Semmy Stahlhammer, violin
Bach: Sonata nr 3 i C-dur
Bach: Partita nr 3 i E-dur
Bach: Partita nr 2 i d-moll
En konsert med totalt fokus. En violin. En musiker. En tonsättare. Tre verk.
Intensitet. Klarhet. Närvaro.
Så låter den korta sammanfattningen av kvällens upplevelse. Men jag ska försöka mig på att beskriva den med några fler ord, även om sådana här upplevelser svårligen låter sig fångas i ord.
Bachs soloverk för violin betraktas av många som heliga. Många violinister tar sig an dem med en nästan förlamande respekt. Ibland får man lust att bara göra något helt annat av dem. Men vid kvällens konsert fick vi möta tre av de här sonatorna och partitorna på ett alldeles självklart sätt. Inga manér. Inga försöka att briljera. Bara musiken färgsatt genom en människa. Semmy Stahlhammers förhållningssätt till verken andades en djup kärlek och insikt. De tre verken var som hans gamla kära vänner.
Hans spel var genomgående baserat på en puls, som även om den kunde variera i mikroskopiska dragningar, ändå skapade en tydlig riktning. Hans frasering och otroligt effektiva stråkteknik skapade ett flöde som överbryggade de skarvar som helt naturligt finns i ett verk för ett soloinstrument av violinens karaktär. Han fick smått överjordiska klanger ur instrumentet.
Han var inte fast i en museal attityd om hur man spelar den här musiken på ett "korrekt" sätt baserat på den tidens ideal. Han lät hela sin breda musikaliska erfarenhet och nyfikna personlighet komma till tals.
Inledningsvis var spelet något trevande, men under sonatans gång spelade han sig in i musiken. (Eller om det var så att det var jag som behövde tid på mig att kalibrera mitt öra till det som hände på scenen?)
I partitan i E-dur var dock allt helt självklart. Redan i den inledande satsen var det som om han lutade sig mer tillbaka och själv kom in i musiken. Rytmen i den första satsen tickade på obönhörligt och han lät varje underliggande melodi få sin plats. De olika danssatserna kan ibland bli lite stereotypa och likformiga, men här fick varje sats sin naturliga karaktär med minimala betoningar och varierande klang. Detta var lycklig musik.
I partitan i d-moll med sin avslutande monumentala ciaccona mörknade klangen och de dramatiska schatteringarna fick stå fram. Han åstadkom detta utan överdrifter i betoningar och volym. Istället använde han klang och intensitet på en grund av rytmisk precision.
Och återigen - tonen. Den avslutande långa tonen som hölls i vad som kändes som en evighet var ett under av fyllighet och skönhet. Jag har nog aldrig förut hört en violinton med sådan bärighet, fyllighet och klarhet.
Men han var inte klar där.
Som om det var alldeles naturligt kom han ingående spelande "Lullaby of Birdland" med samma förhållningssätt som till verken av Johann Sebastian. Och sedan blev det en fascinerande version av "Moonlight Serenade" innan han avslutade med en smärtsamt vacker "Killing me softly".
Nu längtar jag efter att få höra honom spela de resterande sonatorna och partitorna.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar