Beethoven - lika stor som sitt rykte

PianoVisions på Konstakademien 2019-04-14

Niklas Sivelöv, piano

Bach: Partita nr 2 c-moll
Beethoven: Sonat nr 32 c-moll opus 111
Skrjabin: Sonat nr 2 giss-moll opus 19
Skrjabin: Deux Morceaux opus 57
Skrjabin: Feuillet d'album opus 58
Skrjabin: Deux pieces opus 59
Sivelöv: ur 24 Preludes for piano

Det finns några tonsättare som förändrat musikhistorien - Beethoven är en av dem. Han spränger ramar och utmanar konventioner på ett mer öppet och direkt sätt än någon före honom. Men honom blir musiken personlig på ett helt annat sätt än tidigare. På sätt och vis är han den förste Tonsättaren.
Kvällens konsert kom att handla mycket om det. Beethovens sista pianosonat blev ett verk som speglade både Bach och Skrjabin på ett fascinerande sätt. Det blev ett så tydligt före och efter.

Bachs partita i c-moll är inget av hans mest spelade verk, men det måste ändå ha haft en speciell betydelse för honom. När han ger ut det så ger han samlingen opusnumret 1. Detta trots att han har bakom sig både Johannes- och Matteus-passionerna, samt det monumentala klaververket Das Wohltemperierte Klavier.
I Niklas Sivelövs händer blev det kanske mer romantiskt än vad det mådde bra av. Bach är en av de tonsättare där "less is more", utan att det för den skull blir asketiskt.

Beethovens allra sista pianosonat kröner en rad av 32 genialiska pianosonater. Vi kan genom de här sonaterna följa Beethovens från virtuos till något som jag saknar namn för. I serien av pianosonater finns formexperiment, tekniska utmaningar, tonmålningar, personliga reflektioner.
I den sista sonaten får vi allt detta i ett koncentrat. Niklas Sivelöv vågade sig på att ta ut svängarna såväl rytmiskt som dynamiskt. Bitvis fick det en jazzig sväng som, även om den var en smula överdriven, ändå förmedlade något väldigt viktigt. Effekten blev en aning av vad publiken kan ha upplevt - något som trotsar det invanda och som vågar utmana bortom nuet. Ärligt talat - jag har aldrig hört Beethoven spelas så respektlöst och ärligt. (Möjligtvis undantaget Conrad Taos tolkning av sonaten i A-dur nr 31 för några månader sedan i Berwaldhallen.)

Skrjabin är en av de där tonsättarna som verkar vara mer populär bland musiker än bland lyssnare. För mig glider han bara förbi. Sivelöv gav hans musik allt, men ändå blev det ingen kommunikation.

Sivelövs avslutande verk - några preludier ur egen fatabur - var pianistiskt intressanta, men mer som utforskande av pianots värld än en kommunikation med en publik.

Niklas Sivelöv är en av de mest intressanta pianisterna vi har i Sverige. Ytterst få kan spela Stenhammar som han. Genom dörrarna innan konserten hörde jag honom värma upp med den första fantasin i Stenhammars opus 11. Jag önskar så innerligt att få höra en konsert där han enbart spelar Stenhammar.....