Ibland blir konserter magiska upplevelser

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-03-29

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: John Wilson
Solist: Malin Byström, sopran

Strauss (Johann d.y,): Kejsarvalsen
Strauss (Richard): Vier letzte Lieder
Korngold: Symfoni i Fiss-dur


Jag har varit på många bra konserter, flera riktigt bra - och några magiska. Detta var en av de magiska. Det var som om allt och alla befann sig samtidigt på toppen.

Redan i Johann Strauss (dy) så välkända Kejsarvals drogs jag in i händelserna. Dirigent och orkester bjöd på precision och inte minst schwung i en total närvaro i musiken. Här handlade det inte om att avverka ett uttjatat standardverk, utan här gick varje musiker "all in". Jag tycker att andraviolin och viola ska ha ett extra hedersomnämnande, de förflyttade Berwaldhallen till Musikverein i Wien. Rakt igenom briljant!

Richard Strauss fyra sista sånger är mycket speciella. De är skrivna av en gammal man som i dem har lagt ner så mycket kärlek, men också ett stort mått av vemod. Det är många sopraner som försökt att ge sig på dem, men det är ytterst få som lyckats både sångtekniskt och uttrycksmässigt. Malin Byström behärskade det tekniska till fulländning. Hennes röst bar fritt och skönt genom alla register. Det fanns en precision och ett gyllene flöde i hennes röst som skapade en intensiv skönhet.
Och uttrycksmässigt skapade hon en stund av total närvaro och insikt. Hennes betoning låg åt det melankoliska, och kanske till och med tragiska, hållet. Men det blev aldrig sliskigt, utan det förblev äkta och sant i uttrycket.
Orkesterns spel i de här sångerna var extremt känsligt. Blåsarnas insatser var perfekt avvägda, och det var som om de andades samma känslor som solisten.

Korngolds symfoni i den ovanliga tonarten Fiss-dur är inte en av de mest spelade, även om Korngold fått en revansch i konsertsalarna de senaste åren. Och när hans musik spelas så här så har den absolut sin plats där.
Dirigenten och orkestern byggde sin tolkning på en tydlig precision som de sedan adderade intensitet till. Det var som om orkestern var en enda stor klangkropp. De olika instrumenten fick i Korngolds magnifika orkestrering alla möjligheter att glänsa - och det tog de tillvara. Bara en sådan sak som kontrabasarnas självklara pondus och värme skapade lyckorysningar hos mig.
Verket i sig är fascinerande. Korngold är här en äkta symfoniker. Han utvecklar tematiska idéer ur olika aspekter, såväl melodiskt, rytmiskt som klangligt.

Jag applåderar varje medverkande från sista andraviolin till solist och dirigent . John Wilson får väldigt gärna komma tillbaka till Berwaldhallen!

Three aspects of Nordic music

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-03-15

Swedish Radio Symphony Orchestra
Conductor: Thomas Søndergård
Soloist: Conrad Tao, piano

Alfvén: Suite from Bergakungen
Schnelzer: This is Your Kingdom - piano concerto (first performance)
Sibelius: Symphony no 1 


I have been really looking forward to this concert. One reason is the premiere of Albert Schnelzers piano concerto. The other reason is the opportunity to hear Conrad Tao the third time this season in Berwaldhallen.
Unfortunately this concerto didn't really live up to my expectations. It was monumental in its massive and intense parts, but it was as if the composer wanted to show up something instead of establishing a communication. The sound blocks were thick and without real openings. Overall the piece lacked in development, it never took me on a trip. The third movement was an exception though. It was fragile and open in it's texture. It allowed the soloist and the orchestra to start to communicate. 
Overall it's not a bad piece, but I would suggest that Schnelzer brought it back to the composition table. Maybe delete the two first movements and write one new movement instead. Keep the third movement and rework the finale. 
Conrad Tao was a big part in my impression of the third movement. His sensibility and ability to let the music be vulnerable is breathtaking. I have said it before and I say it again - he makes music relevant.

The concert started with a suit from the ballet Bergakungen by Hugo Alfvén. He shows his top level orchestration skills, but the music itself is actually quite boring. It might work in a real ballet situation, but it doesn't really defend its place as a stand alone piece. 
It was a nice opportunity to enjoy all the great musicians of the orchestra though.

Sibelius first symphony is normally not considered as one of his "great" symphonies. But the conductor of the evening didn't let that affect his interpretation. Instead we got a full-blooded intense and dramatic reading that put it where it belong in the row of the seven great symphonies. He had a clear idea, and the orchestra responded. At the end of the final movement I almost forgot to breathe, that is normally a very good sign. 

All in all - not an ideal programming. 
And - bring Conrad Tao back! Maybe as a composer?
Before he played a beautiful "Soir" by Fauré he talked with the audience about the climate challenge and our shared responsibility. It was urging words from a younger generation to all of us.  And he made the concert hall even more of a place integrated with life, not a place where you escape. 
Thank you, Conrad!

När Chopin blir på riktigt

PianoVisions på Konstakademien 2019-03-10

Martin Sturfält, piano

Melin: Short Cuts for piano
Norman: Tre pianofortestycken i scherzoform op 12
Andrée: Fem smärre tonbilder (i sammanhang) cop 7
Aulin: Valse élégiaque
Alfvén: Margita dansar, vals för piano
Chopin: Ballad nr 1 i g-moll op 23
Chopin: Ballad nr 2 i F-dur, op 38
Chopin: Ballad nr 3 i Ass-dur, op 47
Chopin: Ballad nr 4 i f-moll, op 52


Egentligen var det en annan pianist som skulle spela, men pga skada så blev det Martin Sturfält istället. Han är en pianist som dykt ner djupt i den svenska repertoaren. Det avspeglades i kvällens som bjöd på flera stycken som normalt inte står på konsertprogrammen.
Man kan fundera över varför vissa stycken inte spelas så ofta. Ibland finns det bortglömda guldkorn, men ofta är det helt enkelt så att musiken helt enkelt inte håller måttet. Kvällens konsert gav prov på båda delar.

Sten Melin är en tonsättare jag aldrig förut har hört talas om.  Hans tre korta stycken lämnade inget större avtryck. De är snarast att betrakta som tekniska etyder där han testar pianistens möjligheter.

Ludvig Norman var en gång i tiden en betydelsefull figur i svenskt musikliv. Men hans position säger snarast mest om det provinsiella och begränsade i svenskt musikliv vid den här tiden. De tre styckena i opus 12 är tämligen mediokra och de saknar såväl inspiration som genialitet.
Martin Sturfält gör det bästa möjliga av musiken.

Men Elfrida Andrée är det däremot annorlunda. Även om hennes fem tonbilder känns en smula ofullgångna så väcker de mitt intresse. Här finns en tydlig vilja och en personlighet i tilltalet som ger mersmak.
Tolkningsmässigt hade jag gärna sett en något mer inåtvänd och kontemplativ infallsvinkel.

Valborg Aulins vals var charmerande - det är allt.

Hugo Alfvén var definitivt ingen pianist. Hans vals för dottern på hennes 10-årsdag visar tydligt det. Det är ett stycke som klämts ner i pianot med skohorn. Och sådant blir aldrig riktigt bra.
Möjligen hade det gått att utvinna mer ur musiken med en mindre svulstig tolkning.

Efter paus tog Martin Sturfält sig an Chopins samtliga fyra ballader - en rejäl bedrift.
Jag har aldrig helt fattat Chopins storhet, han har för mig varit en kompositör på nivå två. Men Martin Sturfält visade att Chopin kan vara fullt relevant. Varje ballad blev en  berättelse fullt laddad med lyrik, melankoli och dramatik. Allra tydligast blev det i de två sista balladerna som blev nästan smärtsamt angelägna. Martin Sturfält vågade ladda dem med känslor. Jag fick intrycket av att det här är musik som ligger honom nära om hjärtat och som han umgåtts med under mycket lång tid. I den sista balladen skapades ett intensivt sug som gav ett bestående intryck.
Hemligheten bakom de här tolkningarna är en total teknisk behärskning och precision i kombination med en musikalisk och känslomässig insikt och identifiering.

Jag gick ut från konserten med en ny insikt. Sådana konserter är jag tacksam för.

Hilary Hahn is creating music here and now

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-02-22

Sveriges Radios symfoniorkester
Conductor: Lahav Shani
Soloist: Hilary Hahn, violin

Prokofiev: Symphony no 1
Prokofiev: Violin concerto no 1
Prokofiev: Symphony no 5


A whole evening with one of my favourite composers and with one of my favourite soloists. And even if my expectations were high, this evening exceeded them.

The first symphony is rather odd. It doesn't sound at all Prokofiev. The conductor and the orchestra were clever - they didn't try to make it into anything more than it is. They delivered a bright and sparkling piece of music where especially the woodwind could show their mastery.

It's amazing to realise that the first symphony and the first violin concerto are written almost at the same time. The violin concerto is a micro cosmos of emotions and musical ideas. It's bursting of energy. Sometimes it requires more than just a beautiful tone and technically skilled playing.
It takes a very special musician to make it fly. Hilary Hahn is that musician. She took it beyond technical show-off. It was much more than an interpretation. It was one of those very rare moments when you feel that the music is created in that very moment. It was as if all the emotions of the music were poured into a basket, and Hilary Hahn and the conductor pulled them out carefully one by one.
It was one of the concerts when I absolutely wish that it was recorded for later CD release.
The encore was a sarabande by Bach. If love can have a sound, this is how it would sound. Her playing was from within the music and it was saying "I love to play this music".
Hilary Hahn is not only a top level technical violinist, she is also a true musician. (She gets an extra plus for picking up the conductor's baton with a smile when he dropped it in the middle of the concerto.)

The fifth symphony was also written during wartime, although the next world war. It has a lot of epic and dramatic feeling in it. The conductor and the orchestra chose to lean towards a dark and rather fateful approach. The lower register instruments got a prominent role, especially the double basses. It was as if the conductor had told them "no matter the volume indication in the score - always play one degree louder". And when you tell a double bass that - you will get it.
I will make a small comparison with another fifth symphony - the one by Beethoven. The Beethoven is forever related with fate. But where Beethoven lets man triumph in the last movement, I don't here the same triumph in Prokofiev's fifth. It's also about fate, but it's much more expressing destiny as something big and unavoidable. It's strange that Prokofiev himself described it as "a hymn to free and happy Man, to his mighty powers, his pure and noble spirit." At least that wasn't what Lahav Shani and the orchestra gave us in their masterful delivery of one of the truly great symphonies.

Mäkelä levererar Beethoven

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-02-15

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Klaus Mäkelä
Solister: Leonidas Kavakos, violin

Adams: Short ride in a fast machine
Mendelssohn: Violinkonsert e-moll
Bach/Berio: Contrapunctus XIX
Beethoven Symfoni nr 2 D-dur


Om man letar efter ett öppningsstycke så är Adams Fast ride det perfekta valet. Här går det verkligen undan. Orkestern smattrar iväg i snabba upprepade accentueringar som kostar en del tagel för stråkmusikerna. Verket är fanfarartat uppfordrande och visar ingen nåd. Spelat med precision och kraft.

Det var lite av en besvikelse att den annonserade violinkonserten av Szymanowski byttes ut mot Mendelssohns gamla trotjänare. Jag hade verkligen velat höra något lite kärvare toner från Kavakos. Nu fick vi istället en smått könlös Mendelssohn där varje ton satt där den skulle och var perfekt avvägd. Men ack så tråkigt!

Berio hade tagit den avslutande och oavslutade fugan ur Bachs Kunst der Fuge och gjort sin egen tolkning av den. Här bjöd Radiosymfonikerna på ett tätt och nära spel där violastämman fick bilda en slags stomme. Berio avslutade det oavslutade utan att egentligen avsluta den i ett kluster på tonerna B-A-C-H som sakta dör bort.

Beethovens andra symfoni upplevdes på sin tid som omtumlande. Idag upplever vi den nog mer som stående tydligt i arvet från Haydn och Mozart. Men den är ändå något annat. Den lutar sig tydligt in i det som ska komma med Ludwigs nästa symfoni, den banbrytande Eriocan.
Mäkelä och Radiosymfonikerna hade vågat ta fasta på det framåtblickande i verket. Vi bjöds på spänst, energi och dramatik. När symfonin spelas på det här sättet är det svårt att påstå att den är en av Ludwigs "mindre" symfonier. Det Mäkelä och orkestern åstadkom fick mig att tänka på vad Herbert Blomstedt brukar åstadkomma tillsammans med samma orkester i verk av just Beethoven. Och det är nog bland det finaste beröm jag kan ge en dirigent. Nu återstår bara att Mäkelä med tiden släpper lite på kontrollen. Då kan det börja brinna. Fast nu slog det gnistor, och det är inte alls illa!