Utan restriktioner!

Berwaldhallen (Stockholm) 2022-02-09

Sveriges Radios Symfoniorkester
Konsertmästare: Malin Broman
Solist: Jonathan Biss, piano

Mozart: Uvertyr till Figaros bröllop
Shaw: Watermark (pianokonsert)
Beethoven: Pianokonsert nr 3 c-moll


Idag upphävdes restriktionerna som begränsat publikens närvaro i konsertsalar och i liknande sammanhang!  En dag att fira!

För snart två år sedan slog pandemin till och konsertsalarna stängdes för publik. Den 20 mars genomförde Radiosymfonikerna med mycket kort varsel och ändrat program en konsert helt utan publik, men som sändes direkt på Berwaldhallen Play. (Jag skrev om den här: https://pjonsson.blogspot.com/2020/03/kammarmusikalisk-symfonispel.html)

Det är som en tanke att den första konserten efter alla inställda och begränsade konserter också leds av orkesterns superba konsertmästare Malin Broman, och att den innehöll ett verk av Beethoven med siffran 3. (För två år sedan en symfoni, och nu en pianokonsert.)

Och liksom för två år sedan fick vi uppleva en orkester som musicerar tillsammans i ordets djupaste betydelse. Kontakten mellan musikerna var total, och impulserna förmedlades nästan som om musikerna var mentalt sammankopplade.

I uvertyren till Figaros bröllop fick vi massor av kraft och energi. Att verket är smått revolutionärt känns i uvertyren, här är det inget pudrat minsann! Det var precision och samspel. Min enda invändning är att några av träblåsarinsatserna jagades fram för snabbt så att de inte fick den nödvändiga pregnansen.

Shaws pianokonsert är skriven för kvällens solist, och utgår från Beethovens tredje pianokonsert. Den innehåller t o m citat från Beethovens konsert. 

Verket präglades av en tydlighet och en nästan genomskinlig lätthet, delvis kontrasterad med varma klangmattor. Ibland sökte sig orkestern och pianot fram i rörelser och ackord som om den utforskade det som konserten på sitt sätt kommenterar. 

Biss och orkestern gjorde detta till kvällens höjdpunkt genom sitt totala samspel och verkets inneboende kvaliteter.

Den tredje pianokonsert är ett av mina favoritverk av Ludwig. Den är rotad i det som var före, t ex Mozart, men pekar ändå tydligt framåt mot vad han ska göra av formen i de två kommande konserterna för instrumentet. (För att inte tala om sonaterna.)

Samspelet mellan orkester och solist var klockrent, det blev kammarmusikaliskt.

Biss visade redan i första anslaget att han tänkt in hammarklaver eller andra tidigare pianotyper. Anslagen var tydligt separerade, dock utan att han tappade linjen. Det fanns en mjukhet även i starkare nyanser, det blev aldrig hårt eller grovt. Han använde pedalen mycket försiktigt. Musiken löpte fritt och lätt. Drillarna var superbt exakta. Det var alltigenom tekniskt suveränt. Men ändå var det som att det inte blev mer. Det kom inte till den punkt där musiken och musicerandet berörde mig personligen.

Kvällen blev ett fint firande av en tillvaro bortom pandemins restriktioner. Med förhoppning om många fler konserter med fullsatta konserthallar!