En onödig Traviata

Kungliga Operan (Stockholm) 2020-02-05

Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans kör
Regi: Ellen Lamm
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Dirigent: Domingo Hindoyan

Verdi: La Traviata


La Traviata är en av de mest spelade operorna i alla världens operahus, det är en äkta klassiker. Verdi skrev den som ett kammardrama där fokus ligger på rösten. Hela operans dramatik sker i rösterna. Om inte rösterna bär så bär inte dramat. 

Den här uppsättningen saknar tyvärr helt relevans. Bärande roller har inte den vokala förmågan som behövs. Regi och/eller agerande räcker inte till för att bära dramat och uppsättningen i sig känns som en budgetlösning utan bärande tanke.

Egentligen har uppsättningen bara tre fördelar - en utmärkt Bror Magnus Tödenes i rollen som Alfredo, en tätt klingande operakör och de dramatiska avsnitten för Hovkapellet. Tyvärr räckte det inte för att rädda föreställningen.

Ett av skälen till att jag snabbt som ögat bokade biljett till den här produktionen var Ida Falk Winland i rollen som Violetta. Hon har inte bara en utmärkt röst, hon är också en intelligent sångerska. Så jag hade stora förhoppningar. Men den här kvällen upplevde jag tyvärr inget av det.
Vokalt var det som att rollen låg på tok för högt för henne. Rösten blev pressad och oskön i klangen så snart hon rörde sig över mellanregistret. Det var som om hon fick anstränga sig extra. Och rollens traditionella briljanta höjdtoner valde hon bort. Jag har en misstanke om att hon kan ha varit indisponerad helt enkelt. Såväl röst som agerande gav intryck av att hon inte var helt bekväm.

Karl-Magnus Fredriksson är en annan sångare som jag var mycket nyfiken på. Utifrån vad jag har hört av honom tidigare så borde han vara idealisk i rollen som Giorgio Germont. Men tyvärr.... Rollen är en träig roll, men inte så träig. Vokalt uppvisade han ytterst lite nyansering i uttrycket - bekymrad, medkännande och förtvivlad lät precis likadant.
Även sceniskt var uttrycken mycket begränsade. Dock hade han hittat något otåligt i sina små gester som han använde effektivt i den stora scenen med Violetta.

Bror Magnus Tödenes är en ung norsk tenor med en härlig lyrisk klang, och inte helt utan dramatisk hetta. Han har en andningsteknik som tillåter honom att skapa långa expansiva linjer. Hans övertonsrika klang gjorde att han inte behöver sjunga starkt för att höras, inte ens i ensemblescenerna. Att han inte behövde pressa gjorde att hans röst fick en rörlighet som gav en rytmisk precision som samspelade perfekt med orkestern. I båda hans arior spelar just den rytmiska precisionen en mycket viktig roll. Och han fick till det i total kontroll.
Sceniskt är rollen som Alfredo Germont en av de mer hopplösa, men han gjorde det mesta av situationen. Det är inte sångarens fel att operan i sig alltid får mig att undra vad Violetta egentligen ser i Alfredo...

Övriga roller är tämligen små, så jag har överseende med att det fanns en del vokala begränsningar.

Operakören imponerar på mig varje gång jag hör dem. Klangen var ikväll tät, flexibel och precis.
Även Hovkapellet hade sina fina stunder, speciellt i de tätare dramatiska avsnitten. I de lyriska avsnitten, t ex förspelet, blev klangen en aning spretig.
Domingo Hindoyan var en intressant dirigent som på ett naturligt sätt byggde upp dramatiska stegringar utan att det blev forcerat. Hans val av tempi var genomgående naturliga. Han andades med sångarna.

Det kanske största problemet är avsaknaden av idé med produktionen och regin. Det var som om Ellen Lamm inte ville berätta något viktigt. Hon hade valt några scenlösningar som kanske var intressanta på papperet, men de föll platt på scenen. Den avgörande orsaken är att idéerna inte varken bär eller inordnar sig i en större tanke som når över scenkanten. Ingen av rollfigurerna får någon utveckling i regin, trots att dramat och musiken indikerar att Giorgio ska komma till insikt om sin hårdhet och att Violetta ska omfamna kärleken. Men inget av det skildras på scenen. Möjligen försökte Ida Falk Winland att åstadkomma någon slags utveckling, men regin övergav henne.
Magdalena Åbergs scenografi hjälpte heller inte till. Den roterbara anatomiska teatern fick ingen annan funktion än att hjälpa till att projicera ljudet ut i salongen. Och andra aktens tomma scen med ett bord och ett par stolar kräver regi och vokal förmåga som tyvärr inte var på plats ikväll.

Summa summarum - Traviata är en utomordentligt svår opera att sätta upp. Jag kan beundra ett ärligt försök, men den här uppsättningen kändes inte ens som ett ordentligt försök.