Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: John Wilson
Solist: Malin Byström, sopran
Strauss (Johann d.y,): Kejsarvalsen
Strauss (Richard): Vier letzte Lieder
Korngold: Symfoni i Fiss-dur
Jag har varit på många bra konserter, flera riktigt bra - och några magiska. Detta var en av de magiska. Det var som om allt och alla befann sig samtidigt på toppen.
Redan i Johann Strauss (dy) så välkända Kejsarvals drogs jag in i händelserna. Dirigent och orkester bjöd på precision och inte minst schwung i en total närvaro i musiken. Här handlade det inte om att avverka ett uttjatat standardverk, utan här gick varje musiker "all in". Jag tycker att andraviolin och viola ska ha ett extra hedersomnämnande, de förflyttade Berwaldhallen till Musikverein i Wien. Rakt igenom briljant!
Richard Strauss fyra sista sånger är mycket speciella. De är skrivna av en gammal man som i dem har lagt ner så mycket kärlek, men också ett stort mått av vemod. Det är många sopraner som försökt att ge sig på dem, men det är ytterst få som lyckats både sångtekniskt och uttrycksmässigt. Malin Byström behärskade det tekniska till fulländning. Hennes röst bar fritt och skönt genom alla register. Det fanns en precision och ett gyllene flöde i hennes röst som skapade en intensiv skönhet.
Och uttrycksmässigt skapade hon en stund av total närvaro och insikt. Hennes betoning låg åt det melankoliska, och kanske till och med tragiska, hållet. Men det blev aldrig sliskigt, utan det förblev äkta och sant i uttrycket.
Orkesterns spel i de här sångerna var extremt känsligt. Blåsarnas insatser var perfekt avvägda, och det var som om de andades samma känslor som solisten.
Korngolds symfoni i den ovanliga tonarten Fiss-dur är inte en av de mest spelade, även om Korngold fått en revansch i konsertsalarna de senaste åren. Och när hans musik spelas så här så har den absolut sin plats där.
Dirigenten och orkestern byggde sin tolkning på en tydlig precision som de sedan adderade intensitet till. Det var som om orkestern var en enda stor klangkropp. De olika instrumenten fick i Korngolds magnifika orkestrering alla möjligheter att glänsa - och det tog de tillvara. Bara en sådan sak som kontrabasarnas självklara pondus och värme skapade lyckorysningar hos mig.
Verket i sig är fascinerande. Korngold är här en äkta symfoniker. Han utvecklar tematiska idéer ur olika aspekter, såväl melodiskt, rytmiskt som klangligt.
Jag applåderar varje medverkande från sista andraviolin till solist och dirigent . John Wilson får väldigt gärna komma tillbaka till Berwaldhallen!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar