Nötknäppare utan kraft

Vi valde att avsluta året med en matinéföreställning av Tjajkovskijs balett Nötknäpparen på Stockholmsoperan den 30 december.
En riktig julklassiker, speciellt i den version av Pär Isberg som nu spelas i Stockholm. Den baseras delvis på Elsa Beskows berättelser om Petter och Lotta, med Tanterna och Farbror Blå. Riktigt förankrad i svensk sagovärld och gammaldags jul.

Men tyvärr så håller inte föreställningen...

Scenografin är effektiv, berättelsen är pittoreskt vacker och det finns några humoristiska inslag som tas väl tillvara. Men det dansas och musiceras utan glöd och energi.
Av dansarna är det bara Jens Rosén (Petter) och Oscar Salomonsson (Kolaren) som riktigt når ut.
Jens Rosén har en naturlighet och en lekfullhet som känns helt rätt. Oscar Salomonsson har en elegans med långa fina linjer i sina rörelser.
Några av bifigurerna imponerar också som gäster, snögubbar, pepparkakor mm.

Tyvärr lyfter inte Desislava Stoeva i Snödrottningens vackra roll. Även om fotarbetet fungrar så verkar inte överkroppen vara inkopplad.
Andrea Kramasova som Lotta gör ingenting av sin roll som ändå borde kunna ta plats.

Den största svagheten ligger dock i dirigenten David Björkmans och Hovkapellets insats. Oinspirerat och oprecist. Och spelar man Tjajkovskij på rutin så händer ingenting. Och händer det ingenting i musiken så fungerar inte en balett.

Jul i hjärtat

Vad är jul?
Är det alla dekorationer? Massor av god mat? Julklappar? Kalle Anka klockan tre? Umgås med släkten?

Jag uppskattar allt det där, möjligen med undantag av Kalle Anka och överflödet av julklappar. Kanske jag sätter lite extra värde på att umgås med släkten.

Men det julen mest av allt är för mig är att hitta en frid, såväl yttre som inre. Att ta tiden att lyssna på sig själv. Att stänga av allt larm för en stund.
Och då kanske julens verkliga budskap hörs...

Inte heller i mitt namn!

Mustafa Can skriver otroligt starkt och klokt i SvD med anledning av lördagens terrordåd i Stockholm: http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/inte-i-mitt-namn_5806107.svd.

Jag vill citera ett avsnitt ur det han skriver:
"Historien visar att när människan i övermod upphör att intressera sig för omvärlden, när hon mister sin nyfikenhet och i stället isolerar sig i självtillräcklighet, när hon i stället för att blicka bortom bygden blir en lokal trivselfundamentalist, när hon vårdar sin kroniska oskuld och tröstar sig med tron på sin egen moraliska och kulturella överlägsenhet, när hon sätter en absolut och oöverskridlig gräns vid etniciteten, religionen eller bygden – ja, då börjar dödsklockorna alltid att ringa."

Tydligare kan det inte sägas!

Att vara politiskt korrekt har skiftat betydelse

Lars Berge skriver en mycket träffsäker kolumn i SvD 2010-11-30 - http://www.svd.se/opinion/kolumnister/larsberge/varlden-ar-full-av-arga-vita-man_5753053.svd.
Temat är arga vita män, politiskt korrekthet och vad som kommer sedan.

Jag har inte så mycket att tillägga egentligen, hans slutsatser är i hög grad mina egna.

Ett avsnitt ur kolumnen:
"Världen är full av arga vita män. De flockas i kommentarsfälten på internet, ursinniga för att det är så lågt i tak och att ingen törs säga sanningen. Är det något som får dem att brusa upp ordentligt så är det politisk korrekthet."

Politisk korrekhet? Idag håller det på att bli politiskt INkorrekt att stå upp för människors lika värde, rättvisa, medmänsklighet och solidaritet.
Jag har för avsikt att fortsätta med den inkorrektheten...

Aftonbladet och Expressen - tidningar utan etisk kompass

Jag noterar att både Expressen och Aftonbladet har valt att publicera namn och bild på en man som är häktad på sannolika skäl, misstänkt för mord och mordförsök. Det gäller alltså den s.k. Malmöskytten.
Inte nog med att man publicerar namn och bild, man skriver också i linje med att han är skyldig.

Detta är fullständigt totalt hårresande oacceptabelt! I ett rättssamhälle är man oskyldig till att motsatsen är bevisad. Och detta är ett fall där förundersökningen inte är slutförd och rättegång inte inletts.
Jag förväntar mig att både Expressen och Aftonbladet får någon form av mycket kännbar reaktion från rättssystemet. Allt annat skulle vara ytterst anmärkningsvärt.

Inte nog med att de här blaskorna har trampat över när det gäller reglerna för ett rättssamhälle, de har också försvårat polisens och domstolens arbete. Vittnesutsagor får ett mindre värde efter att bilden publicerats.

Tidningarnas försvar i sti med att det skulle vara "i allmänhetens intresse" är urusla. De enda intressen de tillfredsställer är hyenornas och de egna aktieägarnas. Alla andra ursäkter är och förblir patetiska.

Orsak och verkan - att hitta syndabockar

I en debattartikel i SvD (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/extremism-behover-bekampas-lokalt_5639921.svd) skriver Anders Knape och Birgitta Ohlsson om ungdomars attityder och ytterlighetsrörelser.

Ett avsnitt som skrämmer mig lite extra är:
"Det är med viss oro vi har tagit del av den färska studie av svenska gymnasieungdomars tolerans som Forum för levande historia presenterade den första november. Studien är utförd på 154 skolor och synliggör attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare generellt. Det finns en kärna av omkring 20 procent av de unga som uttrycker tydligt intoleranta attityder, det handlar framför allt om pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem. När det gäller judar, romer och muslimer är hälften av ungdomarna osäkra på sina åsikter. Gruppen som har ambivalenta attityder är mycket stor vilket kan komma att bli problematiskt. Det är tydligt att behovet av att arbetet med grundläggande värderingar i skolan inte får underskattas."


Det som jag upplever som en nyckelmening är att de som framför allt uttrycker de tydligt intoleranta attityderna är pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem.
Detta ger mig en otäck känsla av en liknande situation för ca 80 år sedan. I ett Tyskland hårt drabbat av arbetslöshet och en känsla av utanförskap hos växande delar av befolkningen växte det fram en alltmer högljudd rörelse där man sökte förklaringar till sin till synes hopplösa situation. Förklaringen fann man i argumentation som fördes fram av vissa mer gynnade grupper som gav judarna skulden. Dessa grupper hade inte fått någon betydelse om inte klangbotten hade funnits i de "socioekonomiskt marginaliserade" grupperna.

Nu är vi i en liknande situation - även i Sverige. Vi ser hur ensträngade instrument helt plötsligt hörs väldigt tydligt. Det är tidigare ytterlighetsgrupper som kammat sig (dålig liknelse) och fått på sig en kostym som nu får gensvar för sina halvsanningar, fördomar och verklighetsförvridningar hos grupper som känner sig utanför.
Detta sker både till höger och till vänster, även om det just nu är högersidan som lyckats bäst.

Varför kan vi inte lära oss av historiens misstag?

Vi behöver den utlandsfödda arbetskraften - något SD inte har fattat

Dagens artikel i SvD (http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/hur-utlandsfodda-ska-fa-anstallning-vet-ingen_5619987.svd) visar med demografiska fakta att Sverige kommer att ha ett stort och akut behov av arbetskrafttillskott framöver. Om vi inte löser det så kommer Sverige inte att klara av åtaganden inom vård, skola, äldreomsorg mm. Sverige kommer heller inte att kunna hålla exportindustrin i en konkurrenskraftig position vilket leder till utarmning och fattigdom. Vi kommer att bli en fattigstuga som "tronar på minnen av fornstora dar". Men som inte har någon framtid.
Vi har helt enkelt inte den befolkningsstruktur som behövs för Sveriges framtid om vi enbart tittar på den Sverigefödda befolkningen. Detta är fakta - inget subjektivt tyckande.

Vi måste alltså, som artikeln har som huvudpunkt, se till att den utlandsfödda delen av Sveriges befolkning kommer i arbete. DET är utmaningen som vi inte har lyckats med i den utsträckning som är nödvändig. Att det är möjligt visar skillnaderna mellan olika kommuner. Och det är DÄR fokus bör ligga.

I det här sammanhanget säger SD att invandringen måste minska. SD vill inte ens underlätta för invandrare att få arbete, utan de vill vidta åtgärder mot motsatt effekt. Det är en fullständigt livsfarlig  väg att gå om vi vill värna om Sveriges framtid.

Kränktheten

Jag förundras över människors förmåga att känna sig kränkta/mobbade, det är som om det blivit den nya folksjukdomen.
Det är begrepp som tas till när folk inte får som de vill eller när någon stoppas från att mobba/kränka andra.
(Jag talar inte om den verkliga mobbing/kränkthet som förekommer, där offren för det mesta lider i tysthet.)

Jag har nyligen noterat förekomsten när SD:s partiledare är "mobbad" eftersom han inte är välkommen på Nobelfesten. Samma sak från samma håll när Stockholms biskop Eva Brunne i en predikan tagit avstånd från främlingsfientlighet med utgångspunkt i Bibeln. Då är SD mobbade/kränkta. (Att sedan SD med förkärlek ägnar sig åt att sparka på andra - såväl invandrare som meningsmotståndare - är en sak som de gärna glömmer bort i sammanhanget.)

Jag har sett samma typ av resonemang från en grupp människor vars verksamhet lades ner av huvudmannen, främst av ekonomiska skäl. Då skrek de i media att de var "kränkta" på ett personligt plan av beslutsfattarna. De framställde de som fattat beslutet som alltigenom onda och endast ute efter att manifestera sin makt.
Men det som saken handlade om var ett (svårt) beslut att lägga ner en verksamhet som man inte längre hade pengar att driva.

Ett annat exempel är de inom vården som vägrar medverka i aborter eftersom det skulle "kränka" deras personliga övertygelse.


I allt detta ser jag en gemensam nämnare - de som känner sig kränkta är de som uppfattar att andra är till för dem, inte att de är till för andra. De utgår från sitt eget perspektiv och klarar inte av att se saker i ett större sammanhang.
Mest tydligt är det i fallet med de inom vården som vägrar delta i aborter. Är vården till för att de ska förverkliga sig själva, eller är vården (och de själva i sin yrkesroll) till för patienterna?
Det är en egocentrerad världsbild som får allt mer genomslag.

Vi måste tillbaka till JFK:s klassiska fråga: "...ask not what your country can do for you; ask what you can do for your country."

Och vi måste inse att genom att använda begreppet mobbing/kränkthet i fel situationer så gör vi de verkligt mobbade och kränkta ännu mer osynliga.

Mutor och korruption

Återigen diskuteras betalda resor och andra förmåner till politiker, nu aktualiserat i samband med Moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten..
Är det mutor eller inte? Är det ok eller inte? Är det förenligt med deras uppdrag som folkvalda?
För mig är svaren solklara.
1. Det är mutor.
2. Det är inte ok.
3. Det är inte förenligt med ett uppdrag som folkvald.

Den politiker som påstår att de kan förhålla sig objektiva trots att de blivit bjudna på resor, fri bil etc är naiv och saknar elementär självinsikt.
Detta är fakta:
1. Man blir positivt inställd till den leverantör/organisation som är så engagerad så att de bjuder.
2. Man får en tillrättalagd bild av verkligheten, sedd genom den betalande leverantörens/organisationens glasögon.

Detta visar på ett allvarligt problem - alltför många politiker saknar bakgrund från näringslivet. Även om sådant här ibland förekommer även i privata företag så har de flesta större företag en mycket klar policy i de här frågorna.

För mig finns det mycket enkla regler att förhålla sig till:

• Man låter sig inte bjudas på evenemang annat än det som är direkt kopplat till en affär eller liknande, dvs man får bli bjuden på en standard affärslunch eller middag. (Detta omfattar inte lyxrestauranger.)
• Man låter inte leverantören/organisationen betala resor, övernattningar etc.
• Man accepterar inte biljetter till konserter, idrottsevenemang etc.
• Man tar inte emot gåvor som har större värde än enklare reklamprodukter, t ex pennor och t-shirtar.

Om man får en gåva tillsänd, t ex ett par flaskor vin till jul så returnerar man dem med ett vänligt brev där man förklarar sin syn.
Om man deltar på ett evenemang som kräver resa och/eller övernattning så betalar man det själv.

Det bästa är om man från det egna företaget eller den egna organisationen är tydlig och öppen med sin hållning, då riskerar man inte att komma i sådaan här situationer.

Våra politiker har en hel del att lära om etik och moral. Och de har en hel del att lära om förtroendekapital.


Jag läser ursäkter från våra politiker där de säger att de inte vill använda skattebetalarnas pengar för informationsresor etc. Uselt argument! Om syftet med resan verkligen är viktigt så betalar jag gärna för det som skattebetalare. (Och jag utgår från att resor för att få information om kärnkraftens risker inte behöver förläggas till Bali i november.)

Jag kräver en strikt och tydlig policy för våra folkvalda politiker.

Nya namn

Sedan 2010-10-12 heter jag Rudberg i efternamn. I samband med att Johnas och jag gifte oss i augusti så diskuterade vi det här med efternamn. Vi var överens om att ha ett gemensamt efternamn, frågan var bara vilket.
Ingen av oss var särskilt pigg på dubbla efternamn. Och Johnas kunde inte alls tänka sig kombinationen Johnas Jonsson. Eftersom båda hans systrar har övergett Rudberg-namnet och eftersom min bror har behållt Jonsson så var det naturligt för mig att byta från Jonsson till Rudberg.

Eftersom jag ändå var igång med namnbyte så har jag passat på att byta min signatur från PEA till PA. Det är ju ändå så folk har uppfattat det när jag sagt PEA.

Och då kunde ju inte den här bloggen längre heta "Mitt liv som PEA". Istället för att bara plocka bort ett E så valde jag att döpa om den. Den fick namnet "Alldeles lagom av det mesta" eftersom det väldigt bra beskriver mitt liv. Skulle jag skriva mina memoarer skulle det mycket väl kunna ha den titeln, med undertiteln "... och massor av kärlek".

Nu ska jag bara hitta en ny fungerande underskrift.....

Our wedding weekend

Read about our wedding weekend at our shared blog: http://team-rj.blogspot.com/2010/09/our-wedding-weekend.html.

På lördag...

På lördag gifter jag mig i Vallentuna kyrka. En nästan overklig känsla.
Att älska och vara älskad så mycket att man är beredd att ingå ett livslångt förbund.

Jag är nog världens lyckligaste...

Yttrandefrihet med dubbelmoral

I SvD rapporteras att en domstol i Holland har dömt en muslimsk organisation för en satirisk teckning som enligt domstolen antydde att omfattningen av Förintelsen kan ha överdrivits: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/boter-for-forintelsesatir_5161009.svd.

Detta är för mig ett tydligt exempel på den dubbelmoral som råder.

Muhammed-teckningarnas publicering var ju ett sätt att demonstrera yttrandefriheten. Publiceringen av de nu fällda satirteckningarna gjordes med exakt samma syfte.

Nu ska det bli intressant hur "muslimhatarna" agerar. De som hävdat att de inte har något emot muslimer "egentligen", men kamouflerat sig i till synes ädla resonemang om yttrandefriheten och Europa som dess bastion.
Kommer det några indignationsinlägg i SD-bloggarna? Väntar med spänning...

Il de Ré - ett paradis

Jag kan verkligen hålla med det artikeln i SvD skriver om Il de Ré utanför La Rochelle: http://www.svd.se/resor/nyheter/vit-som-salt_5089305.svd.
(Jag tillbringade några månader i La Rochelle i mitten av 80-talet.)

Il de Ré är en sann pärla. Det är så vackert att man får nypa sig i armen för att inse att det är på riktigt.
Naturen med blågrönt hav, vita sandstränder, vindpinade träd och prunkande blommor skapar njutning för såväl öga som näsa.
Och gommen får sitt med fantastiska grönsaker och - naturligtvis - skaldjur. Här stannar man vid vägkanten och köper några ostron istället för en hamburgare.
Stämningen är avslappnad och välkomnande. Här märks inget av den snorkighet som franska turistorter är ryktbara för.

Jag vill också slå ett slag för hela regionen kring La Rochelle. Här kan man verkligen äta och dricka gott. Och här finns platser av total frid och avkoppling.

Förbud mot samkönade äktenskap i Kalifornien rivs upp

En domstol i Kalifornien har nu ogiltigförklarat Proposition 8, den folkomröstning som 2008 (med 52%) förbjöd samkönade äktenskap.
Domaren var helt tydlig i sitt utslag - förbudet bryter mot författningen och även tillvägagångssättet när förbudet kom var olagligt.
Domstolen slår fast att förbudet mot samkönade äktenskap är diskriminerande och att det gör skillnad på människor.

Det mest intressanta är dock domstolens kommentarer kring de argument och bevis som förts fram. Några av konklusionerna är:
- Prop 8 befäster fördomar som resulterat i sociala och juridiska nackdelar för homosexuella
- Prop 8 befäster fördomen att samkönade par inta kan leva i livslånga kärleksfulla relationer
- Barn behöver inte växa upp med föräldrar av olika kön för att må bra och klara sig bra
- Homosexuella är inte sjukdomsspridare
- Homosexuella "rekryterar" inte barn till homosexualitet

Domstolens uttalande är en total seger för sunt förnuft och alla människors lika rättigheter.

Gissningsvis kommer anhängarna till Prop 8 (motståndarna till samkönade äktenskap) att försöka få detta omprövat av US Supreme Court (Högsta Domstolen). Det är inte säkert att de kommer att ta målet, men om de gör det så är det långt ifrån säkert vad utslaget blir. Dock så är de flesta experter på författningsrätt i USA av åsikten att Prop 8 inte håller en prövning mot konstitutionen.

--------------------------------------------------------------------------------

Says the ruling's conclusion:

"Proposition 8 fails to advance any rational basis in singling out gay men and lesbians for denial of a marriage license. Indeed, the evidence shows Proposition 8 does nothing more than enshrine in the California Constitution the notion that opposite- sex couples are superior to same-sex couples. Because California has no interest in discriminating against gay men and lesbians, and because Proposition 8 prevents California from fulfilling its constitutional obligation to provide marriages on an equal basis, the court concludes that Proposition 8 is unconstitutional."

And its remedies:

"Plaintiffs have demonstrated by overwhelming evidence that Proposition 8 violates their due process and equal protection rights and that they will continue to suffer these constitutional violations until state officials cease enforcement of Proposition 8. California is able to issue marriage licenses to same-sex couples, as it has already issued 18,000 marriage licenses to same- sex couples and has not suffered any demonstrated harm as a result, see FF 64-66; moreover, California officials have chosen not to defend Proposition 8 in these proceedings."

“Because Proposition 8 is unconstitutional under both the Due Process and Equal Protection Clauses, the court orders entry of judgment permanently enjoining its enforcement; prohibiting the official defendants from applying or enforcing Proposition 8 and directing the official defendants that all persons under their control or supervision shall not apply or enforce Proposition 8.”

Kön som urval vid rekrytering?

I DN publiceras idag en debattartikel som handlar om kvinnor i operativa chefspositioner: http://www.dn.se/debatt/fler-kvinnliga-chefer-viktigare-an-kvotering-1.1145687. Artikeln är undertecknad av flera personer vars kunskap och erfarenhet jag har stor respekt för. Desto mer beklagligt att se även dessa personer trampa farligt nära "omvänd diskriminering".

Därför kör jag en repris på ett av mina tidigare blogginlägg:

Jag är av den självklara(?) och bestämda åsikten att kön inte ska spela roll vid rekrytering, lönesättning, befordran, arbetsfördelning mm. Män och kvinnor ska behandlas lika – visst är det enkelt?

Jag är fullt på det klara med att kvinnor har särbehandlats negativt genom historien och att så fortfarande sker i många sammanhang. Men löser vi det genom att särbehandla män negativt? Kan vi uppnå likabehandling av könen (dvs att kön inte spelar roll vid rekrytering) genom att låta kön bli en avgörande parameter i olika utvärderingar?
För mig är det en farlig väg. Det som kallas ”positiv särbehandling” av kvinnor är inget annat än en ”negativ särbehandling” av män. Vi bygger in ett system och ett synsätt där kön ska få avgöra istället för kompetens, prestation etc.

Rent teoretiskt kan jag vara ok med att en kvinna får förtur i en situation där det står mellan en man och en kvinna med exakt samma nivå på erfarenhet, kompetens och potential. Men detta är enbart teori – en sådan situation uppstår aldrig. Det finns alltid skillnader. I praktiken innebär det att kvinnligt kön blir viktigare än kompetens i en situation där man ser det som ett självändamål att rekrytera in fler kvinnor på vissa typer av positioner.
(Visst kan man motivera det med att det räcker med att vara ”tillräckligt bra” för en position, men det blir en slags medelmåttighetens princip som inte gynnar någon i längden.)

Jag vänder mig bestämt mot den agenda som hävdar särbehandling av historiska skäl för att rätta till ett fel. Man kan inte radera ett fel genom att göra ett nytt fel.

Jag vänder mig bestämt mot olika typer av könskvotering för kvoteringens skull. Det är trist att se företag och organisationer ”tvingas” med i den mediala/politiska inpiskningen. Det är trist att se verklig jämlikhet offras på den politiska korrekthetens altare.

SD inifrån

Avhoppen från SD blir allt vanligare. Flera företrädare för partiet väljer att hoppa av. Ofta är orsaken odemokratiskt agerande från riksplanet. Och nu handlar det i tillägg om de faktiska åsikterna som partiet i praktiken representerar.

Nu är det Staffan Gising, förstanamn för SD i kommunvalet i Mariestad, som hoppar av och ger oss en bild inifrån av hur SD fungerar.

Från Staffan Gisings blogg:
”Jag kan inte med hedern i behåll jobba för ett parti som så flagrant gått ifrån sin egen politik. Som med rena rasistiska uttalanden, där man siktar in allt sin avsky mot en speciell grupp. Personer som verkar se politik endast som en inkomstkälla där man ska tjäna pengar. Hur ska jag kunna företräda ett parti som jag aldrig hade velat rösta på själv? 40% av allt partistöd som betals via kommunerna ska gå oavkortat till riks, jag undrar varför vi aldrig ser en redogörelse hur dessa pengar används ? . Jag gick med i partiet med föreställningen att i SD var det tillåtet att älska sin egen kultur, samtidigt som man faktiskt uppskattade andra.

SD skapar motsättningar med sin retorik, vart vänder sig te x muslimer som faktiskt flytt religiöstförtryck, när partier som SD uttrycker ett såndant förakt för dessa människor. Naturligtvis vänder de sig andra inom islam !

Om man i partiet skulle kritisera te x Israel, eller påpeka att Ortodoxa judar och muslimer har liknande syn på tex kvinnan, då anklagas man direkt för att vara 'Antisemit'

Det sorgligaste är att det finns fantastiska personer inom partiet, som inte alls har vare sig rasistiska eller extrema åsikter. Men dessa har inte en chans att göra sig hörda. Eftersom partiet gör allt för att lägga 'locket på' för att inte riskera att missa riksdagsplatsen, där sköna kronor väntar. Som senaste mailet jag fick 'Nu är det bara röst MAXIMERING som gäller!'

Jag väljer att idag lämna min kandidatur för sverigedemokraterna eftersom det visat sig vara ett parti för rasister och avdankade politiker som ser sin chans att via SD komma in i riksdagen, eftersom de inte platsar inom sina gamla partier."


Jag kan nog tycka att Staffan Gising inte är århundradets mest hederliga person med tanke på ett blogginlägg som han skrev för bara lite drygt en månad sedan då han förklarade sina sympatier för SD. Då företrädde han i allt väsentligt den syn på invandrare som han nu kritiserar partiet för.
Men - det är skönt att se att han vaknat.
Han lyfter fram samma sak som så många andra inom SD vittnat om - det partiet försöker ge sken av att vara stämmer inte med hur de agerar.
De påstår sig vara de vanliga människornas lyhörda parti, men egentligen så handlar det om stark centralstyrning och undertryckande av diskussion.
De kritiserar etablerade politiker som "tjänar pengar" på sina uppdrag, samtidigt som de själv försöker gynna sina personliga plånböcker.
De påstår att de inte kritiserar invandrarna, utan de är bara kritiska mot invandringspolitiken. (Vi har väl redan genomskådat den lögnen, men här får vi ytterligare bevis.) Staffan Gising drar paralleller mellan SD:s argumentation och hur det lät i Tyskland på 30-talet, något som han har fullständigt rätt i.

Min bild av SD är att det är ett parti med en liten "hård kärna" av ideologiskt motiverade politiker på riksplanet, ofta med någon form av bakgrund i eller anknytning till grupperingar i det högerextrema/rasistiska spektrat. Som förgrundsfigur har man satt Jimmie Åkesson som ska ge partiet en städad och proper fasad.
På lokal nivå har man i hög grad attraherat personer som misslyckats i andra politiska sammanhang. Eftersom man inte lyckats knyta till sig andra personer så får de här fylla tomrummet. Det är ofta personer som drivit i det närmaste rättshaveristiska kampanjer i olika sammanhang och som är kända kverulanter på olika tidningars insändarsidor. (Nu har de ju bloggar också så de hörs ännu mer.)

Min uppmaning: Gå inte på SD:s fagra ord! (Man behöver inte skrapa särskilt mycket på ytan för att det den bruna färgen från 30-talet ska komma fram.)
SD är ett hot mot en positiv utveckling av det svenska samhället.

SD är grovt ohederliga vad gäller HBT

I dagens SvD finns en artikel om att SD siktar in sig på hbt-röster och att de är sura för att de inte är välkomna på Pride: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sd-siktar-in-sig-pa-hbt-roster_5054837.svd.

Partiledare Åkesson går ut och påstår att SD är ett parti för hbt-personer. Detta är ohederligt och otroligt lätt att genomskåda.
Man använder argumentet att islamsk invandring är ett hot mot alla hbt-personer. Han kör med samma skrämselpropaganda som vanligt. Och han lägger krokben för sig själv. Under de år då invandringen av muslimer till Sverige ökat har inte den positiva utvecklingen för hbt-personer stannat av det minsta.
Han tror att med en ökande muslimsk invandring så ska samma lagar som i t ex Iran införas i Sverige. Ingen normalt tänkande person kan väl gå på ett sådant grovt argument?
Och när vi ändå är inne på religion - några av de största motståndarna till rättigheter för hbt-personer återfinns inom den kristna kyrkan i Sverige (och i andra länder). Hur tänker Åkesson hantera det?

Dessutom är det lätt att avslöja SD:s verkliga syn på hbt-personer. Partisekreterare Söder har uttryckt sig så här tidigare: "Igår inleddes homojippot Pride i vår anrika huvudstad. Sjukliga beteenden som skulle få vilken normalt funtad människa att känna avsky och få kväljningar är idag helt plötsligt normala beteenden, enligt massmedierna och våra politiker."
Vi har många exempel på ledande företrädare för SD som öppet och tydligt gjort klart att de ser hbt-personer som avvikare som inte borde få utrymme i samhället.


Jag kan tycka att det är ok att ge SD möjlighet att vara representerat under Pride. Om inte annat så är det ett utmärkt tillfälle att avslöja dem inför öppen ridå.
Men samtidigt så tycker jag att det är rimligt att arrangörerna väljer att inte ge utrymme åt ett parti som öppet och klart förklarat att hbt-personer är avvikare som inte borde få utrymme i samhället.

Att nu SD kommer med en snyft-grej om att det är odemokratiskt att inte ge dem utrymme så tycker jag inte att vi ska köpa det. Det är bara hyckleri.

RSFL - bra jobbat men gå inte fel

I dagens DN publiceras en hyllningsartikel till RFSL: http://www.dn.se/nyheter/sverige/rfsl-60-ar-en-framgangssaga-1.1142534.
Jag är den förste att tacka och hylla RFSL och dess eldsjälar över hela landet för deras insatser. De har skapat platser och klimat där det är OK att vara sig själv. RFSL har räddat många unga från självmord och andra tragedier bara genom att finnas till.

Men sedan ett antal åt har RFSL styrt sin politiska agenda ensidigt i riktining mot en militant queeragenda, ofta även med feministiska förtecken. Och man har konsekvent placerat sig långt ut på vänsterkanten. Detta är en trend som startades när RFSL fick ett antal uttalade kommunister i ledande förtroenderoller. Sedan har det gått av bara farten med internrekrytering och självbekräftelse.

Jag anser att RFSL (centralt) håller på att marginalisera sig själv. Det stora antalet HBT-personer i Sverige ställer inte upp på en politisk agenda som i allt väsentligt går hand i hand med vänsterpartiet.

Jag utmanar RFSL - kan ni återigen bli en rörelse för alla HBT-personer?

Möjligheter och krokben

En mycket intressant artikel i dagens SvD av Mustafa Can: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/raddning_5034925.svd.

Egentligen behöver jag inte säga mer än: Läs den!

Möjligen kan det vara intressant att reflektera över kommentarerna till artikeln - Invandrarna kritiseras från vissa håll för att bara sitta och vänta på bidrag. När sedan invandrare tar initiativ och gör något utan kostnad för någon skattebetalare så är det nästan ännu värre.
Den enkla slutsatsen är att invandrarhatet inte bygger på några egentliga argument, utan på rent främlinghat.

Valkompasser och opinionsmätningar

För skojs skull gjorde jag SvD:s Valkompass så ska klara ut vilket parti mina åsikter stämmer bäst överens med. Jag tar sådana här undersökningar med en stor nypa salt, men ändå....

Bland de fem högst rankade partierna för mig var tre stycken sådana jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att lägga min röst på. (Ett av dem har blivit flumliberalt, ett av dem är frihetsberövande moralkonservativt och ett är öppet invandrarfientligt och homofobt.)
Problemet ligger väl i att slutresultatet i hög grad beror på vilka frågor man markerar som viktigast. Egentligen är det väl så att några partier står för saker som gör att de direkt faller bort, även om frågan som de faller bort på inte är den "viktigaste".

Men nu var det inte det som mina funderingar egentligen handlade om den här gången.

Jag tycker att det är djupt olyckligt att tidning efter tidning publicerar sådana här högst förenklade "kompasser". Speciellt eftersom de bara baserar sig på enstaka frågor och inte tar någon större hänsyn till grundläggande värderingar. Det reducerar oss väljare till egocentriska vindflöjlar. På sikt urholkas värdegrundlaget i våra partier. Ett parti utan gundläggande värderingar blir en röstmaximerarmaskin med låg förutsägbarhet och som blir lättpåverkat av den senaste trenden som media lyfter fram.

Jag är också djupt skeptisk till att vi måste ha 5-6 (eller flera) opinionsundersökningar varje månad. De bidrar också till en kortsiktighet och ett opportunitiskt beteende hos våra politiker. Ingen vågar ta de svåra (men nödvändiga) långsiktiga greppen som kanske kostar lite i popularitet på kort sikt.

Nästa gång står du på tur

En intressant (men något rörig?) debattartikel i DN idag: http://www.dn.se/debatt/ar-vi-beredda-att-alska-juden-och-muslimen-1.1141804.
Men artikelns kärna ställer jag mig helt och hållet bakom. Det finns en "dold" diskriminering i Sverige baserat på etnicitet och religion. Och den vågar knappt någon politiker utmana.

Den ena faktorn är vår ständiga rädsla för de som inte är helt som "normen". Den har alltid funnits där, vi har alltid sökt grupper att skuldbelägga och rikta vårt hat mot. Det har varit (och är) färgade, zigenare, judar, muslimer etc. Men det handlar även om ensamstående mödrar, alkoholister, homosexuella etc. Och faktiskt är det samma mekanismer bakom när vi ser ogillande eller misstänksamt på de som har högljudda och glada grillfester ute i vårt bostadsområde, de som har en smutsig bil parkerad bredvid vår etc.
Så fort vi legitimerar (öppet eller i tysthet) en brännmärkning, nedvärdering eller diskriminering av andra människor så tar vi ett steg längre på en farlig väg. Nästa gång kan det nämligen vara vi själva som blir föremål för samma behandling. Vi får ett samhälle där det blir allt snävare för vad som är tillåtet. Och vi skapar konflikter som hotar vår egen framtid.
Den enda vägen är att ha en öppen och tillåtande inställning så länge det inte hotar eller begränsar någon annan människas frihet.

Den andra faktorn handlar om att religiös tro alltmer kommit att betraktas som något olämpligt, speciellt om det tar sig synliga uttryck. Så länge religionen hålls dold eller består i symboler/ritualer som sekulariserats (och gjorts "ofarliga") så är det ok, men folk blir rädda så snart religion blir på "allvar".
Egentligen är det en variant inom ramen för den första faktorn, men den är intressant nog att fundera över separat. Många av de som är högljudda motståndare till muslimer gör det med ett argument att det hotar vår kristna tradition. Men de bryr sig egentligen noll om det verkligt kristna budskapet. Deras argument är totalt ihåligt.

Så egentligen handlar det inte om att älska muslimen eller juden, det handlar om att acceptera och se varandra som människor i ett betydligt bredare perspektiv än så.

En av de 44

Så då är man med i statistiken - vår inbokade vigsel är sannolikt en av de 44 centralt registrerade samkönade vigslarna som det talas om i artikeln i SvD: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svalt-intresse-for-homovigslar_5026733.svd.

Det blev alltså inte Svenska Kyrkans totala undergång (som kritikerna hävdade) när man tog beslutet i slutet av 2009. Inte heller har Svenska Kyrkan fått några egentliga problem med relationerna till andra kyrkor. T ex är SvK (mig veterligen) fortfarande en aktiv och fullvärdig del av Borgågemenskapen.

Jag vet att några personer valt att säga upp sitt medlemskap i SvK efter beslutet, däribland personer som jag respekterar för deras tro och intelligens. Men det blir lite ihåligt när de menar att samkönade vigslar blir det brott mot det de kallar "rätt kristen tro" som gör att de inte längre kan vara medlemmar. De har ju kunnat vara medlemmar och verka aktivt i SvK trots att vi haft kvinnliga präster under lång tid. För faktum är att Bibeln tycks vara tydligare i det att prästerskapet är förbehållet män än att äktenskapet skulle vara endast för man-kvinna.
Något får mig att tro att det är (omedvetna?) sociala fördomar som styrt dessa personers agerande, även om de klätt dem i teologiska argument.

Men hur det nu än är med det så gifter vi oss i Vallentuna kyrka i augusti. Vi har blivit mötta med en öppen famn av alla i Vallentuna församling som vi har haft att göra med.
Om Gud sedan inte vill kännas vid den vigseln så får det bli en sak som vi reder ut direkt med honom.

Jag missar Don Giovanni

Tyvärr missar jag en av de mest intressanta föreställningar på Drottningholms slottsteater på många år: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/ett-praktsvin-pa-drottningholms-scen_5022617.svd.

Inte bara det att det är ett av musikhistoriens bästa verk, utan det är också i en extremt intressant tolkning.
Dessutom med en av Sveriges absolut bästa sångare/skådespelare i huvudrollen - Loa Falkman.
På en teater som slottsteatern på Drottningsholm med sin intima salong och historiska inramning kan den kombinationen bli leg... (wait for it) ...endarisk.
(Och jag har ändå i varmt minne samma teaters uppsättning av samma opera för många år sedan med Håkan Hagegård som en lysande diabolisk Don G.)

Men allt har varit slutsålt läääänge. Det enda som dök upp var ett par platser till en av kvällarna då det är TV-inspelning. Men jag vet av erfarenhet att TV-inspelningsföreställningarna reducerar magin högst väsentligt pga ljus, kameror och annat.

Jag får trösta mig med att kunna se den på TV på sikt.

Se varandra!

PJ Anders Linder tar idag upp något intressant i en kolumn på SvD: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vi-behover-en-vackelse-for-vanlighet-och-hyfs_5019705.svd

Tyvärr så skrapar han bara på ytan och nöjer sig med att allmänt klaga över (andras) brist på vänlighet och hyfs.
Jag kanske inte kommer så mycket längre, men jag ska försöka ge några fler reflektioner på temat.

För mig handlar det om den syn som blir alltmer utbredd och vedertagen, nämligen att allt handlar om "I, me and myself", helt enkelt en egocentrering som i princip gjorts till norm.
Vi ser det i att allt fler ropar om kränkningar och ställer krav på absolut rättvisa/jämlikhet till sista millimetern. (Det handlar ofta inom om rättvisa/jämlikhet, utan brist på självinsikt.)
Vi ser det i att allt fler inte frågar vad de kan bidra med, utan vad jobb, samhälle etc kan göra för dem.
Vi ser det i ökade krav på detaljregleringar och lagstiftningar eftersom allt fler tar sig friheter på andras bekostnad, något som inte förekom i samma utsträckning tidigare.

En del av problemet beror på räkmackegenerationen som fått det mesta serverat som barn/unga och som tror att det kan fungera likadant i vuxenlivet.
En del av problemet beror på att vi fått för oss att allt alltid kan och ska vara perfekt för alla: man ska aldrig behöva vara sjuk (inte ens förkyld), man ska aldrig behöva ha det jobbigt, man ska aldrig behöva ha ett tråkigt jobb, man ska aldrig behöva spara på pengarna etc.

För att komma till rätta krävs genomgripande förändringar av skolsystemet. Det krävs en annan syn på statens uppgift i förhållande till medborgarna.
Vi måste våga låta barn trilla och slå sig på lekplatsen - både i direkt och i överförd betydelse.

Vi måste också inse att utveckling och förbättring aldrig kan skapas av individen på egen hand. Enda vägen till att få det bättre är att samverka med andra, att bidra till något större. Det är inte så att vi kan kräva att andra ska samverka med oss på våra villkor, utan vi får faktiskt bjuda till lite själva.

Men kanske viktigast - vi måste se varandra. Idag springer vi omkring med en massa speglar omkring oss. (Inte konstigt att vi inte vet vart vi är på väg.) Till och med de människor vi möter ser vi enbart som speglar som vi ska kunna reflektera oss i.
Jag hävdar att den största fattigdomen i Sverige är att människor inte är sedda och inte är behövda. Och det är på en väldigt grundläggande nivå något var och en av oss kan förändra med början - NU.
Säg ett trevligt hej till busschauffören, möt blicken på spärrvakten i tunnelbanan och bjud på ett leende, säg ett vänligt "ursäkta mig" när du behöver komma förbi på trottoaren. Detta är saker som inte kostar dig någonting. Det har dessutom en positiv bieffekt - istället för att vänja dina celler vid irritation så ställer du in dem i positivt läge. Det är bevisat att det faktiskt hjälper dig till bättre hälsa. Och tänk så mycket trevligare det blir!

Varje dag är en ny dag

Varje dag är en ny dag - vilken floskel! Eller är det verkligen det? Kan det kanske ligga något viktigt gömt i det slitna uttrycket?

De flesta av oss bär på en tung ryggsäck av saker som hänt tidigare. Den där ryggsäcken släpar vi med oss överallt. Där finns egna misslyckanden, personer som betett sig illa mot oss mm.
Men detta är ju sådant som hänt, det är historia. Om vi vill så kan vi lägga det bakom oss istället för att låta det bli en börda som hindrar och tröttar oss.

Jag har ett val - jag kan varje dag bestämma mig för att börja om, göra annorlunda, gå vidare. Ibland krävs det att jag tar ett snack med någon och säger förlåt eller föreslår att vi lägger gammalt groll bakom oss. Men oftast räcker det med att jag bestämmer mig och verkligen gör något. Det behöver inte vara de stora världsomstörtande förändringarna, det räcker oftast med små saker. Alla kan vi utan större problem bestämma oss för att inte morra på de som står i vägen på rulltrappan. Och när vi har gjort det så har vi styrt undan lite negativ energi som gör ont i våra celler. Vi kan ge den sura busschauffören ett leende och ett glatt "god morgon" och upptäcka att vi får ett (förvånat) leende tillbaka - och att vi faktiskt mår lite bättre.

Vi kan också bestämma oss för att möta människor på nytt. Istället för att tänka: "Nu kommer hon som alltid brukar gnälla" så kan vi bestämma oss för att möta henne förutsättningslöst. Det är när vi utgår från gamla mönster som vi omedvetet söker det som bekräftar våra tidigare erfarenheter. Genom att välja att tänka nytt så kan vi upptäcka helt nya sidor hos personen - och det kan faktiskt leda till något bra för alla.

Så - varje dag ger ofantliga mängder av tillfällen till att börja om på nytt. Om vi bestämmer oss för att det som har hänt är historia och inte nuet.

SMS:a vid ratten och bli en mördare

Vad är det som gör att folk totalt förlorat förmågan att tänka sedan mobiltelefonerna slog igenom? Är det någon strålning från mobilerna som raderar folks hjärnceller?
Det är totalt fullständigt livsfarligt att köra bil och SMS:a samtidigt. Fattar inte folk det? Ska det behövas lagstiftning för att stoppa det?

I morse på motorvägen in mot Stockholm på väg till jobbet låg det en bil i vänsterfilen (den snabba) i ca 110 km/h. Bilen vinglade markant från sida till sida - ena stunden farligt nära mitträcket och nästa stund nästan över i mittfilen. Bilar runt om tvingades bromsa in eller kasta sig in i högerfilen. Vi som låg bakom saktade in för att få ordentligt avstånd om något skulle hända. Efter en stund gick bilen över i högerfilen och jag vågade mig på att köra om. En snabb blick avslöjade att personen satt med en mobiltelefon i handen framför sig.

Det här är inte enda gången jag råkat ut för detta. Det händer dagligen. På motorvägen, i innerstadstrafik, på krokiga landsvägar. Och ibland ser man hur den som sitter med mobilen har ett barn i bilbarnstol bredvid sig. Är de beredda att sätta sina egna barns liv på spel? Deras agerande är ju som att släppa ut ett barn på en hårt trafikerad motorväg och hoppas att det går bra.

Agerande är viktigare än symbolgester

I dagens SvD slås det upp stort att Göran Hägglund som enda riksdagspartiledare inte deltar i partiledardebatten vid årets Stockholm Pride. Många av kommentarerna riktar skarp kritik mot KD pga detta.

För mig är detta en pseudodebatt. Partiledardebatten är ett slags alibi som bara skrapar på ytan. Det är inte ett partis medverkan eller inte medverkan på Stockholm Pride som avgör partiets hållning i frågor som har betydelse för HBTQ-världen. (Jag avskyr ordet HBTQ-världen....)
Det är vad partiet GÖR som spelar roll. Vilka förslag lägger de, vilka frågor driver de, hur röstar de i olika politiska församlingar.
Och då kan KD vara med i hur många partiledardebatter som helst utan att det ändrar faktum - KD är det parti i riksdagen som har mest negativ inställning i HBTQ-frågor. (Usch, där kom HBTQ med igen....)

Rent allmänt är det skönt att se att deltagande i HBTQ-sammanhang (det där ordet igen....) är viktigt för våra politiker. Det visar att de tar oss på allvar och att vi inte kan osynliggöras.

http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/pride-lockar-inte-hagglund_4993351.svd

SJ - ett företag som glömt sitt uppdrag

SJ har totalt spårat ur. Det som en gång i tiden var ett enkelt och pålitligt transportalternativ är idag opålitligt, komplicerat, dyrt och totalt oförutsägbart.

Biljettsystemet är så komplicerat och oförutsägbart att det är i princip omöjligt att förutsäga vad en biljett ska komma att kosta. Prismekanismerna har inga tydliga kopplingar till varken tid, sträcka eller beläggning.
Servicen ombord har aldrig varit SJ:s starka sida, men nu har den försämrats ytterligare.
De praktiska arrangemangen ombord har blivit bättre med komfortabla säten och tillgång till eluttag, men den satsningen sänks av att många vagnar har en öppningsbar dörr endast i ena änden av vagnen.
Det allra värsta är dock beredskapen och hanteringen vid incidenter och störningar. SJ arbetar enligt "solskensprincipen", dvs man dimensionerar sig enbart för idealiska förhållanden. Jag har full förståelse för att man inte kan hålla tidtabellen vid extrem kyla. Men SJ måste ha fungerande planer för hur man ska hantera störningarna - extrainsatta bussar, information till resande och ersättningar.
Och igår blev ett tåg stående i flera timmar strax utanför Södertälje i extrem hetta. Temperaturen i vagnarna steg till kring 60 grader. Passagerarna tilläts inte gå ut och dörrana fick inte öppnas. (Fönstren kan inte öppnas på den här vagntypen.) SJ:s personal hänvisar till regler med en stelbenthet som gör att man hellre ser folk kollapsa än att man bryter mot någon regel. Här tror jag att SJ och SJ:s personal skulle kunna åtalas för "utsättande för fara" eller liknande. En person fick föras till sjukhus. Det hade blivit flera om inte passagerarna valt att krossa fönster i vagnarna.
SJ klarade inte ens av en så enkel sak som att se till att det kom ut extra vätska och mat till passagerarna under de sex timmar som tåget stod fast!
När sedan SJ ska ersätta passagerarna så får de en värdecheck på 200 kronor. Detta om något visar att SJ inte för fem öre förstå vad de håller på med. Begreppet "kundfokus" är lite utslitet, men för en gångs skull är det just det som borde finnas hos SJ.


Den här situationen är inte enbart SJ:s fel. Det vi ser är konsekvenserna av uppdelningen av den rälsbundna trafiken i separata företag utan samordning eller övergripande styrning.
Det vi tjänat på konkurrensfördelar har snabbt ätits upp av samhällsekonomiska förluster i form av tidsförluster, tappat kundunderlag etc.


http://www.svd.se/nyheter/inrikes/passagerare-fast-i-sex-timmar-pa-tag_4989187.svd

Utstuderad taktiker eller en djupt förtvivlad människa?

F.d. arbetsmarknadsminister och partisekreterare (m) Sven Otto Littorin ger nu sin version av det som i media går under namnet "Littorin-affären". Han gör det i en mejlintervju i DN:
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/nu-talar-littorin-ut-1.1137258.

Jag vet inte vem som har rätt och vem som har fel i den här saken. Vem talar sanning - Littorin eller den anonyma 30-åriga f.d. prostituerade kvinnan? Något säger mig att vi aldrig kommer att få svaret på det, speciellt med tanke på att det påstådda brottet är preskriberat och aldrig kommer att utredas.

Men det är inte det som det här inlägget ytterst handlar om. Det handlar om en människa. Vem är Sven Otto Littorin? Är han en av de mest förhärdat cyniska taktiker och lögnare som vi sett i svensk politik på mycket länge? Eller är han en person för vilken allt (vårdnadstvist, jobbpress mm) blivit för mycket?
Min grundsyn på människor är inte att de är kallhamrade lögnare. Det är en livshållning som gör att jag klarar av att möte människor på ett positivt sätt.
Kan det alltså vara så att Littorin helt enkelt brakat ihop inför trycket? Något i det lilla jag vet om honom indikerar att så faktiskt kan vara fallet. Han har gett intryck av att vara en glad, öppen och kanske något blåögd visionär. Sådana människor har en tendens att lita på andra och går kanske inte till vägs ände för att kontrollera varje detalj. Det kan förklara de oriktiga uppgifterna kring hans examen. Det kan också förklara den senaste veckans händelser. Han har litat på att andra varit förnuftiga och inte haft en negativ agenda. Han byggde hela sitt agerande på det - men det höll inte. För i den verkliga världen finns det andra krafter.
Eller sitter han och cyniskt blåljuger och snyftar för att få sympati? Något säger mig att om han hade varit av den kalibern så hade han inte avgått utan suttit kvar och ridit ut stormen.

Jag funderar också över hur den 30-åriga kvinnan har det. Men jag kan inte göra mig någon som helst bild av detta eftersom hon väljer att förbli anonym och Aftonbladet (som har henne som källa) inte ger någon mer information.


Varje människa har ett ansvar och en möjlighet att välja. I den här saken finns det uppenbart flera okloka beslut. Några av de besluten kanske tagits med en god avsikt, och några i rent oförstånd. Men oavsett vilket så får det inte leda till en fullständigt orimlig situation. Det måste finnas ett utrymme för att förlåta och gå vidare - för alla inblandade.

Kan någon förbjuda Odell (kd)?

Bara några dagar efter att KD:s partiledare Göran Hägglund talat sig varm för att staten måste bestämma mindre så demaskeras Sveriges förbudsparti nummer 1. Nu är det "kamphundar" som ska förbjudas, i stil med vad Danmark redan gjort.

Det finns några fundamentala problem här:

1. Avsikten är att förbjuda ett antal raser. De som vill fortsätta med de här hundarna låter helt enkelt bara bli att registrera dem. Och det leder ju bara till ännu mindre kontrollmöjligheter. Och hur gör vi med blandraser?
2. Vi vet alla att (med några ytterst få undantag) så är det inte hundens ras som är problemet, utan det är handhavandet. Och handhavandet är inte rasbundet.
3. När vissa raser förbjuds så flyttar de olämpliga hundägarna över sitt intresse till andra raser. Och så får staten förbjuda även dem. Var ska det sluta?
4. Ska alla som har sociala och trevliga exemplar av de här raserna straffas för att några rötägg inte kan ta hand om sina hundar på ett vettigt sätt? Jag såg att rottweiler fanns på den danska "B-listan", ska ett förbud kunna leda till att svensk brukshundssport amputeras?

Det finns en väg att gå och det är att ingripa mot de olämpliga hundägarna. ge polisen möjlighet att beslagta hundar och lagstifta (eller utnyttja befintlig lagstiftning) så att de olämpliga hundägarna kan dömas till kännbara straff. Varför inte med hjälp av "framkallande av fara för annan", "misshandel" eller kanske till och med "vapeninnehav"?

Det hela blir inte bättre att KD vill vältra över förbudet och handhavandet på hyresvärdarna....

Tills vidare överväger jag att sätta Odell (och KD) på min förbudslista.

Moderater och kultur

Dagens artikel i SvD http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/sa-styr-partifargen-teatervalet_4977665.svd kring kulturintresse och partisympatier är mycket intressant.
Egentligen inte helt överraskande, dock med ett stort undantag: Jag förvånades över att kulturintresset hos moderater låg knappt över medel oavsett kulturform. I min sinnevärld så har moderat konservatism alltid varit kopplad till ett tydligt kulturintresse. Antingen har jag haft fel eller så har något förändrats. Kanske är moderaterna idag ett parti som attraherar andra grupper, grupper för vilka ekonomi och sysselsättning är absolut prioritet?
Är det fallet så har moderaterna ett problem, speciellt om de vill definiera sig som "statsbärande". Det kan också förklara att intresset från moderaternas håll att göra satsningar på kultur är tämligen litet. I Alliansregeringen drivs kulturfrågor främst av Folkpartiet, något som inte förvånar när man ser kulturintresset hos Folkpartister i den här undersökningen.
I moderaternas värld finns det många som anser att kulturen ska underordna sig marknadens regler, dvs det ska vara lönsamt av egen kraft.
Det är för mig ett farligt synsätt som utarmar kulturlivet och sätter det i ett beroende till rådande "trender" och konjunkturer. Kultur är och ska vara något större än så. Det kräver att vi erkänner kulturens roll och att vi ger kulturen villkor som gör att den kan leva utan att snegla på intäktsmaximering.

Jag hoppas att moderaterna är större än sina väljare i synen på kulturen och kulturens villkor...

Vallentuna och framtiden

Vi flyttade till Vallentuna i februari 2006. Det var ett mycket medvetet val baserat på de värden vi lade vikt vid - enkelhet, lokal service, huspriser, närhet till natur, närhet till storstad och fungerande kommunikationer.
Det är ett val vi inte ångrar. Vallentuna är verkligen det mesta av det vi hoppats på.

Eftersom vi planerar att bo kvar här LÄNGE så har vi ett starkt intresse i kommunens utveckling. Vi har under åren gjort oss en del tankar, mycket tack vare att vi inte sitter fast i sentimentala kopplingar och ingrodda tankesätt.


Vallentuna är länets enda glesbygdskommun. Det ligger lite "vid sidan om" och kommer lite i efterkant i förhållande till storebror Täby och den stöddigare kusinen Upplands Väsby.
I Vallentuna finns en utbredd "eftersläparmentalitet". Man vågar inte satsa och tro på kommunens inneboende styrka. Istället definierar man sig i termer av beroende till omgivande kommuner och strukturer. Detta slår till tydligt så snart någon eller några kommer med mer omfattande planer eller nytänkande. Då hör man snart en kör av "det går aldrig".
Självklart kan det ibland vara klokt att skynda långsamt, och ett av Vallentuna honnörsord är just "trygghet. Men om vi i Vallentuna inte tar befälet över vår egen kommuns utveckling så kommer vi att bli överkörda av tiden och tryggheten kommer att bli ett minne blott.

några av Vallentunas problem idag är:
- dåligt differentierat näringsliv med för liten tillväxt
- dåligt differentierat boende (låg andel billigt boende, t ex hyresrätter)
- dålig väg-/trafikplanering
- rudimentärt kulturliv
- svag attraktionskraft för ungdomar (utbildning, boende, jobb)
- dåligt utnyttjande av turistpotential

Jag ser en del positiva tecken, t ex planerna för ett nytt centrum med integrering av nuvarande centrum och Tellus-området till en småstadsenhet. Det är också positivt med en den planskilda korsningen i centrum och de trafiklösningar som är kopplade till den. Jag ger också satsningen på det nya kulturhuset/biblioteket ett stort plus.

På det hela taget så är kommunens långsiktsplan positiv. Dock undrar jag om man har kraft/vilja att genomföra den fullt ut? Inte minst eftersom oppositionen gör allt man kan för att förhindra/fördröja allt på detaljnivå utan vilja/förståelse för de nödvändiga helhetslösningarna.

Ett annat orosmoln är de ekonomiska realiteterna. Vallentuna kommun saknar kompetens/vilja för att effektivisera och frigöra nödvändiga resurser inom gällande ramar. Kommunen är en förvaltningsorganisation ledd av människor med förvaltningsperspektiv. Det saknas tydligt ledarskap och klara besked kring resursutnyttjande etc.

Aftonbladet - övergrepp mot rättssamhället

Återigen aktualiseras frågan om medias roll utifrån Aftonbladets påstådda fakta om ett brott som tidigare arbetsmarknadsminister gjort sig skyldig till för fyra år sedan.
Jag tar inte ställning till vad Littorin har gjort eller inte gjort. Jag nöjer mig med att titta på Aftonbladets roll och agerande i frågan.
Aftonbladet går ut och påstår att man har fakta om ett allvarligt brott som skulle leda till fängelsestraff, men man säger inte vilka fakta man har eller vad de bygger på. Alltså kan ingen sanningspröva Aftonbladets påståenden. Tidningen skyddar sig bakom källskyddet.

Jag har två frågor som Aftonbladet vägrar att svara på:

1. Är det medias (och Aftonbladets) roll i ett rättssamhälle att komma med allmänna och obekräftade påståenden om att offentliga (eller andra) personer begått brott? Detta utan att det varken finns polisanmälan eller någon form av polisutredning. Och utan att någon kan kontrollera sanningshalten i påståendena. Aftonbladet borde ha överlämnat sin information till polisen och låtit rättsapparaten ta ställning till fortsatt agerande.
2. Vad är bakgrunden till att detta offentliggörs mitt under den politiska heta veckan i Visby? När det är valår? När regeringsalliansen precis i flera mätningar har gått om oppositionen i väljarundersökningarna? När moderaterna precis gjort en stark insats under Visby-veckan. (Vi är väl alla klara över att Aftonbladet gärna ser en rödgrön regering efter valet.)

Min åsikt är att Aftonbladet beter sig oseriöst och har förlorat sitt sista uns av trovärdighet i och med sitt agerande i den här frågan. Aftonbladet har inte förstått medias roll i samhället. De har förblindats av sensationslusta och partipolitik.

Att Aftonbladet sedan spelar oskyldiga gör bara saken värre....

Och jag har fortfarande inte tagit ställning till vad Littorin gjort eller inte gjort. Det är nämligen inte relevant för den här frågeställningen.

Life of Bellman – en fullträff!

Lördag 3 juli – varmt högsommarväder med strålande sol från klarblå himmel. En lätt bris i trädkronorna. Ulriksdals slottspark kan inte bli mycket vackrare än så!
Och där – mitt i allt detta – spelas musikalen Life of Bellman.
I förlängningen av Orangeriet har det slagits upp en scen och en läktare. Scenfonden utgörs av sommargrönska och mäktiga ekar som ger skön skugga. Ekarna utgör också belysningseffekt när deras löv bryter den dalande solens strålar i föreställningens mest stämningsfulla ögonblick.

Detta är andra sommaren som musikalen spelas. Det är inte ett dugg förvånande med tanke på vilken fullträff det är.
Härlig musik – både Bellman och nyskrivet.
Skön humor – dagsaktuell och ibland skruvad, men aldrig plump.
Utmärkta skådisar – hur ofta får man se det i en utomhusmusikal?
Tät story – rakt berättad med en blandning av historiereferenser och fritt fabulerande.


Det kanske mest imponerande är att varje roll är idealiskt besatt och genomförd. Det lyser i huvudroller, biroller och statistroller.

Bandet:
Albin Flinkas gör en nästan naturalistiskt rak Bellman, han känns helt äkta i ord, ton och gest oavsett om han är full eller skamsen. Hans närvaro i varje ögonblick imponerar djupt.
Jan Åström är en naturkraft som Mowitz. Han har inte bara en av Sveriges bästa röster utan han har en värme, närvaro och intensitet som når ut. (Och självskriven som Baloo om någon skulle sätta upp Djungelboken igen.)
Andreas Andersson gör en djupt mänsklig och rörande Nordström, aningen bortkommen, men aldrig mesig.
Ulla Winblad gestaltas i år av Anki Albertsson, hon lyckas förmedla en trotsig värme med ett stråk av bitterhet.
Thérèse Andersson gör Kajsa-Stina som en klassisk subrettroll – och det funkar definitivt.

Hovet:
Evabritt Strandberg äger scenen varje sekund som hon står på den. Bett i repliken och djup i stämman – precis vad man kan vänta sig av den tämligen dominerande drottning Lovisa Ulrika.
Magnus Eriksson är en komisk fullträff som kung Adolf Fredrik. Jag fick lite Molière-känsla, och det ska ses som mycket positivt.
Kronprins (sedermera kung) Gustav görs av medicine studenten Jesper Salén. Tyvärr fastnar han lite i de utstuderade maneren, men han gör faktiskt en nog så intressant resa från fånig kronprinspajas till kung med en egen vilja. Och den förändringen görs mycket skickligt!
Andreas Wilson kommer inte till korta (pun intended!) som prins (hertig) Carl. Han lyckas med konststycket att spela hysterisk på ett riktigt realistiskt sätt. Imponerad! Dessutom är han intressant som den onda drivkraften i föreställningen. (Hur kommer det sig att de elaka alltid är skojigare?)

Ett exempel på hur bra birollerna fungerar är Peter Gerecht som uppassaren/betjänten/lakejen Herngren. Han spelar extremt effektiv teater bara med en blick eller en kroppshållning.
Och varenda en av de övriga rollerna fungerar. Jag vill faktiskt lyfta fram ”kören” som kollektiv och med individuellt utmejslade prestationer i småroller bidrar i hög grad till att föreställningen lyfter från mycket bra till suverän.


Och så var det ju musiken…
Det slår mig hur tidlös Bellmans texter och musik är. Även i en modern sättning så bär de och har giltighet. Det är fest, det är prydnad, det är vånda, det är nattsvart mörker. Ingen kan förneka Bellmans storhet när Jan Åström tolkar ”Märk hur vår skugga”.
Jag vill också lyfta fram Jan Radesjös nyskriva musik som går sömlöst in i föreställningen.


Alltså – detta är en föreställning som MÅSTE SES. Den har allt! Och med lite tur så har den även den magiska svenska sommarkvällen.


Biljetter på ticnet.

Män och kvinnor - verklig jämställdhet?

Jag är av den självklara och bestämda åsikten att kön inte ska spela roll vid rekrytering, lönesättning, befordran, arbetsfördelning mm. Män och kvinnor ska behandlas lika – visst är det enkelt?

Jag är fullt på det klara med att kvinnor har särbehandlats negativt genom historien och att så fortfarande sker i många sammanhang. Men löser vi det genom att särbehandla män negativt? Kan vi uppnå likabehandling av könen genom att låta kön bli en parameter i olika utvärderingar?
För mig är det en farlig väg. Det som kallas ”positiv särbehandling” av kvinnor är inget annat än en ”negativ särbehandling” av män. Vi bygger in ett system och ett synsätt där kön ska få avgöra istället för kompetens, prestation etc.

Rent teoretiskt kan jag vara ok med att en kvinna får förtur i en situation där det står mellan en man och en kvinna med exakt samma nivå på erfarenhet, kompetens och potential. Men detta är enbart teori – en sådan situation uppstår aldrig. Det finns alltid skillnader. I praktiken innebär det att (kvinnligt) kön blir viktigare än kompetens.
Visst kan man motivera det med att det räcker med att vara ”tillräckligt bra” för en position, men det blir en slags medelmåttighetens princip som inte gynnar någon i längden.

Jag vänder mig bestämt mot den del av den feministiska agendan som hävdar särbehandling av historiska skäl för att rätta till ett fel. Man kan inte radera ett fel genom att göra ett nytt fel.

Jag vänder mig bestämt mot könskvotering för kvoteringens skull. Det är trist att se företag och organisationer ”tvingas” med i den mediala/politiska inpiskningen. Det är trist att se verklig jämlikhet offras på den politiska korrekthetens altare.

Hamlet - en relevant pjäs

The Globe i London kring 1600 och Stockholm Stadsteater 17 juni 2010 - ett spann på mer än 400 år. Och ändå en pjäs som är fullt levande och relevant.

Uppsättningen är nästan helt avskalad på yttre attribut. Det knyter på sätt och vis an till hur den uppfördes i början av 1600-talet. De (Lord Chamberlain's Men) som sannolikt uruppförde Hamlet gjorde det i samtida kläder med minimal dekor. (Tack Maja Ravn för scenografin!)
Det gör att texten blir central. tack och lov spelas den i Britt G Hallqvists geniala och högst spelbara översättning. Dock är den här föreställningen rejält bearbetad och nerkortad av Karen-Maria Bille och Katrine Wiedemann, något som gör den ännu mer koncentrerad. Katrine Wiedemann är även ansvarig för regin.
Linus Fellboms ljussättning skapar en extra koncentration i uppsättningen. (Han är en mästerlig ljussättare! Han gjorde motsvarande kanoninsats i Operans Macbeth.)

Men det ska ju till skådespelare att bära upp texten också...
Hamlet - en av de stora rollerna som nog de flesta yngre manliga skådespelare drömmer om. Gustaf Skarsgård ÄR Hamlet. Han har den nervösa energin, vilsenheten, utsattheten, trotset. Han spelar ett spel på flera plan vilket skapar en fascinerande spänning.
Jacob Eklund har den andra riktigt stora rollen i den här uppsättningen. Men oj så han faller igenom. Han blir väldigt mycket manér och poser. Han får inte riktigt texten innanför västen. Han blir aldrig verkligt farlig. Dock får han fram en sliskig liderlighet som är väl motiverad i rollen.
Katarina Ewerlöf spelar precis den flöjel som jag upplever att Shakespeare avsåg. Hon är verkligen passiviserad i ett skeende som hon tappat kontrollen över.
Laertes spelas av Francisco Sobrado, men greppar inte texten. Han spelar en stereotyp på ett stereotypt sätt. Jag får ingen riktig känsla av att han verkligen känner de känslor han försöker visa. Han vågar inte riktigt lita på att texten håller.
Lisa Werlinder är en skör Ofelia som verkligen får mig att tro på hennes totala oskuld. Dock, i den här uppsättningen blir Ofelia inte viktig.
Etienne Glaser gör en dubbelroll som Polonius och Dödgrävaren. Han har minsann texten innanför västen. Hans ger mig en känsla av att han mycket väl kunde ha stått på The Globe's scen kring 1600 och spelat de rollerna. Han litar på texten, och när han låter texten komma till tals så kommer resten också.

Man kan inte vara likgiltig till Hamlet. I den här föreställningen så ställs sakerna på sin spets - kanske framför allt den stora frågan om vem jag är. Egentligen......

Iakttagelser av människor

Jag reser för det mesta kollektivt till och från jobbet, med buss, ”förortståg” och tunnelbana. Det ger mig många tillfällen att iaktta och fundera över människor. Jag slås ofta av det motsägelsefulla, ogenomtänkta och omedvetna i deras beteenden.
Jag tänkte bjuda på några av mina funderingar, väl medveten om att det finns ett spår av negativism i dem.


Tänk på dina skor
Jag ser män i tämligen dyra kostymer, män som ger intryck av att (åtminstone i sina egna ögon) vara viktiga affärsmän och beslutsfattare. Välstrukna skjortor med manschettknappar, oklanderligt knutna slipsar, dyra portföljer – och oborstade, trasiga eller helt enkelt felaktiga skor. För mig är det en ärkemiss. (Min mor sa alltid: ”Var hel och ren – och ha nyborstade skor.”)
Fattar de inte att de lägger krokben för sig själva? De ger ett intryck av slarv och oförmåga att fullfölja.

Upp med mungiporna
Jag ser lite äldre damer vars ansikten har fastnat i ett kritiskt snörp eller med mungiporna i ett ständigt nedåtläge. De kan vara hur välklädda och välvårdade som helst, men de signalerar förgrämdhet och bitterhet.
Inser de inte att deras ansiktsuttryck går inåt och äter upp dem inifrån?

Släck cigaretten i tid
Jag ser människor som står i kön för att gå på bussen, ivrigt blossande på sin cigarett. Precis när de ska gå på kastar de ifrån sig den. Och så blåser de ut en rökstank i bussen.
Vad tänker folk med?

Kom ut ur bubblan
Jag ser (och snubblar över) personer av alla åldrar, utformningar och kön som verkar befinna sig i en helt egen bubbla utan någon som helst medvetenhet om vad som sker runt omkring dem.
De kan gå i sakta mak och ta upp en hel trottoar.
De kan plötsligt tvärstanna och jag får hoppa åt sidan för att inte trampa in i dem.
De kan komma i motsatt riktning och inte göra minsta ansats för att styra undan en kollision.
Gemensamt för alla är – mobiltelefonen. De kan inte släppa den med ögonen ens för den tid det tar att gå från en plattform till en annan i tunnelbanan.
Stoppa undan mobilen - lyft blicken - var närvarande.




Och för att undvika alla missförstånd kan jag meddela att jag är perfekt.

Macbeth - visuellt perfekt

Igår (5 juni) såg jag Verdis Macbeth på Kungliga Operan i Stockholm.
Innan föreställningen smååt vi oss igenom "Smaka på Stockholm" i Kungsträdgården. Förväntansfulla och lagom mätta intog vi våra platser längst bak på parkett.


Macbeth är en av mina favoritoperor från Verdis hand. Macbeth var hans första opera baserad på en text av Shakespeare. Macbeth skrevs innan hans "genombrottsoperor" som Rigoletto och Trubaduren. (OK, han skrev om den senare och adderade då till viktiga avsnitt för både kören, Macbeth och Lady Macbeth.)
Operan är otroligt dramatiskt stark, mycket tack vare sin trohet mot Shakespeares upplägg. Musiken är imponerande nyanserad trots att den är från en tid i Verdis skapande då mycket endast var "oompa-oompa". Operan har ett starkt fokus, med två psykologiskt intressanta (och trovärdiga) rollfigurer i centrum. Dessutom är det "skönt" med en opera som begränsar tenoren till en aria, som dessutom är av måttligt värde.

Men hur klarade Stockholmsoperan av denna utmaning? För en utmaning är det. Du behöver en makalös sopran med ett imponerande omfång och kraft i det lägre registret. Du behöver en baryton med bärighet och dramatisk förmåga - såväl vokalt som sceniskt. Du behöver en sjutusan till kör som kan mer än stå still och sjunga vackert. Du behöver en regissör och scenograf som klarar av att få de delvis svårillustrerade delarna att fungera, t ex scenerna med häxorna.

I den här uppsättningen vill jag främst lyfta fram regi (Vilppu Kiljunen), scenografi (Sampo Pyhälä), ljussättning (Linus Fellbok), kostym (Marja Uusitalo) och Operakören.
Det sceniska konceptet är bland det bästa jag sett på en operascen. Här var det ett team av regi, scenografi , kostym och ljus som samverkade på bästa tänkbara sätt. Scenens trappkonstruktion med två platåer var genialisk, den fungerade genom hela operan och gav samtidigt varje scen en helt egen känsla. I det spelade övrig dekor och ljuset en extremt viktig roll. Den ensamt brinnande elden och ljussättningen i Lady Macbeths brevscen i första akten skapade en stämning som gav mig rysningar. Häxornas kittel i tredje akten som illustreras rent ljusmässigt. Hur utsmyckningarna från akt 1 och 2 sedan återfinns sönderbrutna på golvet/marken. Hur stark punktbelysning ovanifrån används för att förstärka en stämning.
Kostymerna i ett delvis modernt snitt var extremt effektfulla och Lady Macbeths klänning i första akten var en viktig del av känslan.
Kören på Stockholmsoperan är bra, det visste jag. Men jag visste inte att de var så här bra. De sjöng inte, de agerade. Damkören ska ha en extra eloge, sällan har väl häxorna framställs så suveränt som här. Och i den fjärde akten är körens insats så det hade motiverat hela besöket. De sjöng med uttryck, täthet och inlevelse. Körbasarnas klang rullade ut så att jag fick ståpäls.

Operan Macbeth rör ju sig kring maktbegär och vad det gör med människan. Helt uppenbart hade regissören en mycket klar bild av det. Problemet var dock att alla sångarna inte helt lyckades förmedla den bilden. Och brister det på en kant så får skeppet slagsida.
Ingen skugga över Lena Nordin som Lady Macbeth. Hon hade både rösten och scennärvaron. Dock var hon i vissa scener något för vek i agerandet, t ex i bankettscenen där hon tappar lite grann av sin stolthet och nästan koketterar. Men i brevscenen och i tredje aktens sömngångarscen är hon suverän. Här bär hennes röst och sceniska närvaro fullt ut.
Marcus Jupither som Macbeth håller inte, trist men sant. Han har en stor, bärig och vacker röst. Men han saknar gestaltningsförmåga, vokalt såväl som sceniskt. Det är först i slutet på sista akten som han i sin desperation och bitterhet hittar en trovärdighet. Annars är hans röst helt enkelt "för snäll". Sceniskt fungerar han överhuvudtaget inte alls. Hans rörelser strider mot såväl text som musik. Han rör sig som en beskäftig bodbetjänt mellan olika poser. I sista aktens försvar av hans slott så rör han sig med vapen i hand - med hoppsasteg. (Marcus Jupither var en utmärkt Falstaff - fast i fel opera.) Den enda ursäkten skulle vara om regissören tänkt sig honom som ett stort barn som drivits helt av Lady Macbeth. Men hade det varit så skulle han i första akten efter mordet på Duncan inte tagit kronan från Banquo och krönt sig själv, utan Lady Macbeth skulle tagit kronan ur Banquos händer och krönt sin förvirrade make.
Banquo, denna lilla men viktiga roll för en äkta bas, var en besvikelse i händerna på Lennart Forsén. Han brukar kunna bättre än så här, men nu var han småhes, otydlig och oinspirerad. Sjuk?
En som däremot glänste i sin lilla roll var Klas Hedlund som Malcolm. Hans röst ringde härligt uppfordrande och klart. (Och jag som hade trott att han stannade vid Bach och Mozart.)
John Erik Eleby gör återigen en viktig rollprestation i sin lilla roll. Den basen är det svärta i!

Och så Pier Giorgio Morandi. Hans förståelse av Verdi är klockren. Han leder Hovkapellet med en detaljskärpa och en nerv som får musiken att glöda. Och Hovkapellet ska också ha sin beskärda del av rosor. De har det som krävs.


För att summera:
En uppsättning som måste ses. Sällan har ett så helgjutet koncept presenterats på Kungliga Operans scen.
Extra rosor till scenografen Sampo Pyhälä, ljussättaren Linus Fellbom, kostymansvarig Marja Uusitalo och regissören Vilppu Kiljunen.



Och jag kan inte låta bli att tänka på Palestina-Israel i fjärde aktens första scen.
Här är en engelsk översättning av körens "O Patria oppressa".

Oppressed land of ours! You cannot have
the sweet name of mother
now that you have become a tomb
for your sons.
From orphans, from those who mourne,
some for husbands, some for children,
at each new dawn a cry goes up
to outrage heaven.
To that cry heaven replies
as if moved to pity,
oppressed land, it would
proclaim your grief for ever.
The bell tolls constantly for death
but no-one is so bold
as to shed a vain tear
for the suffering and dying.
Oppressed land of ours!
My homeland, oh, my homeland!

En spretig Falstaff – från toppklass till skolteater

I lördags (22 maj) såg jag Verdis Falstaff på Kungliga Operan i Stockholm. En underbar försommardag, innan föreställningen hade vi strosat runt i centrum och ätit glass. Förutsättningarna var alltså de bästa för kvällen. Dessutom hade vi riktigt bra platser längst bak på parkett.

Falstaff är Verdis sista opera och ett genuint mästerverk. Det finns ett sprudlande flöde av musik som är fullt av karakterisering och karaktär. En del invänder att Verdi i Falstaff aldrig fullt ut landar i en melodi, men det är lite av verkets natur. Istället för att stycka upp flödet i avgränsade nummer så flyter större delen av operan fram som livet självt. (Egentligen är det bara 3-4 avsnitt som kan sägas vara avgränsade arior.)
I Falstaff visar Verdi sitt mästerskap i hanteringen av orkestern. I de flesta av hans operor har orkestern en ackompanjerande funktion, men i några av hans senare verk har orkestern en helt egen roll – den kanske förnämsta i just Falstaff.

Hur hanterade då Stockholmsoperan denna utmaning. Mitt svar är: ömsom vin, ömsom vatten.

Vatten:

• En scenografi som inte tillförde verket någon väsentlig dimension, utan snarare fungerade enbart som utfyllning.
• Sista aktens upptåg i parken känns regimässigt urvattnade och oinspirerade.
• Jesper Taube som är en lysande sångare i t ex Rossini-roller saknade den vokala bärighet som krävs för Ford.

Vin:

• Hovkapellet, under ledning av Pier Giorgio Morandi, spelade med nerv och stuns. Morandi är verkligen en tillgång för Operan.
• Susann Végh bjöd på en underbar stämma som Meg Page, tyvärr lite undanskymd i den här uppsättningen.
• Jonas Degerfeldt imponerade som Fenton med en underbar klang och bärighet. Han bar igenom även i de större ensemblescenerna.
• Carl Johan Falkman ägde scenen som Falstaff. Han har en enastående röst med klang på djupet och naturlig bärighet i höjden. Han gestaltar med sin röst. Han är även en förstklassig skådespelare på scenen, Han rör sig med en naturlighet och spelar med naturliga reaktioner som skapar en stark närvaro. (Men tyvärr räckte inte ens hans förmåga till att rädda den sista aktens parkscen.)
  

Totalintryck:
En kväll då jag drogs in i pjäsen och till och med ”glömde” musiken ibland. Och så är det när det fungerar i en bra opera – då är musiken en integrerad del av helheten.
Och den mycket mänskliga rolltolkningen av Sir John Falstaff som Loa Falkman bjöd på kommer att stanna kvar i mitt minne. Det var stor gestaltningskonst som gick bortom vokalt välljud.

Extremt väder eller?

I media möts vi dagligen av ord som "trafikkaos" och "extremvinter". Människor, myndigheter och företag står handfallna och kan inte fatta varför inget fungerar.

Låt mig göra några små reflektioner....

A. Ja, det är en vinter med mycket snö som legat ovanligt länge pga obrutna perioder med minusgrader. Men är det extremt? Knappast.

B. Människor (dock inte alla) verkar en smula bortskämda. Allt ska fungera som en ljum sommardag med lätta vindar annars är det "skandal".

C. Företag och myndigheter har kraftigt underdimensionerat sig till och med för en vanlig svensk vinter. Byggnader byggs inte för att tåla ett snötäcke, skottning utförs inte, spårväxlar är inte anpassade för normal vinter etc. Orsakerna är främst två som jag ser det:
1. Strävan efter kostnadsbesparingar har gjort att man inte ansett sig ha råd att vara förberedd på vinter, utan man hoppas på "det bästa".
2. Urvattningen av kunskap i samband med planering och upphandling gör att man inte ställt rätt krav och alltså fått något som inte kommer att fungera.

D. Och på toppen av detta har vi media som älskar att frossa och dra på med krigsrubriker.


Alltså, lite mer distans, lite mer planering, lite mer tanke - då blir den här vinterna makalöst vacker.

Människor i en bild

Idag har snön yrt ner och vinden har blåst kall och hård. Som gjort för att sitta inne med en bra bok.
Jag har suttit en stund med "Sthlms liv" av Jeppe Wikström och Nisse Larsson. I boken har de samlat bilder från Stockholm under huvudsakligen 40-talet fram till 60-talet. Det visar en stad som inte längre finns. Det är idyller och en enkelhet som idag är svår att finna. Barn som leker i en plaskdamm på Karlaplan, en hantverkare som äter matsäck vid en vackert stensatt kajkant, barn som åker kälke i Gamla stan, publik i alla åldrar på en friluftsteater.
Det är ögonblicksbilder av en tillvaro som innebar nya möjligheter med bättre bostäder, mer fritid, impulser utifrån etc. Självklart fanns det problem och misär, menhoppet om morgondagen fanns där.

Men det är inte det som slår mig mest med bilderna. Det som tar tag i mig är människorna, speciellt i de bilder där de inte är medvetna om att de är med på bild. Jag får en förnimmelse av deras liv genom ett fruset ögonblick. Det är som om deras tankar kan nå mig genom alla år sedan bilderna togs. De tänker i stort sett samma grundläggande tankar som jag. De kunde ha varit jag. Vi är alla delaktiga i samma flöde av tid.

En del av världen

I förra veckan dödades två svenska soldater i Afghanistan.
Mina reflektioner handlar om reaktionerna i Sverige efteråt. Det har rests krav på att Sverige ska ta hem sina fredsbevarande styrkor i Afghanistan. För mig är skälen till det högst tveksamma.

Sverige kan inte isolera sig och säga att var och en får sköta sig själv. Vi har ett ansvar att bidra till fred och stabilitet i världen på de sätt vi kan. Faktum är att de svenska styrkorna ökar säkerheten i området och att deras närvaro bidragit till att något som i alla fall liknar demokratiska val har kunnat genomföras.
Det handlar om en praktisk form av internationell solidaritet.

Det är också viktigt att lyfta fram att de svenska soldater som åker till Afghanistan gör det helt frivilligt. De väljer att göra en uppoffring och ta risker för något som de tror på. Det gör dem till hjältar. De som sitter i Sverige och kastar skit utan att själva offra det minsta borde skämmas.


Det är tragiskt att människor dödas - oavsett anledning och sammanhang...

Ett 2010 av hopp - tack!

Så här några dagar in i det nya året konstaterar jag att jag ser fram emot 2010 med spänning och nyfikenhet.
Mitt i alla förändringar som är på gång så är jag positiv och hoppfull.

Jag känner mig starkare än någonsin. En stor del av den styrkan består i paradoxen att jag vet att jag inte behöver vara stark, det finns människor runt omkring mig när jag behöver det.
Det finns så många jag har att tacka. Ni vet vilka ni är. Tack!

SD och KD under spärren!

Det nya året börjar med en god nyhet - både SD och KD är under 4-procentspärren för riksdagsvalet. Där de hör hemma.
De två partier som talar om "de vanliga människorna" i motsats till någon slags "elit" tappar alltså mark. Det verkar som om det svenska folket genomskådar den sortens billiga knep som bygger på okunnighet och irrationell rädsla. Vi köper inte politisk populism som låtsas tala för "alla". Tillbakasträvande och sekterism ger inte svaren på de frågor som är viktiga för människor idag.
Det ser också ut som om vi insett att vi är en del av världen och att vi inte kan isolera oss i vårt eget hörn.


http://www.svd.se/nyheter/inrikes/starkt-mp-i-valarets-borjan_4019669.svd