Clara och Dmitri

Finalkonserten på Askanäs kammarmusikfestivals andra sommar kom att handla om två stora tonsättare - Clara Schumann och Dmitri Sjostakovitj. Det kom att bli en fullständigt helgjuten konsert som befäste festivalens plats i sensommaren.

Före paus handlade det om Clara ur olika perspektiv.
Det inleddes med den första satsen hennes egen pianotrio i g-moll opus 17. Detta är väldigt kammarmusikalisk kammarmusik. Musiken ger utrymme för alla tre instrumenten i olika samspel. Charlotta Grahn Wetter (violin), Andreas Lavotha (cello) och Christopher Hästbacka (piano) tog väl tillvara de möjligheterna.
Sedan fick vi höra ett "kärleksbrev" till Clara från Johannes Brahms, nämligen den långsamma tredje satsen ur hans pianokvartett i c-moll opus 60. Musikertrion hade nu utökats med den superba Louisa Tatlow på viola. Brahms var tämligen betagen i Clara, det kan man höra i cellons inledande melodi om inte annat. Musikerna hittade varandra i ett smärtsamt vackert musicerande med stor omsorg om varje detalj. De vågade lita på musiken och varandra, och där uppstod en mycket stark närvaro.
Den sista aspekten av Clara kom i form av den första satsen ur Robert Schumanns Fantasi i C-dur op 17. Den skrev han till Clara under den tid då de var ifrån varandra innan de till slut kunde förenas. Här finns i codan citat från Beethoven (An die ferne Geliebte). Jag har hört Christopher spela verket flera gånger. Hans behärskning av det är total. I kvällens framförande slogs jag speciellt av den tydliga separationen i det lägre registret som gav musiken en helt annan tydlighet och fasthet.

Efter paus fick vi ett av de stycken som jag vid förra årets festival uttryckte önskan om att få höra i år, nämligen Sjostakovitjs pianokvintett opus 57. Det här är ett verk som för mig symboliserar mycket av Sjostakovitjs ständiga dilemma - att gå nya vägar utan att bli bannlyst av regimen. Pianokvintetten är till synes "tillgänglig", men har utan tvekan mycket personliga inslag. Denna skicklighet att säga det förbjudna på ett tillåtet sätt är lite av Sjostakovitjs särdrag.
Den tidigare musikerkvartetten utökades nu med mästermusikern Nils Erik Sparf (violin).
Tillsammans gav de fem musikerna en imponerande genomarbetad tolkning trots den begränsade repetitionstiden tillsammans. (Den tilltänkte violinisten blev tyvärr sjuk i veckan innan.)
De valde att hålla ihop hela verket till en helhet, istället för att överbetona vissa satser eller avsnitt vilket är en fälla många framföranden faller i. Det ödsliga fick inte bli för ödsligt, och det glättiga fick inte bli för glättigt. Det fanns en klassisk behärskning genom hela verket. Varje musiker bidrog med sin totala tekniska behärskning, men inordnade sig i en lyhörd helhet. Och det är ju lite av kammarmusikens tjusning.
Det blev en fullödig avslutning på en mycket fin festival.

Kan jag få önska Schumanns pianokvintett till nästa år?

Askanäs - andra sommaren

Så var de tillbaka - Andreas Lavotha och Christopher Hästbacka med sin
sommarmusikfestival - Askanäs kammarmusikfestival. Detta är nu andra året, och det känns som om att det här kommer att fortsätta. Årets festival har fått en breddning, utan att ge avkall på de grundläggande tankarna.

Årets första kväll hade fått namnet " En afton i Toscana", och nog blev det speglingar av Italien.
Kvällen inleddes med att tenoren Tobias Westman sjöng en lång rad sånger och arior ur den skattkammare som varje tenor med minsta italiensk ambition har tillgång till. Det blev allt från Mattinata via Il mio tesoro (ur Mozarts Don Giovanni) till E lucevan le stelle (ur Puccinis Tosca). Kvällens orkester utgjordes av pianisten Christopher Hästbacka.
Tobias valde genomgående extroverta och dramatiska tolkningar. Det är uppenbart att det här är en sångare som trivs på operascenen. Det finns ett bett och en kraft i rösten som han vet att använda. Han lyfter fram texten, någon gång på bekostnad av det vokala flödet, men det ökar bara den dramatiska närvaron. Det var extra tydligt i Rossinis La Danza som verkligen blev en härligt galen fest istället för enbart ett uppvisningsstycke för en tenor.
Christophers otacksamma arbete som operaorkester skötte han med stil. Allra bäst blev det i ariorna av Puccini där röst i piano fann ett samspel som tillät en frihet i deklamationen.

Efter paus fick vi höra musik som sällan spelas - Tjajkovskijs stråksextett Souvenir de Florence opus 70. Musikerna var Charlotta Grahn Wetter (violin), Filip Gloria (violin), Louisa Tatlow (viola), Patrik Swedrup (viola), Andreas Lavotha (cello) och Elemér Lavotha (cello).
Det här är inte Pjotr Iljitjs mest inspirerade stycke, men det har utan tvekan sin charm. Här finns melodik och inspiration från såväl Italien som Ryssland.
Musikerna fann rätt balans mellan innerlig romantik och rytmisk pregnans.
Jag borde inte lyfta fram några speciellt, men jag kan inte låta bli. Det Louisa åstadkommer med sin viola är inte mindre än magiskt. Hennes ton är varm och rund med en tydlig pregnans. När hon tar ledningen med sin viola ökar skimret lite extra.
Filip ska ha en stor eloge för ett inhopp med kort varsel. Han förvaltade den uppgiften mycket väl.
Andreas har jag aldrig hört spela så bra som ikväll. Han har hittat en ny tydlighet i sitt spel som imponerar.

Nu ser jag fram emot söndagens konsert!

Bach och Mendelssohn med några invändningar

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-05-24

Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigent: Herbert Blomstedt 
Solister: 
Simona Houda-Šaturová, sopran
Marie Henriette Reinhold, mezzosopran
Tilman Lichdi, tenor

Bach: Kantat nr 51, Jauchzet Gott in allen Landen
Mendelssohn: Symfoni nr 2, Lobgesang


När legendaren Herbert Blomstedt kommer på besök då sitter man i publiken - så är det bara. Otaliga är de konserter då han med sitt kunnande, sin erfarenhet och sin spelglädje skapat oförglömliga upplevelser. 
Detta var dock inte en av de kvällarna. Och det berodde inte på Maestro Blomstedt, utan på kvällens repertoar.

Bachs jublande kantat "Jauchzet Gott" är en tour de force för sopran och trumpet. Tyvärr fanns det något slitet och ansträngt över sopranens röst. Därför uppstod inte den jublande lätthet som verket vill skapa, trots en superb trumpetinsats. Lite drogs också intrycket ner av en orkesterinsats som var närmare en romantisk tolkning än den klang och frasering som vi idag hör från de ensembler som specialiserat sig på att vitalisera just den här tidens musik.

Mendelssohns andra symfoni spelas inte ofta. Ett av skälen är sannolikt att den är rejält omfattande, både i längd och besättning. Utöver orkester ska det till en kör och tre riktigt bra sångsolister. 
Här hade vi en utmärkt orkester, en idealisk kör, en acceptabel sopran, en superb mezzosopran, en mycket bra tenor och en förstklassig dirigent. Och trots att det som klingade lät utmärkt i form av klang, frasering, attack och balans så förblir verket tråkigt. Mendelssohn fastnar i vissa formler som han upprepar på ett nästan stompigt sätt, och han lyckas inte fylla det stora formatet rent musikaliskt. 
Men ska man höra symfonin så var detta en riktigt bra bemanning. 

Inhopp i vårt solsystem

Berwaldhallen (Stockholm) 2019-05-17

Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokörens damer
Dirigent: Andrew Manze 
Solist: Paul Lewis, piano

Leyman: Undulating Blue, uruppförande
Mozart: Pianokonsert nr 27
Holst: Planeterna

Detta var en konsert jag hade sett otroligt mycket fram emot. Huvudskälet var den annonserade dirigenten Alondra de la Parra. Tyvärr fick hon pga sjukdom med kort varsel ersättas av Andrew Manze. Manze var under flera år en mycket framgångsrik chefdirigent för Helsingsborgs symfoniorkester, med vilka han bl a spelat in en utmärkt cykel med Brahms fyra symfonier.
Och visst märktes det att det var ett inhopp, vissa saker hade inte riktigt landat. Men Manze och orkestern valde att lita på varandra och efter en stund började de att musicera tillsammans. Och då blev det riktigt bra!

Uruppförandet av Katarina Leymans verk blev lovande. Verket är i hög grad en klangstudie som tydligt kopplar till hav och vatten. Det hade dock tjänat på lite mer instuderingstid. Alltså - jag vill höra det igen!

 Paul Lewis imponerade inte i sin kyliga tolkning av en av mina favoritkonserter av Mozarts hand. Han spelade noterna - inget mer. Den sortens saklighet när det gäller Mozart känns hopplöst gammalmodig. Tack och lov var orkesterspelet betydligt mer intressant med klarhet, snabba reaktioner och tätt sammanlyssnat spel.

Kvällens "storverk" var Gustav Holsts legendariska planeterna. Alla känner nog igen de inledande takterna av verkets första sats "Mars - krigets budbärare".
Manze och orkestern hittade karaktären i varje sats. "Jupiter - glädjens budbärare" blev precis så full av enkel glädje som jag tror att Holst eftersträvade. I "Merkurius - den bevingade budbäraren" och i "Uranus - trollkarlen" briljerar orkester och dirigent i precist och tajt samspel. Som publik drogs jag in i de tvära kasten och överraskningarna.
Även i de mer återhållna satserna "Venus - fredens budbärare" och "Saturnus - åldrandets budbärare" fann orkester och dirigent en klang och en rörelse som bar ut. Det var delvis smärtsamt vackert.
Helt magiskt blev det i den avslutande "Neptunus - mystikern". Här vågade orkester, damkör och dirigent att lita på musiken. De lät den helt enkelt klinga, utan några försök att bidra med påhitt ur egen fatabur. Och då blir det bra. I det här fallet - mycket bra!

Beethoven - lika stor som sitt rykte

PianoVisions på Konstakademien 2019-04-14

Niklas Sivelöv, piano

Bach: Partita nr 2 c-moll
Beethoven: Sonat nr 32 c-moll opus 111
Skrjabin: Sonat nr 2 giss-moll opus 19
Skrjabin: Deux Morceaux opus 57
Skrjabin: Feuillet d'album opus 58
Skrjabin: Deux pieces opus 59
Sivelöv: ur 24 Preludes for piano

Det finns några tonsättare som förändrat musikhistorien - Beethoven är en av dem. Han spränger ramar och utmanar konventioner på ett mer öppet och direkt sätt än någon före honom. Men honom blir musiken personlig på ett helt annat sätt än tidigare. På sätt och vis är han den förste Tonsättaren.
Kvällens konsert kom att handla mycket om det. Beethovens sista pianosonat blev ett verk som speglade både Bach och Skrjabin på ett fascinerande sätt. Det blev ett så tydligt före och efter.

Bachs partita i c-moll är inget av hans mest spelade verk, men det måste ändå ha haft en speciell betydelse för honom. När han ger ut det så ger han samlingen opusnumret 1. Detta trots att han har bakom sig både Johannes- och Matteus-passionerna, samt det monumentala klaververket Das Wohltemperierte Klavier.
I Niklas Sivelövs händer blev det kanske mer romantiskt än vad det mådde bra av. Bach är en av de tonsättare där "less is more", utan att det för den skull blir asketiskt.

Beethovens allra sista pianosonat kröner en rad av 32 genialiska pianosonater. Vi kan genom de här sonaterna följa Beethovens från virtuos till något som jag saknar namn för. I serien av pianosonater finns formexperiment, tekniska utmaningar, tonmålningar, personliga reflektioner.
I den sista sonaten får vi allt detta i ett koncentrat. Niklas Sivelöv vågade sig på att ta ut svängarna såväl rytmiskt som dynamiskt. Bitvis fick det en jazzig sväng som, även om den var en smula överdriven, ändå förmedlade något väldigt viktigt. Effekten blev en aning av vad publiken kan ha upplevt - något som trotsar det invanda och som vågar utmana bortom nuet. Ärligt talat - jag har aldrig hört Beethoven spelas så respektlöst och ärligt. (Möjligtvis undantaget Conrad Taos tolkning av sonaten i A-dur nr 31 för några månader sedan i Berwaldhallen.)

Skrjabin är en av de där tonsättarna som verkar vara mer populär bland musiker än bland lyssnare. För mig glider han bara förbi. Sivelöv gav hans musik allt, men ändå blev det ingen kommunikation.

Sivelövs avslutande verk - några preludier ur egen fatabur - var pianistiskt intressanta, men mer som utforskande av pianots värld än en kommunikation med en publik.

Niklas Sivelöv är en av de mest intressanta pianisterna vi har i Sverige. Ytterst få kan spela Stenhammar som han. Genom dörrarna innan konserten hörde jag honom värma upp med den första fantasin i Stenhammars opus 11. Jag önskar så innerligt att få höra en konsert där han enbart spelar Stenhammar.....