identifiering.

Jag gick ut från konserten med en ny insikt. Sådana konserter är jag tacksam för.



Inga kommentarer: