Hilary Hahn is creating music here and now

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-02-22

Sveriges Radios symfoniorkester
Conductor: Lahav Shani
Soloist: Hilary Hahn, violin

Prokofiev: Symphony no 1
Prokofiev: Violin concerto no 1
Prokofiev: Symphony no 5


A whole evening with one of my favourite composers and with one of my favourite soloists. And even if my expectations were high, this evening exceeded them.

The first symphony is rather odd. It doesn't sound at all Prokofiev. The conductor and the orchestra were clever - they didn't try to make it into anything more than it is. They delivered a bright and sparkling piece of music where especially the woodwind could show their mastery.

It's amazing to realise that the first symphony and the first violin concerto are written almost at the same time. The violin concerto is a micro cosmos of emotions and musical ideas. It's bursting of energy. Sometimes it requires more than just a beautiful tone and technically skilled playing.
It takes a very special musician to make it fly. Hilary Hahn is that musician. She took it beyond technical show-off. It was much more than an interpretation. It was one of those very rare moments when you feel that the music is created in that very moment. It was as if all the emotions of the music were poured into a basket, and Hilary Hahn and the conductor pulled them out carefully one by one.
It was one of the concerts when I absolutely wish that it was recorded for later CD release.
The encore was a sarabande by Bach. If love can have a sound, this is how it would sound. Her playing was from within the music and it was saying "I love to play this music".
Hilary Hahn is not only a top level technical violinist, she is also a true musician. (She gets an extra plus for picking up the conductor's baton with a smile when he dropped it in the middle of the concerto.)

The fifth symphony was also written during wartime, although the next world war. It has a lot of epic and dramatic feeling in it. The conductor and the orchestra chose to lean towards a dark and rather fateful approach. The lower register instruments got a prominent role, especially the double basses. It was as if the conductor had told them "no matter the volume indication in the score - always play one degree louder". And when you tell a double bass that - you will get it.
I will make a small comparison with another fifth symphony - the one by Beethoven. The Beethoven is forever related with fate. But where Beethoven lets man triumph in the last movement, I don't here the same triumph in Prokofiev's fifth. It's also about fate, but it's much more expressing destiny as something big and unavoidable. It's strange that Prokofiev himself described it as "a hymn to free and happy Man, to his mighty powers, his pure and noble spirit." At least that wasn't what Lahav Shani and the orchestra gave us in their masterful delivery of one of the truly great symphonies.

Mäkelä levererar Beethoven

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-02-15

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Klaus Mäkelä
Solister: Leonidas Kavakos, violin

Adams: Short ride in a fast machine
Mendelssohn: Violinkonsert e-moll
Bach/Berio: Contrapunctus XIX
Beethoven Symfoni nr 2 D-dur


Om man letar efter ett öppningsstycke så är Adams Fast ride det perfekta valet. Här går det verkligen undan. Orkestern smattrar iväg i snabba upprepade accentueringar som kostar en del tagel för stråkmusikerna. Verket är fanfarartat uppfordrande och visar ingen nåd. Spelat med precision och kraft.

Det var lite av en besvikelse att den annonserade violinkonserten av Szymanowski byttes ut mot Mendelssohns gamla trotjänare. Jag hade verkligen velat höra något lite kärvare toner från Kavakos. Nu fick vi istället en smått könlös Mendelssohn där varje ton satt där den skulle och var perfekt avvägd. Men ack så tråkigt!

Berio hade tagit den avslutande och oavslutade fugan ur Bachs Kunst der Fuge och gjort sin egen tolkning av den. Här bjöd Radiosymfonikerna på ett tätt och nära spel där violastämman fick bilda en slags stomme. Berio avslutade det oavslutade utan att egentligen avsluta den i ett kluster på tonerna B-A-C-H som sakta dör bort.

Beethovens andra symfoni upplevdes på sin tid som omtumlande. Idag upplever vi den nog mer som stående tydligt i arvet från Haydn och Mozart. Men den är ändå något annat. Den lutar sig tydligt in i det som ska komma med Ludwigs nästa symfoni, den banbrytande Eriocan.
Mäkelä och Radiosymfonikerna hade vågat ta fasta på det framåtblickande i verket. Vi bjöds på spänst, energi och dramatik. När symfonin spelas på det här sättet är det svårt att påstå att den är en av Ludwigs "mindre" symfonier. Det Mäkelä och orkestern åstadkom fick mig att tänka på vad Herbert Blomstedt brukar åstadkomma tillsammans med samma orkester i verk av just Beethoven. Och det är nog bland det finaste beröm jag kan ge en dirigent. Nu återstår bara att Mäkelä med tiden släpper lite på kontrollen. Då kan det börja brinna. Fast nu slog det gnistor, och det är inte alls illa!

SSSSSS = Staffan Scheja Spelade Schubert, Schubert och Szymanowski

PianoVisions på Konstakademien 2019-02-03

Staffan Scheja, piano

Schubert: Sonat A-dur D 959
Schumann: Hunoreske op 20
Szymanowski: Masques op 34

Staffan Scheja är en pianist jag verkligen beundrar. Hans inspelning av Stenhammars opus 11 är fulla av känsla, insikt och musikalitet. Så jag hade verkligen sett fram emot den här konserten. 

Men när jag bestämde mig för rubriken var det nära att jag lade till ett S till - för Slarvigt.

A-dur sonaten D 959 är ett av Schuberts allra sista verk. Svårt sjuk skriver han det här verket som inte alls är präglat av smärta. Även om det har sin dramatik, så är det framför allt fyllt med ljus och sång. I Schejas händer schabblades mycket av briljansen bort. Redan i första satsens inledande löpningar snubblade han märkbart. Och nästan genomgående så valde han en mer massiv och tung tolkning än vad sonaten bär. Schubert är INTE Beethoven.

Schumanns Humoreke är inte något av hans mest spelade verk . Det får ofta stå tillbaka för de tidigare Kreisleriana och Davidsbündlertänze. Många av de stora Schumann-pianisterna har inte ens spelat in verket. Det är lite synd eftersom det absolut är värt att höra, även om det inte tillhör Roberts allra bästa. Tidvis blir det en smula schablonartat. Och Scheja valde just det lite ytliga i sin tolkning som inte var tillräckligt finavvägd för att hitta de Schumannska guldkornen som ofta göms under ytan.

Szymanowskis Masques var en ny bekantskap för mig. Suggestiv musik som gör skäl för namnet i sitt sätt att förkläda sig i lånade klanger och infall. Ett spännande verk för en pianist som vågar sig på dubbelheten, som t ex Anderszewski gör i sin inspelning. Men Scheja spelade dem rakt på som "imponeringsstycken" vilket förtog lite av effekten. Dessutom blev det här och var en del "rädda situationen" genom att öka på dramatikreglaget. Jag fick intrycket av att det här inte var musik som Scheja helt hade i sina händer. 

Johan Rabaeus gav oss några texter runt de tre styckena i Masques där han spelade rollen som Johan Rabaeus. Skickligt i all sin manierism, men ack så förutsägbart. 

Inte någon av de stora kvällarna i PianoVisions historia, eller kan det vara så att jag hade för stora förväntningar på en pianist som jag beundrar?

Musiker av högsta kvalitet

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-01-25

Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigent: Daniel Harding
Kormästare: Marc Korovitch
Solister: 
Isabelle Faust, violin
Ingrid Tobiasson, mezzosopran
Bernard Richter, tenor
Shenyang, basbaryton
Lars Johansson Brissman, bas

Schönberg: Violinkonsert
Schönberg: Friede auf Erden
Mendelssohn: Die erste Walpurgisnacht

Kvällens höjdpunkt var för ovanlighetens skull det första stycke som spelades - Schönbergs alltför sällan spelade violinkonsert. Man kan fundera över varför verket spelas så sällan. Är det den inte helt tillgängliga tolvtonstekniken? Eller verkets svårighetsnivå? Med kvällens konstellation försvann alla sådana funderingar. 
Isabelle Faust är en idealisk uttolkare av den naket exponerade solostämman. Hon behärskar varje nyans och uttryck, från den andlösa inledningen till den intensiva dramatiken senare i verket. Det är som om klangen kommer inifrån. Möjligen beror det intrycket på det fysiskt kontrollerade spelet som inte har några överdrivna manér. 
Daniel Harding och orkestern bjuder på ett lyhört och målmedvetet spel som perfekt matchar solisten. Här och var uppstår nästan lyrisk melodik. Det är glädjande att detta tillfälle spelades in för skivutgivning.

Körverket Friede auf Erden är så annorlunda jämfört med violinkonserten. Här är det harmonierna som är i fokus, kanske extra mycket i den här tolkningen. Radiokören klingar helt organiskt från djupaste basmuller till högsta sopranrenhet. Stycket blev som en bön med en återhållen innerlighet. 

Mendelssohns kantat om det första valborgsmässofirandet är ett verk som jag aldrig förut hört, eller ens hört talas om. Trots vackra arior och en del kördramatik så kommer jag nog knappast att lägga det i en spellista på Spotify. I sina bästa stunder påminner det om hans oratorium Elias. Kantaten skrevs i sin första version redan strax efter 1830 när Mendelssohn var drygt 20 år, medan Elias skrevs 15 år senare. 
Orkestersatsen är tämligen formelmässig, och effekten i flera av körsatserna är en smula platt. Dock är ariorna helt underbara, speciellt de för baryton. Den kinesiske basbarytonen Shenyang har en varm och flödande röst som flytande honung med ett bra bett. Det var också härligt att höra en av mina mezzofavoriter, Ingrid Tobiasson. (Hon var min första Amneris på 80-talet.) 

Daniel Harding och orkestern är som en enda sammanhållen organism. Varje accent och nyans är genomtänkt och relevant. Kvällens orkestersammansättning var helt idealisk - när SRSO spelar så här är de en internationell storhet. Och jag tror faktiskt att konsertmästare som Tomo Keller och Malin Broman spelar en viktig roll just för det resultatet. Malin Bromans inlevelse och glädje sätter en extra guldkant på den musikaliska upplevelsen.

Jag är en av de som är kritiska till Daniel Hardings begränsade repertoarval och oförmåga att spela svensk musik och att samarbeta med svenska solister. Men när han dirigerar musik i den klassiska romantiska och senromantiska huvudfåran så är han bland de allra bästa. 
Vid kvällens konsert dirigerade han sittande pga en bruten fot. Det ska han ha en extra eloge för. Allt för konsten!

Ett kök som litar på maten

Restaurang Ilse

Det finns en liten restaurangpärla i Vasastan (Stockholm), närmare bestämt på Kungstensgatan 9. Den heter Ilse, och jag har ätit några riktigt fina middagar där. Det är en restaurang med omtanke om såväl råvaror som vin. Det finns en viss fransk touch över maten, men den är tydligt förankrad i svenska råvaror.

Igår återöppnade den igen efter att ha varit stängt i två månader pga en vattenskada orsakad av läckage hos en granne. Och jag hängde på låset.

Kvällen bevisade tydligt att man inte tappat stilen under de två månaderna. Alltifrån det trevliga mottagandet, den uppmärksamma servicen, den avkopplade stämningen till den utmärkta maten och det perfekta vinvalet satt som en smäck.

Min kväll började med några kanapéer och ett glas bubbel. Lätta och delikata smaker som fick mina smaklökar att skrika "Mer!".

Som förrätt valde jag en liten råbiff med tryffel och parmesan. Råbiff är en utslagsgivande rätt. När den dränks i tillbehörens smaker så blir jag ledsen. Men här har köket låtit själva råbiffen vara i fokus. Köttet är perfekt i malning och konsistens. Tryffeln är där som en svag smekning.

Huvudrätten blev en risotto med karljohansvamp, kungsmussling och parmesan. Här kom det en generös och krämig tallrik där varje smak fick utrymme. Det är kanske inte den vackraste rätten att titta på, men mina smaklökar log saligt.
Till det blev det på kökets rekommendation en sagolikt god vit rioja. (Jag hade glömt hur gott en vit rioja kan vara till rätt sorts mat.)

Efter ett litet uppehåll så var det dags för efterrätten. (Detta är en restaurang där man kan sitta och läsa eller hamna i samtal med köket om man som jag sitter vid disken i direkt anslutning till köket.)
Det blev en mjölkchokladcréme med pistage och salt. Rena fina smaker som tillsammans med ett glas portvin avrundade kvällen på ett utmärkt sätt.


Det är välgörande med en restaurang som litar på maten. Köket vågar låta råvarorna få utrymme, utan att krångla till det eller överarbeta det. Omtanken om gästernas smaklökar avspeglas även i vinrekommendationerna.

Hit går man för att äta riktigt god mat utan krusiduller i en trevlig miljö.