Ibland hamnar man i en situation som kräver en ansträngning över det vanliga. Arbetsbörda, förväntningar, åtaganden, förlust, ansvar, förändringar...
Rent objektivt så ska man inte orka - men man gör det ändå.
När man inte kan backa ur eller kliva åt sidan så aktiveras en energireserv som gör att man tar det där extra steget. Otroligt fascinerande att iaktta sig själv liksom utifrån.
Fast å andra sidan - vad är det som är så märkvärdigt? Är inte detta vad småbarnsföräldrar gör dag efter dag efter dag - i år efter år efter år. Hur orkar de?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Det gör de inte. De får psykbryt och låser in sig på toaletten, men det är ingen som någonsin får veta.
Det finns en sak som jag lärt mig, ordet positivitet. Nu kanske inte jag är den helt rätta att orda om detta men det hjälper. Är man positiv så går allt lättare. Tänk så här, nu kan det inte bli värre, bara bättre. Sen finns släkt och vänner som kan göra saker lättare. Till sist: Far till tre barn och jag har aldrig behövt låsa in mig på toa. Men det är jag det.
Skicka en kommentar