Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans kör
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi och ljus: Markus Granqvist
Kostym och mask: Lena Lindgren
Dirigent: Stefan Klingele
Bernstein: Candide
Tre härliga timmar av absurda infall, briljant musik, spelglädje och skönsång.
Kungliga Operan har en riktig lyckträff i och med den här uppsättningen. Här sitter allt som en smäck!
Candide är ingen enkel operett (eller opera/musikal) att sätta upp. Hela handlingen är egentligen bara en rad av revynummer med en mycket tunn tråd. Det enda de har gemensamt är en otroligt intelligent och sofistikerad kritik av mänskliga vidrigheter med en extra spark mot 50-talets dubbelmoral i USA.
Ole Anders Tandbergs försök att bygga in kritik mot en svensk samtid blev dock tämligen malplacerade. Men hans vilda fantasi och förkärlek för galna påhitt kom här till sin fulla rätt. Han har gett sångarna stor frihet - och den tog de de definitivt vara på. Deras spelglädje gick rakt ut i salongen.
Det går inte att kommentera den här uppsättningen utan att säga något om kostymerna. Lena Lindgrens galna och fantasifulla kostymer spelade en avgörande roll i föreställningen. De skapade både dramatik och lekfullhet. På samma sätt var Markus Granqvists effektiva scenlösningar helt enkelt genialiska.
Stefan Klingele ledde Hovkapellet med energi och följsamhet. Han tillsatte det nödvändiga bubblet i Bernsteins musik, samtidigt som han vågade vila i de sublima melodierna. Att Hovkapellet ibland brast i detaljerna är en mycket liten notering i marginalen.
Operakören hade en höjdarkväll i en mängd olika skepnader. De inte bara klingade utmärkt, de gav sina scener en myllrande mångfald av påhitt i miniagerande. Samma gäller dansarna.
Sångsolisterna var genomgående förstklassiga.
Klas Hedlund visade sig vara en komisk talang av oanade mått. Och hans tenor klingade smidigt - har faktiskt inte hört honom så bra tidigare.
Jon Erik Elebys kraftfulla bas var lika stadig som vanligt - han är en av Kungliga Operans verkliga tillgångar.
Matilda Paulsson gjorde en rolig figur med bett i stämman.
Miriam Treichl var lite av föreställningens primus motor i sin roll som Old Lady. Hon bjöd på superb vokal klang och en komisk förmåga som jag sällan fått uppleva på en operascen. Mer av henne på Kungliga Operan!
Jeremy Carpenter var som en intelligent kameleont både i agerande och vokal klang.
Joel Annmo hade den perfekta rösten för Candide. Han klingade mjukt och fritt, och han gav Candide det perfekta oskyldiga uttrycket.
Jag hoppas ändå att ingen tycker illa vara om jag utnämner Elin Rombo till "Kvällens Röst". Det hon åstadkom med sin röst var inget mindre än fantastiskt. I "Glitter and be gay" fick hon chansen att ta ut svängarna - och som hon gjorde det! Varenda ton satt perfekt - även den utmanande höjden.
Det här är något så ovanligt som en föreställning jag skulle kunna se flera gånger. Varje scen innehåller så mycket att det hela tiden finns något nytt att upptäcka.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar