Beethoven - lika stor som sitt rykte

PianoVisions på Konstakademien 2019-04-14

Niklas Sivelöv, piano

Bach: Partita nr 2 c-moll
Beethoven: Sonat nr 32 c-moll opus 111
Skrjabin: Sonat nr 2 giss-moll opus 19
Skrjabin: Deux Morceaux opus 57
Skrjabin: Feuillet d'album opus 58
Skrjabin: Deux pieces opus 59
Sivelöv: ur 24 Preludes for piano

Det finns några tonsättare som förändrat musikhistorien - Beethoven är en av dem. Han spränger ramar och utmanar konventioner på ett mer öppet och direkt sätt än någon före honom. Men honom blir musiken personlig på ett helt annat sätt än tidigare. På sätt och vis är han den förste Tonsättaren.
Kvällens konsert kom att handla mycket om det. Beethovens sista pianosonat blev ett verk som speglade både Bach och Skrjabin på ett fascinerande sätt. Det blev ett så tydligt före och efter.

Bachs partita i c-moll är inget av hans mest spelade verk, men det måste ändå ha haft en speciell betydelse för honom. När han ger ut det så ger han samlingen opusnumret 1. Detta trots att han har bakom sig både Johannes- och Matteus-passionerna, samt det monumentala klaververket Das Wohltemperierte Klavier.
I Niklas Sivelövs händer blev det kanske mer romantiskt än vad det mådde bra av. Bach är en av de tonsättare där "less is more", utan att det för den skull blir asketiskt.

Beethovens allra sista pianosonat kröner en rad av 32 genialiska pianosonater. Vi kan genom de här sonaterna följa Beethovens från virtuos till något som jag saknar namn för. I serien av pianosonater finns formexperiment, tekniska utmaningar, tonmålningar, personliga reflektioner.
I den sista sonaten får vi allt detta i ett koncentrat. Niklas Sivelöv vågade sig på att ta ut svängarna såväl rytmiskt som dynamiskt. Bitvis fick det en jazzig sväng som, även om den var en smula överdriven, ändå förmedlade något väldigt viktigt. Effekten blev en aning av vad publiken kan ha upplevt - något som trotsar det invanda och som vågar utmana bortom nuet. Ärligt talat - jag har aldrig hört Beethoven spelas så respektlöst och ärligt. (Möjligtvis undantaget Conrad Taos tolkning av sonaten i A-dur nr 31 för några månader sedan i Berwaldhallen.)

Skrjabin är en av de där tonsättarna som verkar vara mer populär bland musiker än bland lyssnare. För mig glider han bara förbi. Sivelöv gav hans musik allt, men ändå blev det ingen kommunikation.

Sivelövs avslutande verk - några preludier ur egen fatabur - var pianistiskt intressanta, men mer som utforskande av pianots värld än en kommunikation med en publik.

Niklas Sivelöv är en av de mest intressanta pianisterna vi har i Sverige. Ytterst få kan spela Stenhammar som han. Genom dörrarna innan konserten hörde jag honom värma upp med den första fantasin i Stenhammars opus 11. Jag önskar så innerligt att få höra en konsert där han enbart spelar Stenhammar.....

En violin - en musiker - en tonsättare

Musikaliska (Stockholm) 2019-04-07

Semmy Stahlhammer, violin

Bach: Sonata nr 3 i C-dur
Bach: Partita nr 3 i E-dur
Bach: Partita nr 2 i d-moll

En konsert med totalt fokus. En violin. En musiker. En tonsättare. Tre verk.
Intensitet. Klarhet. Närvaro.
Så låter den korta sammanfattningen av kvällens upplevelse. Men jag ska försöka mig på att beskriva den med några fler ord, även om sådana här upplevelser svårligen låter sig fångas i ord. 

Bachs soloverk för violin betraktas av många som heliga. Många violinister tar sig an dem med en nästan förlamande respekt. Ibland får man lust att bara göra något helt annat av dem. Men vid kvällens konsert fick vi möta tre av de här sonatorna och partitorna på ett alldeles självklart sätt. Inga manér. Inga försöka att briljera. Bara musiken färgsatt genom en människa. Semmy Stahlhammers förhållningssätt till verken andades en djup kärlek och insikt. De tre verken var som hans gamla kära vänner. 

Hans spel var genomgående baserat på en puls, som även om den kunde variera i mikroskopiska dragningar, ändå skapade en tydlig riktning. Hans frasering och otroligt effektiva stråkteknik skapade ett flöde som överbryggade de skarvar som helt naturligt finns i ett verk för ett soloinstrument av violinens karaktär. Han fick smått överjordiska klanger ur instrumentet. 
Han var inte fast i en museal attityd om hur man spelar den här musiken på ett "korrekt" sätt baserat på den tidens ideal. Han lät hela sin breda musikaliska erfarenhet och nyfikna personlighet komma till tals. 

Inledningsvis var spelet något trevande, men under sonatans gång spelade han sig in i musiken. (Eller om det var så att det var jag som behövde tid på mig att kalibrera mitt öra till det som hände på scenen?)
I partitan i E-dur var dock allt helt självklart. Redan i den inledande satsen var det som om han lutade sig mer tillbaka och själv kom in i musiken. Rytmen i den första satsen tickade på obönhörligt och han lät varje underliggande melodi få sin plats. De olika danssatserna kan ibland bli lite stereotypa och likformiga, men här fick varje sats sin naturliga karaktär med minimala betoningar och varierande klang. Detta var lycklig musik.
I partitan i d-moll med sin avslutande monumentala ciaccona mörknade klangen och de dramatiska schatteringarna fick stå fram. Han åstadkom detta utan överdrifter i betoningar och volym. Istället använde han klang och intensitet på en grund av rytmisk precision.
Och återigen - tonen. Den avslutande långa tonen som hölls i vad som kändes som en evighet var ett under av fyllighet och skönhet. Jag har nog aldrig förut hört en violinton med sådan bärighet, fyllighet och klarhet.

Men han var inte klar där. 
Som om det var alldeles naturligt kom han ingående spelande "Lullaby of Birdland" med samma förhållningssätt som till verken av Johann Sebastian. Och sedan blev det en fascinerande version av "Moonlight Serenade" innan han avslutade med en smärtsamt vacker "Killing me softly".

Nu längtar jag efter att få höra honom spela de resterande sonatorna och partitorna.